Men män?

Vi kom fram till hufvudstaden. Nästan i tid till och med och om man har i åtanke att vi var en halvtimma försenade redan vid avgång Göteborg, men bara tio minuter när vi kom fram. Imponerande, det går alltså att gasa?

Då åkte vi till doktorn som inte hade en aning om att maken var med och inte heller varför. Det blev han snart varse och tog sig tid att förklara sjukt pedagogiskt. Jag önskar verkligen att jag kom ihåg vad han sa till maken eller att jag spelade in det eftersom sa saker som även var nytt för mig. Eller så har jag glömt. I vilket fall som helst förklarade doktorn så bra om vad som händer i hjärnan och att det inte BARA handlar om “aj jag har ont” att maken fattade. Det är stort. Mannen som tror att vanlig ångest är som fylleångest, men då har man ju gjort något? Ååårka.

När doktorn och maken började prata om isbrytare, andra världskriget och något mer irrelevant var det dags att bryta och ta hand om mig och samtidigt kom Kicki Husfruen för att be om en tid. Käre doktorn skall gå ner på deltid och bara jobba var sjunde vecka vilket betyder att en tid hos honom kommer vara hårdvaluta. Kicki fyllde år och vi sade grattis med en present hon hade fått på sin stora dag förra året och som lämpligt nog precis tagit slut. Sedan blev det brådis eftersom hon skulle ha kalas och vi skulle till Grand.

Alltså det hotellet!?

Vi bad om rum ut mot vattnet (Pokéstopsen på framsidan av byggnaden. Så värt det.


Vatten, stan är full av vatten. Och balkong!

Plain Vanilla skulle ha kundkväll med Gynning, det visste jag. Så jag lade inte sten på stressade axlar utan talade bara om att vi var där, men att maken var med och vi bodde på Grand. Men det var väldigt roligt att ringa Celine och fråga om hon längtade. Det gjorde hon massor. Sen frågade jag vad hon och mormor skulle göra, då skulle de precis gå en promenad på stan.

– Jamen kom till Grand då. Sa jag. Och fick en ylande fråga till svar om jag var DÄR.

Jajjamän. Vi checkade in och de kom upp på rummet och sedan skulle vi gå och äta lite. Inte maken, han skulle utnyttja det faktum att det fanns stort badkar. Då var klockan typ halvfem, sedan sa tiden swish-swosh och helt plötligt var den tio över nio. Spa-avdelningen stänger 22.00 och det var en smula underligt att maken varken ringt mig eller faktiskt kommit ner och visat sin nybadade nuna för att påminna om spa:et. Men nä, när jag kom upp och sa förlåt för att tiden rusat iväg då var han fullt upptagen med att sticka offerkofta och titta på tv för jag hade läääähäääämnat honom hela kvällen.

Vi tar det igen. Jag var en trappa ner och båda hade mobiltelefon. Hans lidande var helt klart påhittat. Han hade både Pokémon och Candy Crush.

Han surade i fem sekunder och sedan bestämde vi oss för väldigt tidig frulle för att ta en behandling och så ligga lite på locket före utcheckning. Fint så. Maken somnade tidigt. Det gjorde inte jag, för det var ju en lantllolla som kom till byn och det fanns mängder av både Pokémons och Pokéstops. Jag hade dödsroligt under täcket till dess det var dags för bedårande gryning. Klockan 04.45.


Sa jag att vi hade planerat frukost klockanä åtta och larmet stod på 07.30?

Jag hörde inte den omgången. Jag hörde däremot den som ringde 08.05. Då spikades gårdagens frukostplan klockan nio istället, med Kicki och Tormod som firade 17 maj.


Det är förbaskat synd att vi struntar i vår nationaldag. Det är otroligt vackert med bunad. Nu har jag inte sett det på Skansen, men norrmännen GÖR ju verkligen något till och med när de bor här. I Oslo går vissa klasser till slottet och säger hej. Bland annat systersonens skola. Och de har såklart bunad. Nästa år har systerdottern kommit upp i ålder för att få gå till prinsarna och prinsessorna. Det är folkfest på riktigt.

