Category: Dagens aktivitet

Varsågod, en noja

Posted on | by Victoria | 23 Comments on Varsågod, en noja

Jag är delar gärna med mig, och är vansinnigt generös. Även med saker som kanske inte är helt positiva. Omtänksam skulle man kunna kalla mig.

Här ligger jag och bara har semester, och gör inte ett jädra skit. Ljuvligt.

photo(1)
Just det, nyaste tantläsglasögonen. Apfula tycker jag, men OJ vilken skillnad det blev från alla de 100-kronors jag köpt på macken tidigare. En ny värld att ha exakt rätt styrka, och som även korrigerar brytningsfelet. Härlisch. Och ytterligare ett par att hålla reda på i apokalypsväskan.

Mitt hår har till och med tagit semester. Båtsvettskrulligt kallas den här frisyren. Ändan på flätan har lagt sig i en Prins Valiant-lock, och resten av håret ser mer…galet ut. Värre kommer det bli. Det här är perioden när jag förvandlas till sunkapa. Håret kommer vara krulligt (ja, krull är mitt naturliga hår – när jag var liten/yngre var det rart – numera ser jag ut som Don King om jag inte tvingar ner det). Ansiktet svettigt och osminkat. Saltvatten överallt. Mot slutet av semestern kommer det vara ett smärre mirakel om jag ens orkar ta en raggardusch.

sports2532
Likheten kommer vara slående om ett par veckor. Bortsett från solbrännan. Jag kommer vara mer hummerfärgad, om nu solen kommer fram.

Men nojan då. Finns säkert de som redan kommit på det. Själv upptäckte jag det av en slump, för en miljon år sedan, när jag tryckte upp ansiktet i en spegel för att kolla på en tand. Fast jag råkade se näsan också. I ren chock sprang jag ut till syrran och talade om det för henne, eftersom jag trodde att det var något fel på mig och att jag var unik. Då kollade hon, samma skräck där, och jag delade med mig av nojan.

Efter det har jag väl mer eller mindre glömt det, men såg det med all oönskvärd tydlighet när jag tog semesterkortet. What’s up with the näsborrar?

20130727_134651_resized

Jag tror att alla har olika. Min ena är svinsmal och jätteavlång och den andra…är inte det. Den vänstra (min vänstra) ser ut som Vänern och den andra Vättern. Den som ser ut som Vättern är ju så långsmal att det knappt finns utrymme att andas.

Det här är en av livets stora gåtor som jag kan gå runt och fundera över i en evighet. Det är ju en orimlig olikhet. Exempel på andra funderingar är varför älgar bajsar pyttesmå bajskorvar fast de är skitstora djur, i jämförelse med andra lika stora djur som till exempel hästar. Jag skulle kunna skriva en milslång lista med alla, helt värdelösa, saker jag hakar upp mig på. Den med älgen är dock utredd sedan 10-15 år tillbaka, med länsveterinären i V. Götaland. Snacka om att jag är bra på att konversera med folk jag inte känner, eftersom det var min första fråga när jag fick reda på vad han jobbade med, under ett mingel med väldigt okända personer.

Men nu ger jag det till er.

Kolla snoken. Sen kan ni noja lite.

Och kom inte och säg att era näsborrar är helt lika för det kommer jag inte att tro på.

 

Mina sorgebarnssolglasögon

Posted on | by Victoria | 15 Comments on Mina sorgebarnssolglasögon

Jag älskar solglasögon. Köper ett par nya varje år, eftersom det, samt scarves, är det enda man kan shoppa i vetskap om att man aldrig växer ur det. Om man nu skulle gå upp eller ner i vikt. Plagg som liksom aldrig sviker oavsett hur mycket rysk yoghurt man äter.

Nu är det slut med solglasögonanvändande, eftersom jag fick domen “aldrig mer linser” förra året. Inte för att jag inte tål linser, utan för att det inte existerar linser som korrigerar mitt synfel. Jag ser ju som sagt dubbelt. Utan att vara påverkad av varken alkohol eller droger.

Detta är en bråkdel av min samling. De som ligger lite på undantag, och inte platsar i den solglasögonens elitserie. Elitserien får fortfarande vara med, och behöver inte ligga på display i ett skåp.

20130725_184506_resized

Ray-Bans, Gucci, Dior och Randolph Engineering. Sorg!

