Jag – en trendsetter

För det här ter sig mer och mer talanglöst för varje gång jag skall leta efter något i handväskan. Min finurliga väsklampa jobbar förtvivlat för att hjälpa till, men det är en David vs. Goliath-strid, där Goliath oftast vinner. Och lampan heter David.

Swahnen ter sig onekligen lockande när man kikar på väskan.

IMG_5148

En zombieapokalypsväska där 80% av innehållet består i glasögon och mediciner. Man får hoppas att det blir en enorm brist på just glasögon under apokalypsen?

Sen när väskan har kaskadspytt ut en del av sitt maginnehåll på soffan ser det ut så här.

IMG_5147

Ja. Jag går med ALLA de här glajjorna i väskan varje dag. Ibland skojar jag till det när jag känner mig vågad och tar bara de jag har på mig och min plånbok i fickan. Då slutar det i princip alltid med att jag inte ser siffrorna på kortmaskinen om jag har dristat mig till att gå och köpa mat iklädd enbart ett par glasögon och ingen handväska.

Ovanstående bilder får faktiskt det här att se mer än lovligt tilldragande ut.

IMG_0667

Och lite lite underhållande.

Nu skall jag googla ifall det månne finns fler modeller än just de Öyvind har haft så länge jag kan minnas.

Skall man gå bananas skall man göra det med besked tänker jag.

Ni är väl med mig?

Den fula ankungen som blir en svan?

Och inte vilken svan som helst, utan Jan Öyvind Swahn!

IMG_0667

I alla fall när det gäller glasögon. Frågan är om de är så fula att man kan komma undan med hipsterstämpel? Eller bara lite generell kitschig?

Ni vet ju redan att jag ligger inne med så många synfel som man kan ha, jag är närsynt, långsynt, har brytningsfel och har dubbelseende på långt håll, “dessvärre” inte på nära håll (med dessvärre menar jag att det skulle förenkla glassliperiet, inte mitt liv). Skulle behöva progressiva för att slippa byta mellan fyra par glasögon, men det funkar inte att slipa in så mycket happenings i ett och samma glas.

I somras var jag ju hos min snillrika optiker som kom på att vi kunde testa med linser.

Det vill säga, en lins för närsynthet på ena ögat och en för långsynthet på andra ögat och tvinga ögonen att stänga av ett i taget beroende på avstånd. Var galet exalterad över tanken på att kanske kunna ha linser igen, men näe…det sket ju sig med råge. Ögonen åkte omkring som pingisbollar i skallen på mig och hjärnan bara tokvägrade att stänga av något öga alls. Båda ville vara med och leka DEN skojsiga leken.

I förrgår var jag hos optikern för att malliga maken fick krypa till korset och inse att han, trots synfelsögonoperation och medföljande skadeglädje över att aldrig mer behöva brillor, faktiskt behöver läsglajjor och samtidigt fixade jag nya läsglasögon istället för de som Liten numera använder för att läsa genom brunögat (latin: anus rectum).

Då pratade vi IGEN om eventuella lösningar för att jag skall slippa gå med fem par glasögon i handväskan och ett par på näsan. En ringde glasspecialisten för att kolla om det verkligen verkligen verkligen inte gick att slipa progressivt i mina miffoglas, men nej…se det gick inte. Men då kom snilleoptikern på ytterligare en idé. Lång historia, men även den gick ut på att lura ögat, så det var dags att testa igår. Min sista chans liksom.

Näe…självklart fungerade det inte. Mina ögon är ungefär lika samarbetsovilliga som Israel och Palestina.

Så. Linser kommer jag aldrig mer kunna ha. Det går inte att operera bort synfelet. Och jag är hyfsat skitless på att byta mellan en miljon miljarders glasögon hela tiden.