Kicki och Tormod lämnade oss vid halvtolv och vi sträckte ut oss i en halvtimma. För att bestämma om vi skulle checka ut och gå till spa:et, men det blev inte så. Vi valde ett tåg och drog hem. Eller i alla fall hem till mamma där hundarna var.

Då kom straffet för att jag blivit “hög” av att vara smärtfri (det är bedövningsmedel i sprutorna, inte knark). Jag hade sovit för lite och vaknat med huvudvärk.

Det händer aldrig. Inte sedan jag började med botox. Så det var INTE migrän, sa jag. Hela vägen till Göteborg sussade jag sött på tåget. Sedan eskalerade huvudvärken som inte var migrän förrän klockan blev åtta hos mamma och jag sprang och spydde medan jag övervägde hagelbrakaren som ett rimligt alternativ. En migränmedicin hittade jag i väskan, den tog jag och jag och lade mig, fortfarande med hagenbraketankar. Halvtolv var jag okay. Då åt jag, lurade med Liten upp i mamma säng och sedan sov jag som en sten och vaknade med restmigrän. Inga konstigheter. Och då packade vi in vårt spartanska packande och lämnade ett 25-gradigt Göteborg. När vi kom hem var det mulet och jag somnade på soffan ackompanjerad av hällregn och svinkyla.

Ingen väderförändring imorse och pga orsaker var humöret långt ifrån muntert.

Till kvällningen kom sol ute, men inte i sinne så nu är det dags att sova.

Imorgon skall jag berätta för er om en av mina konstigare väskor.

Det är dock inte väskans fel att jag är lite dyster. Den är mest bara fascinerande. Och så skall vi äntligen dra försenade solglasögon, eller vad man nu vill ha dem till. Personligen har jag dem till alla väder.

Until tomorrow.

Trevlig helg och fridens liljor.

Ännu mer glasögon (och slut på tävling)

Mina glasögon har kommit, mina glasögon har kommit, mina GLASÖGON har kommit. Men det är maken som vittjar brevlådan så jag har dem inte i min hand än. Tre dagar för vanlig A-post alltså. Det är imponerande. Fy fan för PostMord alltså. Och inte har vi något val att byta till heller. Om de åtminstone hade tagit ansvar för sin sopiga tjänst, men nä nä inte DÅ. 

I alla fall, ni skall få se på Annicas senaste. Och ni skall få se Annica också. Visst, hon är också skitsnygg och allt det där, väldigt trevlig med, men KOLLA glasögonen! 


Jävla människa att flytta härifrån och till Hallsberg? 😉

De där bågarna är farligt snygga. Extra farliga för min plånbok. Vad är det med mig, vår och glasögon? Jag kan inte sluta titta på dem.

Och så tävlingen då, nu släpper jag på kommentarerna. Jag trodde faktiskt att det skulle vara omöjligt att svara fel, men ett par av er gjorde faktiskt det. Vådan av att läsa frågan för fort kanske?

Frågan var ju vad det stod på den andra bloggrelaterade tröjan och svaret var såklart “Pointless Blog”. 

Nu skall hundarna klura på hur de skall dra vinnaren av blårosa glajjor. 

Det ryktas att de vill göra något leverpastejsrelaterat. Det låter kladdigt.

Tävlingslördag

Det är ju ändå bara skräp på tv:n? Borde inte lördagar vara bästa dagen på hela veckan för alla över 45 som bor i skogen? Prime Time för produktionsbolagen tänker jag, men tydligen GÖR folk andra saker på lördagskvällarna. Vad vet jag inte? Här är utbudet inte så stort om man skulle vilja ha lite variation från middag på Park och möjligen en bio, även om det är sällsynt att vi ens gör det numera.

Dans på Utängens Loge? Välta en liten ko? Bingo? Inte ens historieföreningen har något på agendan förrän på måndagar. 