Favoriterna, som jag inte klarat att klippa navelsträngen med, åker fortfarande upp till Strömstad varje sommar. Louis Vuitton (de jag tvingade maken att prova istället för hans ögon-solglasögon), Burberry, Dior, mer Randolph och fler Ray-Bans.

Jag kommer inte kunna använda dem igen. På riktigt. Och har börjat öva mig på att ge bort. Ett par har jag klarat att ge bort hittills.

Men det blir ju lite tveeggat. Jag kan inte ha dem i ett skåp, eller någon annanstans, och ständigt bli påmind om den stora sorgen och saknaden. För det är jävligt sorgligt. Samtidigt som det där med att ge bort till folk i min närhet är lika illa (övningsparet fick min kusin), men då blir jag ju också påmind om min saknad så fort jag ser henne i dem.

Jag är medveten om att jag har en yttepyttegnytteliten nanoblogg. Men jag kan tänka mig att tävla ut ett gäng solisar bland de stackars läsare som hänger här. Och, desto större chans att vinna ett par för de få som läser. Win-win.

Finns det överhuvudtaget ett intresse för mina gamla avlagda sorgebarn som bara samlar damm, eller skall de fortsätta ligga där de gör som ett minne av svunnen ungdom och perfekt syn?

Knappast va?

Men ÅHHHHHHH

Posted on | by Victoria | 3 Comments on Men ÅHHHHHHH

Nu blev jag akut less på mig själv. Vilket händer oftare än man kan tro eftersom jag även är fullt upptagen med att vara less på han den där jag delar möblemanget med.

Jo förresten, han körde upp igår kväll, shejpade lägenheten och sen åkte vi till Gbg ihop med tuppen imorse. Så går det när man är tanklös (korkad).

ENDA anledningen till att jag åkte med ner var att jag har läkartid på fredag. Och att jag som bonus hade tänkt träffa P i veckan eftersom jag varit så himla busy med att sitta i Strömstad och klimakterietjura att det inte blivit av. Från början var inte läkartiden så himla viktig, men i tisdags morse vaknade jag med fler medelålderskrämpor. Därav handskenan. Jag har sockerdricka i högerhanden och den stensover på morgonen. Varje morgon, och sen är den bara “kolsyrad” resten av dagen. Då blev läkartiden lite viktigare.

Först ringde jag till läkarplejset för att dubbelkolla min tid. Det är en nyutvecklad mani, sedan jag stressade dit en dag för tidigt härförleden (samma dag som jag lade permobilen ner på torget). Tiden är inte imorgon, den är på fucking onsdag nästa vecka. Så BRA att jag har skrivit den 26:e i min kalender? Tur att jag har utvecklat just den manin?

Sedan ringde jag till mannen som står mig SÅ nära och som jag är SÅ betuttad i (jo, jag är det – också – men kanske inte så många timmar per dag, ju fler år ihop desto färre timmar kärlek per dag/vecka/månad). Ett samtal för att vara svinsnäll. Såg att han hade glömt jobbnycklarna i bilen, bilen står här, de är bara två på jobbet och han måste ha något att låsa med och han går alltid sist. Det är inte första gången som han glömt nycklarna, fått låsa inifrån, krypa ut genom ett fönster, köra hem, hämta nycklar och köra tillbaka för att låsa, larma och stänga på riktigt. Jag skulle vara en riktigt ädel fru och göra dagens goda gärning. Så han har en chans att låna någon annans nycklar. Sånt som goda fruar gör.

Och så skulle jag berätta att jag hade tagit fel på läkartid, vilket då fuckar upp första semesterveckan, men jag vill inte gå till det som kallas slakthuset uppe i den där västkuststaden. De kommer skicka mig vidare ändå så allt kommer ta en miljard gånger så lång tid som att åka T o R Gbg över onsdagen. Men ändå, en fuck up. Jag hade liksom inte räknat med sockerdricka i den handen. Kan ändå inte semestra med useless högerhand.

Jag hann säga (efter att ha glatt honom med nyckelbeskedet och gjort så att han slipper krypa genom fönster och åka kors och tvärs):

– Jo, och den där läkartiden för handen imorgon, den är fel. Den är på onsdag...och…
– MEN…det är ju på semestern, hur skall du lösa det? Och JUST DET…när är det du skall vara hos revisorn? Revisorn har du SÄKERT missat också? Har du missat revisorn?

