Lite line dance i en ekologisk köttlåda

Jag och Mona skall ju dansa line dance så småningom, i våra sjukt snygga cowboyboots. Min plan är, eftersom finmotoriken är ungefär lika utvecklad som på en albatross, att dölja min bristande taktkänsla genom att vara sjukt snygg. Så ingen ser att jag inte ens kan räkna till åtta eller hur det nu var. Eller röra armar och ben samtidigt, i någon slags takt.

Jag kan verkligen inte på riktigt, det finns film på mig från ett bröllop där jag och fem andra står i mitten med resterande 174 bröllopsgäster runt oss i ring och dansar fågeldansen. När de andra 179 vickar på rumpan så kvackar jag med händerna. Det blir syntax error i hjärnan på mig, och som sagt, en viss avsaknad av finmotorik.

Min plan är jeanskjol, rutig skjorta och som bonus råkade jag kolla på Hogengårds blogg och se en sjukt snygg denim-bh för ett par veckor sen, som jag tänkte ha undertill för att hotta upp det ytterligare. Och såklart bootsen. Så snygg att ingen ser vad varken armar eller ben har för sig. Verkligen genomtänkt.

BH:n landade i brevlådan förra veckan och den är verkligen skitsnygg. Jag fotade och tänkte visa hur snygg jag skulle vara upptill åtminstone, men Mona råkade lägga ut en bild på sina bazookas i Maggans BH samma dag. Då bestämde jag mig för att vänta med att blända er med min skönhet. Tills nu. För jag fick ett tips, som fick mig att bryta ihop litegrand. Det visade sig att det verkligen gäller att inte snubbla på tangenterna om man skall handla BH av Hogengård.

Det ligger tydligen en gård någonstans utanför Kungsbacka, som heter Högens Gård. Som har en stor fet skylt vid vägen där det står något i stil med:

Beställ din ekologiska köttlåda hos www.hogensgard.se

Och vad har BH-fabrikanten för webadress månntro? Jomen där är det www.hogengard.se.

Jag tänker så här. Köttlåda som köttlåda? Frågan är bara om mina gamla körnslag (ja, jag kommer fortsätta använda ordet fast majoriteten inte visste vad det var) är ekologiska eller inte. Borde rimligtvis vara hyfsat ekologiska eftersom jag är närproducerad och allt det där andra som krävs. Har inte direkt blivit transporterad packad som en sardin heller, har däremot definitivt blivit transporterad packad. Det skulle vara maten då, jag äter inte så rasande mycket gräs. Men jag tror jag är kvalificerad. Jag är ju åtminstone en kossa, även om jag råkar vara en klimakteriekossa.

Det handlar ju liksom bara om ett litet S som inte får missas eller missas beroende på vad man vill ha för köttlåda? Eller kanske snarare kötthylla?

För med bokstaven som ställer till det (om man vill ha BH) så hamnar man här.

hogensgardbil

Och deras köttlådor verkar förvisso ha gjort succé.

Hogens gard

Men då slutar det med att man ser ut så här.

Och det kanske inte var just det jag skulle använda för att blända, även om det är en avledningsmanöver god som någon.

hogengardmeat

Min tanke var mer att jag skulle se ut så här. Eller ja, så ser jag ju ut eftersom jag skrev rätt adress till webshoppen.

hogengard

Och det jag ville säga med det här inlägget var dels att jag har en ny BH, dels att jag planerar att dansa line dance iklädd just den nya BH:n. Dessutom är den galet snygg och kommer bli en perfekt line dance-BH.

Sen ville jag mest bara vänligt påpeka att om ni tänkt handla just bh, så var noga med esset. För lägger ni till det får ni en annan ekologisk köttlåda. Som ser oerhört god och näringsrik ut. Men som kanske är lite opraktisk att lägga sina puppor i.

Men jag kan ju inte vara helt säker, för jag har ju inte provat. Och succé som succé?

Och nej, jag har inte blivit osams med min ömma moder ännu. Men det har varit nära. För vi hann inte ens in genom ytterdörren förrän hon började prata om att vi skulle gå ut.