Gör man månne andra saker i storstaden? Är alla över 45 på Operakällaren, eller är det helt enkelt så att de som jobbar på olika produktionsbolag irrar omkring runt Stureplan och därmed inte ser behovet av lite kvalitets-tv på just lördagar?

Det betyder egentligen bara att jag sitter här och är glad i onödan. 


Men jag tänker i alla fall tävla iväg glasögonen som inte blev färgprov. Eller ja, hundarna skall göra det såklart. De är ju tävlingsansvariga här. 

Skulle ni råkat glömma hur de ser ut får ni en påminnelse här.


Ursnygga. Och precis som jag hoppas att mina kommer bli, fast de här har ingen styrka i glasen.

Frågan lyder som följer:

Den glada tröjan jag har på mig på fotot köpte jag ju samtidigt som jag köpte en annan tröja med bloggrelaterad text. Vad stod det på den tröjan?

Om man är klipsk vet man att det går att leta upp svaret i bloggen och hundarna ser fram emot dragning. Det var alldeles för längesedan låter de hälsa. 

Och givetvis stänger jag av kommentarerna till det här inlägget tills vidare. Åtminstone till dess att det är dags för dragning.

Vad sägs om deadline på onsdag 23.59? Jomen det spikar vi. Onsdag alltså.

Lycka till!

Vi kommer vara orimligt snygga i sommar faktiskt.

Ni skulle hålla koll på SPÄNNANDE söndag och ingen har tjoat på mig?

TROTS att jag skrev att det skulle vara skitspännande och jätteroligt? Och att vi skall ha en fantastisk TÄVLING dessutom.

Har ni också samma filter som maken påstår sig ha? Ett som sorterar ut nästan allt jag meddelar honom i någon form, inte ens röksignaler går fram. Dessvärre missar han även ganska viktiga saker genom att filtret är förhållandevis kroniskt. Och ni med tydligen. VA VA vaaaaa???

Just det. Jag måste kanske skriva att det är reklam. Någon slags reklam i alla fall. Störtlöjligt. Extra löjligt med tanke på att inga transaktioner förekommer och ni som vet, ni vet att jag har skrivit om det här innan. Den gången hade vi en nästan orimligt lång nostalgidiskussion om just det jag skall skriva om nu och jag gör det enbart för att jag tycker att det är så HIMLA kul.

I det inlägget pratade vi ju om Takano. Och ni var en hel hoper som faktiskt hade ägt minst en overall, givetvis med byxorna instoppade i ett par moderiktiga tubsockor och antingen Nike eller Stan Smith till det. Jag hade pumps. Eller Nike. Pumps hade man ju till allt? Fattar ni storheten i att jag skriver ett inlägg till om Takano och att jag har vetat om det jag skriver om nu i över en vecka. Fattar ni exakt hur svårt det har varit att hålla tyst om?

Tack vare det inlägget, som är två år gammalt, fick jag reda på av upphovsmannen Roland att Takano hade återuppstått. Då skrev jag mitt livs första tiggarbrev, som resulterade i ett telefonsamtal med just Roland som berättade för mig om återuppståndelsen, att det fanns planer för fler färger och att det fanns riktiga träningskläder med. Det vill säga inte bara sådana man numera sitter med i soffan medan man på 80-talet kunde ha dem dygnet runt.

Träningskläder alltså. Man skulle nästan kunna tro att jag inte är lite medelålders överviktig här, utan att jag faktiskt tränar. Att ta på sig sådana däringa riktiga träningskläder var nog det närmaste jag har kommit ett träningspass på minst ett tiotal år, eftersom jag höll på att välta i garaget, grabbade tag i det som stod närmast och som även såg stabilt ut.