Och PANG så tog mitt tålamod slut. Nytt personbästa faktiskt.

Först var jag jävligt irriterad på mig själv för att jag skrivit fel dag. Sen tyckte jag att jag var snällare än snällast som noterat att han inte hade nycklar när han inte själv märkt det. Efter det var det inte läge att börja prata om revisorn och avbryta mig mitt i en mening.

Mina sista ord innan jag var så mogen att jag slängde luren i örat på honom?

– JAMEN SÅ FINT ATT DU FOKUSERAR PÅ REVISORN, OCH BARA REVISORN NÄR JAG HAR EXAKT NOLL KÄNSEL I HANDEN. VÄLDIGT ARTIGT ATT AVBRYTA MIG NÄR JAG PRATAR OM LÄKARBESÖKET OCKSÅ, MEN JAG ANTAR ATT REVISORN ÄR VIIIIIKTIGARE! SIST JAG KOLLADE ÄR VI TVÅ OM FÖRETAGANDET!

Och sen la jag på. Som sagt, nytt personbästa.

Det skulle kunna hända att ytterligare en anledning till det är att jag för andra gången faktiskt mixat ihop lite tider och missat den arga revisorn igen. För när jag kollade så hade jag skrivit upp honom på onsdag. Men det var visst förra onsdagen. Eller så har någon varit inne och hijackat min kalender och bytt plats på massa saker.

Finns dock inte en chans över min döda och lemlästade kropp att jag erkänner det för maken.

Aldrig.

Jag är ju fullkomligt perfekt i alla avseenden.

Framför allt är jag väldigt jämn i humöret.

Going crazy!

Posted on | by Victoria | 2 Comments on Going crazy!

En mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva i det här landet, men nu gör jag det. Det är för varmt för att bo på båten, som vi gör varje vår till höst, så jag håller mig kvar i stenlägenheten som faktiskt är sval. Det är 29 grader och knappt sjöbris idag. Har försökt gå ut med hundarna men de lägger sig platt på närmsta gräsmatta och undrar om jag är dum i huvudet som tycker att de skall promenera på trottoarer som är lika heta som glödande kol.

En fördel med att inte ha flyttat till båten ännu är att jag har sluppit den förbannade panflöjtsspelaren som står precis bakom båten i sisådär 16 timmar per dag. Han har irriterat mig i för många år nu. Och det känns inte direkt västkustskt med peruansk panflöjt. Inte precis som att han lirar Kostervalsen på flöjten.

Idag har jag alltså hållit mig inomhus. Och som straff för min nöjdhet över att slippa panflöjten har någon/några sjungit opera i stadsparken precis hela dagen. Om någon gör något i parken så hörs det inne i lägenheten lika bra som om det vore grannen som ylade. Det började sjungas (ylas) i förmiddags, och har inte slutat ännu.

Vad är grejen? Har jag missat att det är operans dag eller något annat vrickat?

Och är det någon som har en aning om hur fruktansvärt nervpromenerande det är att lyssna på ofrivillig opera i tio timmar and counting?

En gång hade jag en Amazon

Posted on | by Victoria | 2 Comments on En gång hade jag en Amazon

En Volvo alltså. Och bara genom att skriva det får jag rysningar i hela kroppen. Det var ju det där med åldersnoja deluxe igen.

En Amazon har plastsäten, och en svinstor plastratt. Min hade dessutom en jävligt trasig bakruta och en gång krängde jag av däcket i en för snäv kurva. Men det hör inte hit. Jag var bara 18 år och hade den inte speciellt länge, men den gjorde intryck. Och avtryck.

Min ömma moder skulle åkt hem i lördags, men vi lurade upp hennes man istället. De passade hundarna här medan vi drog till Gbg och kollade på Robbie. Mycket bättre, för både dem och oss. När vi drog härifrån hamnade vi i milslång kö på motorvägen för att en bil brann (något sådant) och sen var vi tvungna att köra via hemmet för att hämta biljetterna. Som jag inte hittade i ren stress, och började gråta Lille Skutt-tårar. Maken var glad som en speleman och konstaterade att då kunde man ju åka tillbaka till den lilla västkuststaden direkt och slippa Robbie. Efter en hetsig halvtimma där jag sa alla fula ord jag kan, och några till, så hittade jag dem. Då började maken gråta Lille Skutt-tårar istället, medan jag sken som solen i Karlstad.