Mer om det senare. Jag kanske får lov att smygblogga lite när hon har somnat eller så.

(bilderna är lånade av hogengards.se och hogengard.se)

Alltid redo

På måndag 07:00 går startskottet för årets hummerfiske. Stor var med och fiskade hummer förra året, men han gillade det inte, förutom den sekunden som vi missade att sätta på locket till agnburken (makrill som ruttnat i salt i flera månader). Just precis då älskade han oss, och den stinkande vidriga makrillsörjan. Han luktade inte direkt solsken och rosor efter det.

Det blåste för mycket när vi skulle vittja tinorna, och jag körde slalom i vågorna mellan alla miljarder flöten som låg och guppade. Det är mer flöten än hav de första veckorna, och vind i kombination med att 99% av dem har samma färg, gör att det är en aning tröstlöst att hitta rätt. Helst utan att få någon annans flöte i propellern, köra på grund eller driva upp på klipporna. I värsta fall allt samtidigt.

Jag misstänker att Stor var övertygad om att allt det där skulle hända. Plus att jag och maken kommunicerar så himla bra. Han tror att telepati funkar när han står där bak och jag sitter bakom ratten och försöker millimeterköra. Det gör det inte. Och då gapar vi på varandra. Den som skriker högst vinner. Väldigt segelsällskapsresan.

Men Liten verkar se fram emot det. Intet ont anande knatar han omkring med en gammal flytväst i munnen och bara väntar på att det skall bli måndag. Helt aningslös om att det kan traumatisera honom för livet.

Förra året klarade vi oss hyfsat. En borttappad tina, och hummer- och krabbmiddag i ett par dagar. Till och med Stor fick hummer..

Det känns som att vi inte förtjänar samma tur i år. Och även om Liten är hemskt söt när han går omkring och kelar med flytvästen som snuttefilt i munnen, så måste vi nog ta ett snack. Jag och Liten alltså. Det känns som att han har alldeles för höga förväntningar.

20130919-215543.jpg

Ja, de är mummelhundar båda två. Vid gladhet måste det finnas något i munnen, samtidigt som de låter. De tar det som är närmast, oavsett storlek, färg, form eller våra kroppsdelar. Ofta kroppsdelar.

Men han har gått med flytvästen i munnen flera dagar nu. Jag kan inte tolka det annorlunda.

Eller så skulle det kunna vara att han redan har börjat tjura över att husse drar iväg och “plockar” krabbor ikväll/natt. Och att han vill följa med på det, för att ha en grabbkväll, eftersom matte inte får följa med.

Det får han inte. För matte skall njuta av tystnad och stillhet ihop med båda sina håriga killar ikväll.

Men vi tar gärna en hoper krabbor på söndag. Har hört att det är nyttigt att variera pulver med just krabbor.

Jag och min panna

Jag kommer eventuellt inte att sluta tjata om den där årstiden som är i antågande riktigt än, men dra åt skogen vad jag fryser idag. Inomhus.

Det var ju det där med fördelar att jobba hemma, och på mitt jobb har vi en dresscode inskriven i någon policy. För policys är bra. Och låter snyggare än regelverk eller vad det nu kan tänkas heta på svenska. På sommaren får man till exempel jobba iklädd enbart trosor om man vill. Eftersom det blir hetare än helvetet där jag sitter, och det blir inte direkt kallare av att sitta omgiven av en triljon skärmar och datorer. Det är inte många arbetsplatser som har det som klädkod, det är jag och stripporna på Chat Noir antagligen.

När det är lite ugget ute får man ha mysbyxor och tröja. Tofflor är helt valfritt. Vad man däremot absolut inte får ha är strumpor. Oavsett årstid. Fossingarna löser man med de valbara tofflorna. För strumpor är att erkänna sig besegrad av årstidsväxlingar.

Men då kommer den här sensommarårstiden, när det faktiskt börjar bli jävligt ugget inomhus, eftersom färgen på utsidan just nu pendlar mellan ljusgrå och mörkgrå. Och vid den här tiden på året förklarar jag krig mot vår elpanna.