Det visade sig vara ett bord med hjul som rullade iväg med mig under det. Inte för att tappa den röda tråden eller så, men vem fan har ett bord med hjul? Att trilla omkull och ta sig upp räknas i alla fall som ett litet träningspass. I rätt outfit.

img_0365

Det ser i alla fall ut som om jag har tänkt gå till gymmet vilken dag som helst? Bortsett från klackarna då, men ungefär som “kräftor kräfva dessa drycker” om sprit och skaldjur är det faktiskt inte konstigare än att Takano kräver klack. Eller Nike och det hade jag inga i närheten. Inte heller några 80-talsrosa pumps, så det blev helt enkelt klackar anno 2016.

Nästa gång kan jag leta mer efter Nike. Den här gången skulle maken sköta kameran och ehuru ombedd minst 97 gånger hade han glömt det. Säkert krockade fotografihjälpen med något mäkta viktigt svartvitt tv-program om andra världskriget och dessutom tenderar han att glömma ALL kunskap om fotografering så fort jag ber honom. Fast han egentligen är ganska duktig. Egentligen vet han var ljuset bör komma från, skärpedjup och slutartider, men så fort jag ber honom om minsta lilla instagramfoto på något så simpelt som ett … lingon, då blir han tre år och stampar med foten och skriker “KAAAAAN IIIINTE”.

Med tanke på att jag är den minst fotogeniska människa jag känner var inte upplägget fantastiskt. Det funkar liksom inte att både tala om för honom att han gärna fick VÄNDA kameran och eventuellt vara såpass tålmodig att han håller kvar kameran med intryckt knapp så länge att han åtminstone hinner med autofokusen och kanske bara kika var fokus faktiskt hamnar. Vartannat foto frågade jag hur det blev och fick svaret “men hur skall jag kunna veta det?”. Snabb som en kobra frågade jag om han åtminstone kan kolla om jag är ful, har stängda ögon och om fokus ligger på mig eller kanske på bordet med hjul. Det kunde han inte, så efter vartannat foto fick jag gå till honom och titta i displayen, men i liten display är det kollosalt svårt att se ögon och skärpa.

Av alla foton iklädd den svarta originaloverallen från 80-talet fanns det ett som gick att rädda. Ett som inte var fokuserat på ett hängande spännband framför mig eller på garagedörrarna bakom. Kul, kul – bord har hjul?

img_0366

Overallen är obeskrivligt skön. Sådär fleecig på insidan, tjock som gamla amerikanska collegetröjor och perfekt modell.

Något man som tur är kan se på enda räddningsbara fotot av den vita overallen.

img_0364

Här sitter jag och är slösaktigt klubbklädd med ingenstans att gå.

Hur mycket nostalgi drabbas ni av när ni ser bilderna???

Och det här är coolt. Roland startade klädmärket 1982, vilket gissningsvis betyder att man antagligen inte minns det om man är född senare än 1970. Hela högstadiet för min del var ju Takano i alla möjliga färger. Han kom på det i Japan och väl hemma i Sverige med en kollektion delades de ut till diverse kändisar som älskade den. Dessutom var Vendela Kirsebom modell för Takano då. Hon var sjukt snygg då, men det är banne mig tveksamt om hon inte är ännu snyggare nu. Och hela Dan Tillberg-gänget hade Takano i Melodifestivalen 1986. Snacka om exponering rätt i tiden.

takano-melodifestivalen

Ingen har väl missat att 80-talet är trendigt igen (det har vi ju också pratat om här när jag hittade mina gamla örhängen). Och Takano återuppstod på tiotusenniohundrafemte dagen. År 2016 alltså. I min Takanoälskande blogg och det får mig till och med att nynna lite på Dan Tillberg.

Tävlingen då; jo serrni, eftersom märket är återuppståndet från tiden före internet så måste vi ju få ut det till den stora massan igen. Det är viktigt, eftersom jag spontandör lite om Takano försvinner en gång till.

Takano har numera både Instagram och Facebook. Man kan såklart tävla på båda ställena, vilket ger större chans. Men har man bara det ena eller det andra tävlar man givetvis bara på det ena eller det andra.