Plattan i mattan in till stan, fulparkera i princip utanför Ullevi. Och därmed också utanför polishuset. Kan möjligen vara Sveriges sämsta ställe att fulparkera på, men nöden har ingen lag (och vi klarade oss från böter), och sprang in på arenan sisådär tre minuter före Robbie åkte linbana in på scen.

Sen stod jag i trans i två timmar medan maken led helveteskval. Och efter det sprang vi tillbaka till bilen och körde upp till Strömstad igen, för att sova på båten. Ömma modern och styvfadern sov i lägenheten med hundarna.

Igår var det ju löjligt fint väder igen.
(Jag börjar för övrigt tro att väderkvoten är slut, vi har semester om en vecka och det kan omöjligt hålla i sig, fullkomligt skräckslagen är jag. Och övertygad om att vi kommer få drivis och höstregn.)

Nåväl, mamma och make bestämde sig för att stanna en dag till, så vi drog ut med båten för att bada och käka och bara ha det bra. Och det hade vi. Bortsett från ett par detaljer som gjorde mig mordisk. Den ena var att en kompis till maken, som jag inte gillar (typ den enda i världen som jag faktiskt inte gillar) bjöd med sig själv. Det andra var att maken har lånat ut lägenheten till sin jobbarkompis denna veckan utan att fråga mig innan, så lägenheten behöver shejpas upp. Och det tredje var att maken fokuserade mer på båttur och härligheter än på att just shejpa upp lägenheten och PLANERA. Det fanns nog en fjärde, femte och sjätte orsak också men jag minns inte dem just nu.

Vi har katten här. Hon måste hem till kattvakten eftersom katt på båt med två hundar i tre veckor är en kombination som funkar ungefär lika bra som olja och vatten. Det hade maken visst råkat glömma det med. Och att sova på båten, gå upp klockan fem imorse, stolpa in i lägenheten för att packa in katt och två hundar i bilen kändes onödigt tidskrävande i svinottan. Vi (jag) beslutade oss för att sova i lägenheten för att spara lite tid. Plus att vi fortfarande behövde shejpa upp lägenheten lite, och flytta lite pryttlar.

Han den där jag lovade nöd och lust med gick inte med till lägenheten med en gång utan ramlade in lite senare. Det kom så skojsiga saker emellan. Som provkörning av kamrats nya båt och andra skitmycket viktigare grejor. Då bestämde jag mig för att fullständigt skita i att shejpa något överhuvudtaget. Hans jobbarkompis – hans huvudvärk. Plus att jag bestämde mig för att inte åka med till Gbg igen, han skulle däremot få ta med katten (men det upplyste jag honom inte om förrän imorse, som den vänliga själ jag är).

Tillbaka till Amazonen. Vi hade såklart gett mamma med make vår säng. Vi har en bäddsoffa men jag var svintrött och lat, så jag lade mig i trosor och linne direkt på skinnsoffan. Det var 27 grader varmt ute när jag gick och lade mig igår. Jag var en gnutta hummerfärgad trots solskyddsfaktor 50. Imorse när jag vaknade fick jag världens flashback. Röven och benen var fastlimmade i soffan, jag tänkte inte på det och det gjorde precis lika ont att glida ur soffan som det gjorde att kliva ur den älskade och hatade Amazonen en sommardag.

Så här 14 timmar senare är jag fortfarande lätt skinnflådd på höger skinka. En typisk amazonskada. Enda skillnaden är att Amazonen hade sydda ränder i sätet. Inte för att det gjorde skadan varken bättre eller sämre. En del av rumpskinnet sitter kvar på soffan helt enkelt.

Nu skall jag gå och lägga mig. På vänsterskinkan. I sängen.

Bonusresultatet är att maken får lida för att huvudet är dumt, och köra upp och fixa lägenheten och hämta mig senast på onsdag. Ibland blir slutresultatet av hans tanklöshet rätt så bra. Den har ju i alla fall gjort att jag sluppit ett par tillbakaresedagar. Succé!

Och om fyra arbetsdagar är det semester.