Jag vinner de år jag inte behöver sätta på den överhuvudtaget mellan oktober och april, eftersom klädkoden är en OnePiece i fleece. Ihop med fårskinnstofflor och en gasolvärmare i rummet.

Nu kan man även tycka att klimakterievallningarna borde hjälpa till att hålla värmen uppe, och det gör de, men de har fräckheten att mest visa sig nattetid, när de är totalt onödiga och bara irriterande.

Det jag vill komma till är att det bara är fucking september och jag vägrar sätta på pannan, eller ta på mig min fleecesparkdräkt. Men jag fryser. Och jobbar i UGGs, yogabyxor, stickad tröja och torgvantar. Till och med hundar och katt fryser.

Jag har gått och blängt på fleecen, men drar i min mentala handbroms så fort jag ser den. Att ta på sig den betyder att jag accepterar skitårstiden. Det betyder även att jag kommer se ut så här varje dag tills det är dags att kliva ur idet någon gång i april och börja leva igen.

Screen Shot 2013-09-18 at 12.21.47 PM

Sexighetsfaktorn är total. Här blir inga barn gjorda vintertid.

Den ligger där den ligger tills vi åtminstone äntrar oktober månad. Det här handlar om principer för guds skull. Och klädkod, fleece betyder kris.

Men i oktober går jag ut i medeltidskrig mot pannan. Handsken kastas och pannan är min fiende. Dressar om till fleecesexbomb, drar fram gasolvärmaren medan pannan kluckar förnöjt från varmvattenberedaren i vetskap om att även jag har min gräns.

I vintras var den inte på en enda dag. De två riktigt svinkalla vintrarna före det var den på när det var som kallast. Det står alltså 2 – 1 till pannan.

Man skulle kunna kalla det här för mitt högst personliga kalla krig. I april skall jag kliva ut ur sparkdräkten och det skall vara oavgjort.

Om jag så skall frysa ihjäl på kuppen.

20130918_112627_resized

Ja, katten ligger där uppe och sover vintertid för att inte frysa tassarna av sig. Medan jag bara går och hatar den. Det har blivit personligt. Och de pengar jag tjänar på låga elräkningar går till eventuellt skoshopping.

Det är vad jag kallar prioriteringar.

 

Grå grå vindar och vatten

Vi kom inte ens till motorvägen. För vi rök ihop innan vi kom ut ur lägenheten. Klockan ringde kvart i avgångstid, maken säger “säg till mig när klockan är prick sex så går jag upp”. Prick sex var då alltså avresa.

Jag var rätt pigg. Snoozade inte en enda gång, och gick upp. Jag hade ju varit kvinnligt förutseende och packat mina grejor dagen innan, och det är inte så mycket att packa när man åker som ett resårband fram och tillbaka. Så jag käkade (drack) frulle, matade jyckarna, shejpade upp mig och sen gjorde jag inte så mycket mer. För då var det dags att väcka den stora bäbisen. Han reser sig ur sängen, kliver i kläderna, tar SIN väska under armen och säger “jamen då drar vi då”. Allt detta tar 30 sekunder.

Jag bara log mot honom. Påminde om uppsägningen som VD, och att vi a) har hundar som vill rastas b) vi har ett kylskåp där vi i alla fall flyttar färskvarorna fram och tillbaka och lite annat. Och så LOG jag lite till. Gissningsvis finns det inte mycket som irriterar lika mycket som någon som ler svintidigt på morgonen samtidigt som personen ifråga har rätt.

Att han inte dog på fläcken.

Han dog och hon log ihjäl sig.

Så nej, vi kom inte till motorvägen. Vi kom inte ens till ytterdörren.

Väl i bilen somnade någon, och då blev det lugnt och stillsamt. Sedan blev jag avsläppt vid jobb/hem och han åkte vidare till sitt. Man kunde nästan skära i kärleksfullheten med en hemslöjdad smörkniv när vi vinkade adjö och goodbye.