  1. Facebook: Gilla Takanos Facebooksida, skriv en kommentar på tävlingsinlägget, gilla och dela tävlingsinlägget och tagga tre kompisar som du tror vill ha en Takanooverall (vem vill inte ha DET liksom?) OCH tagga Takano så vi kan se att det är gjort.
  2. Instagram: Följ Takano på instagram (takano_se), dela tävlingsinlägget och tagga tre kompisar plus Takano där med. Kom ihåg att du måste ha ett öppet konto på Instagram åtminstone medan tävlingen pågår om du inte har det annars, det går inte att se på privat konto om reglerna följs.
  3. Solklar bonus om man gillar Fitterbittan på både Facebook och Instagram såklart. För att tävlingen bor på min blogg. Så även om man delar det här inlägget på Facebook eftersom det finns bilder här som inte finns någon annanstans. Sura bilder (i mysig nostalgioverall) på dumma män.

Och vinsten är inte att leka med. In med er och kika på takano.se för att se lite mer än jag visar här. Vinnaren får valfri overall i valfri färg (och storlek). Ni har redan sett att originaloverallen med collegetröja och sweatpants finns i svart och vitt. Det räknas som en overall. Men nu finns det ju även hoodie också, vilket man kan välja istället för collegetröja för att få ihop en overall. Tröstpriser kommer såklart delas ut (t-shirts t.ex).

Har jag missat något? Ja ja, ni vet var ni skall fråga i så fall.

Kan vi prata nostalgi nu? Fattar ni att ni kan vinna århundradets nostalgioverall?

Herregud så skönt att äntligen få skriva det här, jag hade aldrig kunnat hålla mig en dag till.

 

Herregud så sjuk jag har varit

Och jag är inte helt frisk än, men efter att ha pratat med Kicki Husfruen igår och Johanna idag känner jag mig bättre. På skakiga knän skall jag bli bättre, men det blir babysteps. Jag trodde att jag mådde rätt okay i förrgår och började klippa den store klunsen (nej, den andre, inte maken). Ni vet hur det känns när man får mer och mer saliv i munnen och börjar må mer och mer tjyvens? Så var det när jag började raka, men jag var envis. En tredjedels hund senare fick jag kasta rakapparaten på maken och slänga ner mig i buskarna bredvid för att kräkas.

Strunt samma, jag hatar att prata om mina krämpor. Då skulle vi inte prata om något annat. Men jag medger att det känns konstigt att inte ha öppnat datorlocket på över en vecka.

Nu skall vi prata om viktiga saker.

Först ut, en kissemamma valde att föda kissebäbisar hos Kicki Husfruen. Helt plötsligt dök det upp sex små och nästan färdigvuxna kattungar på upptäcksfärd på Kickis veranda. Så hjärteknipande söta och komplett galna.


Åh som jag skulle vilja ha ett knippe kattungar när jag ser den bilden. Gissa om hushunden Trassel har haft det att göra medan småttingarna har bott där.

I alla fall har de fått fantastisk hjälp av Kattstallet i Vällingby med att fånga in mamman och hennes bäbisar och då vill jag hjälpa till att hjälpa kissarna. Det hoppas jag såklart att ni vill också. För att göra det lite roligare kommer jag lotta ut väldigt rara kattsaker till de som är med och hjälper.


Det rosa och beige är scarves. Sedan är det kattstrumpor och kattisha och kattringar och kattörhängen.

Det är fullt möjligt att jag inte bara är en crazy dog lady utan helt klart även en crazy cat lady. En sucker för djur helt enkelt.

Vill ni vara med och hjälpa är det bara att swisha till Kattstallet i Vällingby på nummer 1239002247. Märk betalningen med Bromstensfamiljen för att det skall komma till “Kickis” kissar.

Sen behöver ni bara kommentera här så jag vet att det är gjort, om ni vill ha någon av crazy cat sakerna.

Puh!

Nu behöver jag vila lite.

Men fördelen med den här sjukan är att jag snart nått mitt viktdelmål helt utan att engagera mig. Nästan tio kilo minus sedan i maj.

Heja mig?