Vi kom fram till hufvudstaden. Nästan i tid till och med och om man har i åtanke att vi var en halvtimma försenade redan vid avgång Göteborg, men bara tio minuter när vi kom fram. Imponerande, det går alltså att gasa?
Då åkte vi till doktorn som inte hade en aning om att maken var med och inte heller varför. Det blev han snart varse och tog sig tid att förklara sjukt pedagogiskt. Jag önskar verkligen att jag kom ihåg vad han sa till maken eller att jag spelade in det eftersom sa saker som även var nytt för mig. Eller så har jag glömt. I vilket fall som helst förklarade doktorn så bra om vad som händer i hjärnan och att det inte BARA handlar om “aj jag har ont” att maken fattade. Det är stort. Mannen som tror att vanlig ångest är som fylleångest, men då har man ju gjort något? Ååårka.
När doktorn och maken började prata om isbrytare, andra världskriget och något mer irrelevant var det dags att bryta och ta hand om mig och samtidigt kom Kicki Husfruen för att be om en tid. Käre doktorn skall gå ner på deltid och bara jobba var sjunde vecka vilket betyder att en tid hos honom kommer vara hårdvaluta. Kicki fyllde år och vi sade grattis med en present hon hade fått på sin stora dag förra året och som lämpligt nog precis tagit slut. Sedan blev det brådis eftersom hon skulle ha kalas och vi skulle till Grand.
Alltså det hotellet!?
Vi bad om rum ut mot vattnet (Pokéstopsen på framsidan av byggnaden. Så värt det.
Vatten, stan är full av vatten. Och balkong!
Plain Vanilla skulle ha kundkväll med Gynning, det visste jag. Så jag lade inte sten på stressade axlar utan talade bara om att vi var där, men att maken var med och vi bodde på Grand. Men det var väldigt roligt att ringa Celine och fråga om hon längtade. Det gjorde hon massor. Sen frågade jag vad hon och mormor skulle göra, då skulle de precis gå en promenad på stan.
– Jamen kom till Grand då. Sa jag. Och fick en ylande fråga till svar om jag var DÄR.
Jajjamän. Vi checkade in och de kom upp på rummet och sedan skulle vi gå och äta lite. Inte maken, han skulle utnyttja det faktum att det fanns stort badkar. Då var klockan typ halvfem, sedan sa tiden swish-swosh och helt plötligt var den tio över nio. Spa-avdelningen stänger 22.00 och det var en smula underligt att maken varken ringt mig eller faktiskt kommit ner och visat sin nybadade nuna för att påminna om spa:et. Men nä, när jag kom upp och sa förlåt för att tiden rusat iväg då var han fullt upptagen med att sticka offerkofta och titta på tv för jag hade läääähäääämnat honom hela kvällen.
Vi tar det igen. Jag var en trappa ner och båda hade mobiltelefon. Hans lidande var helt klart påhittat. Han hade både Pokémon och Candy Crush.
Han surade i fem sekunder och sedan bestämde vi oss för väldigt tidig frulle för att ta en behandling och så ligga lite på locket före utcheckning. Fint så. Maken somnade tidigt. Det gjorde inte jag, för det var ju en lantllolla som kom till byn och det fanns mängder av både Pokémons och Pokéstops. Jag hade dödsroligt under täcket till dess det var dags för bedårande gryning. Klockan 04.45.
Sa jag att vi hade planerat frukost klockanä åtta och larmet stod på 07.30?
Jag hörde inte den omgången. Jag hörde däremot den som ringde 08.05. Då spikades gårdagens frukostplan klockan nio istället, med Kicki och Tormod som firade 17 maj.
Det är förbaskat synd att vi struntar i vår nationaldag. Det är otroligt vackert med bunad. Nu har jag inte sett det på Skansen, men norrmännen GÖR ju verkligen något till och med när de bor här. I Oslo går vissa klasser till slottet och säger hej. Bland annat systersonens skola. Och de har såklart bunad. Nästa år har systerdottern kommit upp i ålder för att få gå till prinsarna och prinsessorna. Det är folkfest på riktigt.
Kicki och Tormod lämnade oss vid halvtolv och vi sträckte ut oss i en halvtimma. För att bestämma om vi skulle checka ut och gå till spa:et, men det blev inte så. Vi valde ett tåg och drog hem. Eller i alla fall hem till mamma där hundarna var.
Då kom straffet för att jag blivit “hög” av att vara smärtfri (det är bedövningsmedel i sprutorna, inte knark). Jag hade sovit för lite och vaknat med huvudvärk.
Det händer aldrig. Inte sedan jag började med botox. Så det var INTE migrän, sa jag. Hela vägen till Göteborg sussade jag sött på tåget. Sedan eskalerade huvudvärken som inte var migrän förrän klockan blev åtta hos mamma och jag sprang och spydde medan jag övervägde hagelbrakaren som ett rimligt alternativ. En migränmedicin hittade jag i väskan, den tog jag och jag och lade mig, fortfarande med hagenbraketankar. Halvtolv var jag okay. Då åt jag, lurade med Liten upp i mamma säng och sedan sov jag som en sten och vaknade med restmigrän. Inga konstigheter. Och då packade vi in vårt spartanska packande och lämnade ett 25-gradigt Göteborg. När vi kom hem var det mulet och jag somnade på soffan ackompanjerad av hällregn och svinkyla.
Ingen väderförändring imorse och pga orsaker var humöret långt ifrån muntert.
Till kvällningen kom sol ute, men inte i sinne så nu är det dags att sova.
Imorgon skall jag berätta för er om en av mina konstigare väskor.
Det är dock inte väskans fel att jag är lite dyster. Den är mest bara fascinerande. Och så skall vi äntligen dra försenade solglasögon, eller vad man nu vill ha dem till. Personligen har jag dem till alla väder.
Until tomorrow.
Trevlig helg och fridens liljor.