Men, åtta timmar senare var det glömt. Han hämtade upp mig och jag hade en hoper paketavier sedan förra veckan när jag var fullt upptagen med att leka singel. Så vi åkte till utlämningsstället tillsammans, vilket jag inte ens kan minnas att vi någonsin gjort. Även maken är en nätshoppare, och skulle hämta paket.

Och då såg jag ett beteende som slår vissa andra knasbloggare med hästlängder.

Jag hämtar paketen på de olika utlämningsställena, rör dem inte, åker hem, gör det som skall göras och sedan sätter jag mig i lugn och ro för att packa upp och lägga fint (det är väl ungefär min enda pedantiska sida).

Medan maken var inne på sitt utlämningsställe och hämtade sitt paket satt jag kvar i bilen. Han kom tillbaka med paketet och hade redan börjat riva upp det före han nådde bilen. I facket på förarsidan har han en kniv size machete som han använder för att öppna paket, och han öppnade det alltså, med en sällan skådad frenesi, medan han stod på utsidan.

20130916_183209_resized

Det känns lite som att Mona och glossyboxen ligger i lä. Samt att man skulle kunna tro att det var något vansinnigt roligt och efterlängtat.

Det var en gasvajergrej till lillbåten. Hur spännande kan det vara?

Själv sitter jag och är konsumtionslycklig i skitvädret.

Jag fick min fittring. Modellen Eva.

20130916_192043_resized

Och så fick jag sällskap av en drake och en prinsgroda i örat. Oerhört rara små djur. Väldigt lätthanterliga och sällskapliga.

20130916_083606_resized

20130916_083707_resized

Och så fick jag ett par skor, 20-talshatten från eBay och lite annat. Men det sparar vi till en annan dag.

Men tydligen smällde gasvajern högre än allt mitt sammantaget.

Nu lägger vi ner det här med måndag va? Och siktar på tisdag och våra Hollywooddamer?

 

Söndag = resdag

Och idag kan jag inte fortsätta leka singel och skita i att åka, för jag har möten i Gbg i veckan. Det bor alltså argmonster i hela magen. Plus några ljugmonster, som är jävligt sugna på att hitta på ursäkter i form av:

– Näe, tyvärr – jag trampade på katten, som gav sig på hunden, hunden åt upp datorn, datorn innehöll de nödvändiga dokumenten, och nu måste jag sitta och vänta på att hunden skiter ut hårddisken.
– Kan inte, för hoppsan jag fick en infektion i den brutna tån, vilket blev kallbrand och en släng av tarmvred så jag är tvungen att lägga in mig och amputera benet. Och tarmen.

Eller den mest sanningsenliga.

– Tyvärr, jag ligger på psykakuten för okontrollerad söndagsångest och en ilskebrusten artär, får elchocker av ett gammalt bilbatteri och de vill inte skriva ut mig förrän jag har gått igenom en lobotomi.

Imorse tog det ganska exakt fem minuter innan vi blev osams över något bagatellartat. Jag SA att det var för att maken är pantad, men erkänner i smyg att det var för att jag letade fel. Och att leta fel på den snubben är lika lätt som att spela hockey mot ett lag där målvakten sket i att dyka upp för att han valde att ligga på hotellrummet och kolla på repriser av Hem till Gården.

Jag måste vara världens raraste fru. Alla kategorier. Och felfri.

Så vi bestämde oss för att åka imorgon bitti, för att slippa kapa dagen. På morgonen är vi för trötta för att bråka (oftast).

Då gick vi ut för att käka sjukt sen lunch-middag med syrran och bihang. Det blir man på gott humör av. Särskilt när man har bestämt sig för att skita i maten och surkäka marängsuisse till middag.

Och sen är det mer eller mindre omöjligt att vara grinig när man har den här lilla dockan i knät.

20130915_151904

Kolla ögonfrallorna på den tjejen. Hon lär aldrig behöva maskara. Tittar man på hår och humör (hon är självklart lugn som en filbunke och vansinnigt tålmodig) råder det inte heller några som helst tvivel om släktskapet.

20130915_160658

Och det går inte att vara lipig med henne i knät.

Men jag åt marängsuisse till middag. Jag fixade inte att avsäga mig alla barnsligheter.