Det enda jag sa innan jag och kusinsambon åkte ut till huset för att möta mäklaren var “det enda jag hoppas är att det inte är en ung kille med kotlettfrilla”. Gissa vad som kom gående? För sent dessutom, vi fick ringa efter honom och fråga om han var i närheten. Då började det klia i argcentrat i hjärnan.
Han gick igenom huset på tre minuter. Jag skojar inte. Han gick och gick och konstaterade “där är ett kök, där är ett badrum, där är ett sovrum … “
No shit Sherlock, det brukar det väl vara? Han hade kunnat bespara oss alla tiden genom att titta på en planritning.
Sen skulle han maila en värdering, för han hade inte kollat alla försäljningssiffror i området innan. Förberedd kille, verkligen.
I vilket fall som helst så bad jag honom att skriva en kommentar till värdering, vad han baserade den på. Då menade jag ju givetvis både saker som bör åtgärdas och saker som är bra, det tyckte jag var underförstått eftersom han faktiskt var just … mäklare. Jodå, det skulle han göra.
Sen kom det här mailet.
Mhmm? Det var alltså kommentaren? Vad är kraven för att jobba som mäklare numera? Det hade till och med jag kunnat komma fram till med ovanstående bedömningskrav eftersom dylik statistik är offentlig. En timma av mitt liv som jag inte får tillbaka.
Sen åt vi glass igen. Näe, det var ljug. Jag åt glass medan min kära kusinsambo gravidvilade. Jag skall inte anklaga andra för att äta när de faktiskt inte gör det.
På väg tillbaka till småstaden hörde jag mystiska ljud från bilen som var lite oroväckande. Bilen som dessutom alldeles nyss varit på service och fått en hel hoper med saker utbytta för att det var fel på dem. Då skall bilen inte låta som att det ligger någon under motorhuven som knackar och vill bli utsläppt. Det var så det lät och jag hade inte noterat de ljuden innan. Av förklarliga skäl stannade jag inte för att öppna motorhuven och titta. Dels för att jag inte skulle ha en aning om vad som finns där (jo, jag vet såklart att det är en motor, men inte på detaljnivå) och dels för att jag faktiskt skulle bli lite rädd OM det nu var så att någon hade lagt sig där och ville ut. Så jag lekte struts, körde det fortaste jag kunde hem och nästan hemma ringde jag maken för att tala om det, det vill säga delegerade jobbet. Då visade det sig att han redan VISSTE OM DET. Men hade inte sagt något till mig. Jäkligt hyggligt. Men jag kom hem och nu är problemet överlåtet på honom.
När jag körde E6 norrut hamnade jag bakom en bil vid ett trafikarbete. Nu kommer min Oldsbergska humor. Registreringsskyltar får mig att associera och den här fick en bildtext i skallen på mig.
Bildtext: “Var är den andra då?”
Jag misstänker att jag har en ganska trött humor, men fnissade gjorde jag i alla fall och gör även idag. Så mycket att jag tog kort på bilen.
Väl hemma tittade jag på fruarna där Gunilla slog världsrekord i elakheter medan maken satt barnvakt åt sin pappa som hade opererat bort en leverfläcksutväxt på kinden.
Sen gick jag för att natta mig, såg mig inte för och i full fart tjongade jag tån i en stor träskiva som stod på golvet. Först andades jag inte och körde ner ansiktet i kudden och skrek inombords, sen blev jag tvungen att andas och då skrek jag könsord så högt att jag skrämde livet ur den mindre lättskrämda hunden som redan låg i sängen. Givetvis samma tå som jag har brutit tre gånger tidigare, senast förra sommaren på båtsemestern och det kändes ungefär som att tån faktiskt hade trillat av foten och satt kvar i träskivan så jag vågade nästan inte titta. Varken på foten eller träskivan. Men den satt lite slokande och snett kvar på foten med ett visst blodvite. Bruten. Igen. Och den växte till dubbel storlek medan jag satt i sängen och kikade på den.
Hur är det möjligt? Och mitt största problem nu är ju givetvis att jag inte kan ta på mig mina skitsnygga skor. Idag är det fårluddstofflor som gäller och det är inte LÄGE med bruten tå just nu. Vilket ni kommer haja imorgon. Den där beställningen som skulle kommit i tisdags blev lite försenad och kommer imorgon och SOM jag har längtat. Den här specifika grejen har jag saknat och velat ha i ett par år (har alltså haft en, har inte längre). Ni kommer antagligen tycka att jag är en smula dum i huvudet när ni ser vad det är.
Sen kom maken med en present.
En pojkvänskudde fick jag lära mig idag att det heter. Oerhört underhållande. Den levererades med orden “nu har du alltid någon som håller om dig”.
Jag trodde liksom att man redan hade det när man var gift?
Den har till och med nattskjorta på sig?
Har aldrig sett något liknande, men den var förvånansvärt skön att sova på/med?
Jamen det var gårdagen.
Idag är jag klimakterie-pms-medeltidsarg igen. Fast för ingenting den här gången.
Hormoner. De suger gammal träballe faktiskt.