Det betyder att enda chansen till ett par glasögon är som Swahnen. Typ. Det där med halvmesyrer är inte min grej. Och jag har möjligheten att sätta en trend om jag går all in. Eller som optikern sa när jag skickade bilden till henne Ja grymt coola… Måste ta in såna i butiken.. Kommer sälja som smör!”

Jag är en smula osäker, men hon kan ha varit ironisk?

I alla fall. Om man nu inte går all in så är enda chansen, på riktigt och utan överdrifter, att ha glas med sådana där slipade rutor i som mormor hade när man var liten. Sådana där man inte tror existerar längre och att de försvann någon gång på 70-talet. Senast.

Icke då. De finns kvar. Det är bara det att just ingen behöver sådana. Förutom jag och tanter i hundrafemtioårsåldern.

Och de ser fortfarande ut så här.

RESIZEDBifocal

Då är frågan med fyra alternativ:

1. Skall jag fortsätta vela runt med sex par glasögon totalt?
2. Skall jag ha vanliga bifokala (undre bilden) som bara känns lite halvmiffo?
3. Skall jag gå all in och köra någon slags Swahnvariant, skall det vara så skall det vara rejält liksom?
4. Skall jag kasta mig utför närmsta ättestupa?

Mvh // Linser är för vegetarianer

Nästan som en melodifestival…

…fast gratis att rösta.

Nu kan ni med andra ord rösta på valfritt team här till vänster (edit: HÖGER…att det skall vara så förbaskat svårt att hålla reda på höger och vänster).

Även om det ser ut som att skatan kommer fortsätta leka struts och låta mig vinna på WO.

// Conchita Wurst

(Nej, det är inte jag som röstat på mig själv, inte en enda gång)

Handsken är kastad – bloggutmaningen del två

Nu hänger det på skatan i Bromma. Men det här funkar väl som kontrakt?

kopstopp

Undantagen lyder som följer, LITE Primeboots (fortfarande en smula oklart hur många just den enheten står för), redan beställt porslin samt ett gäng armband för Monas del. Floridaresan för min del. Det är liksom rätt kört att åka till landet i väster och tro att man skall fixa ett köpstopp. Men då kan det funka med “pay it forward” om jag lånar av mig själv till resan i förskott.

Och så kör vi vadslagning om vem ni tror stupar först och när vi stupar. Eftersom misstro är en gigantisk sporre. Spänningen är olidlig och jag är en aning nervös, det medger jag. Men ett gäng månader liksom? När det ändå är så mörkt ute att ingen ser vad man har på sig.

Är du med på vad som kan bli den största utmaningen i våra liv Mona?

Det är en jävla tur att det är gratis att kolla på Gunilla Persson åtminstone.

Uppdatering: Jag GLÖMDE skriva julklappar. Givetvis är julklappar ett undantag. Men inga kryphål i form av julklapp till sig själv.

Same procedure as last week next week

Nu skall jag i lugn och ro läsa igenom alla kommentarer till förra inlägget, vilket är halva nöjet när programmet är slut. Med tanke på att det inte går att göra progressiva glajjor till mig pga åt helvete för många synfel ser jag ut så HÄR när jag kollar programmet och håller koll på dator/padda samtidigt.

IMG_5146

Ett par för att se datorn, ett par för att se TV:n, utan ser jag just inget alls någonstans. En hemmasnickrad variant av progressiva för min del, och det är inte helt lätt att veta när man skall ha på sig vilka. Men det märker man rätt snart.

Hur en timma kan gå så fort är en gåta. INGA andra timmar går så fort.

Och ni har väl inte glömt att fotot i förra inlägget var inspirerat av ett photo shoot med allas vår hatälskling Gunilla?

Screen Shot 2014-10-07 at 21.02.52

20130711_163639_resized copy

I am so fucking fab and star quality.

Sen ÄR det fortfarande ganska skrämmande att jag äger en klänning som ser ut som Gunillas.

På riktigt.

(Kvällens tips, gå in och gilla Gunillas facebooksida. Man skrattar så man DÖR.)