En gång hade jag en Amazon

En Volvo alltså. Och bara genom att skriva det får jag rysningar i hela kroppen. Det var ju det där med åldersnoja deluxe igen.

En Amazon har plastsäten, och en svinstor plastratt. Min hade dessutom en jävligt trasig bakruta och en gång krängde jag av däcket i en för snäv kurva. Men det hör inte hit. Jag var bara 18 år och hade den inte speciellt länge, men den gjorde intryck. Och avtryck.

Min ömma moder skulle åkt hem i lördags, men vi lurade upp hennes man istället. De passade hundarna här medan vi drog till Gbg och kollade på Robbie. Mycket bättre, för både dem och oss. När vi drog härifrån hamnade vi i milslång kö på motorvägen för att en bil brann (något sådant) och sen var vi tvungna att köra via hemmet för att hämta biljetterna. Som jag inte hittade i ren stress, och började gråta Lille Skutt-tårar. Maken var glad som en speleman och konstaterade att då kunde man ju åka tillbaka till den lilla västkuststaden direkt och slippa Robbie. Efter en hetsig halvtimma där jag sa alla fula ord jag kan, och några till, så hittade jag dem. Då började maken gråta Lille Skutt-tårar istället, medan jag sken som solen i Karlstad.

Plattan i mattan in till stan, fulparkera i princip utanför Ullevi. Och därmed också utanför polishuset. Kan möjligen vara Sveriges sämsta ställe att fulparkera på, men nöden har ingen lag (och vi klarade oss från böter), och sprang in på arenan sisådär tre minuter före Robbie åkte linbana in på scen.

Sen stod jag i trans i två timmar medan maken led helveteskval. Och efter det sprang vi tillbaka till bilen och körde upp till Strömstad igen, för att sova på båten. Ömma modern och styvfadern sov i lägenheten med hundarna.

Igår var det ju löjligt fint väder igen.
(Jag börjar för övrigt tro att väderkvoten är slut, vi har semester om en vecka och det kan omöjligt hålla i sig, fullkomligt skräckslagen är jag. Och övertygad om att vi kommer få drivis och höstregn.)

Nåväl, mamma och make bestämde sig för att stanna en dag till, så vi drog ut med båten för att bada och käka och bara ha det bra. Och det hade vi. Bortsett från ett par detaljer som gjorde mig mordisk. Den ena var att en kompis till maken, som jag inte gillar (typ den enda i världen som jag faktiskt inte gillar) bjöd med sig själv. Det andra var att maken har lånat ut lägenheten till sin jobbarkompis denna veckan utan att fråga mig innan, så lägenheten behöver shejpas upp. Och det tredje var att maken fokuserade mer på båttur och härligheter än på att just shejpa upp lägenheten och PLANERA. Det fanns nog en fjärde, femte och sjätte orsak också men jag minns inte dem just nu.

Vi har katten här. Hon måste hem till kattvakten eftersom katt på båt med två hundar i tre veckor är en kombination som funkar ungefär lika bra som olja och vatten. Det hade maken visst råkat glömma det med. Och att sova på båten, gå upp klockan fem imorse, stolpa in i lägenheten för att packa in katt och två hundar i bilen kändes onödigt tidskrävande i svinottan. Vi (jag) beslutade oss för att sova i lägenheten för att spara lite tid. Plus att vi fortfarande behövde shejpa upp lägenheten lite, och flytta lite pryttlar.

Han den där jag lovade nöd och lust med gick inte med till lägenheten med en gång utan ramlade in lite senare. Det kom så skojsiga saker emellan. Som provkörning av kamrats nya båt och andra skitmycket viktigare grejor. Då bestämde jag mig för att fullständigt skita i att shejpa något överhuvudtaget. Hans jobbarkompis – hans huvudvärk. Plus att jag bestämde mig för att inte åka med till Gbg igen, han skulle däremot få ta med katten (men det upplyste jag honom inte om förrän imorse, som den vänliga själ jag är).

Tillbaka till Amazonen. Vi hade såklart gett mamma med make vår säng. Vi har en bäddsoffa men jag var svintrött och lat, så jag lade mig i trosor och linne direkt på skinnsoffan. Det var 27 grader varmt ute när jag gick och lade mig igår. Jag var en gnutta hummerfärgad trots solskyddsfaktor 50. Imorse när jag vaknade fick jag världens flashback. Röven och benen var fastlimmade i soffan, jag tänkte inte på det och det gjorde precis lika ont att glida ur soffan som det gjorde att kliva ur den älskade och hatade Amazonen en sommardag.

Så här 14 timmar senare är jag fortfarande lätt skinnflådd på höger skinka. En typisk amazonskada. Enda skillnaden är att Amazonen hade sydda ränder i sätet. Inte för att det gjorde skadan varken bättre eller sämre. En del av rumpskinnet sitter kvar på soffan helt enkelt.

Nu skall jag gå och lägga mig. På vänsterskinkan. I sängen.

Bonusresultatet är att maken får lida för att huvudet är dumt, och köra upp och fixa lägenheten och hämta mig senast på onsdag. Ibland blir slutresultatet av hans tanklöshet rätt så bra. Den har ju i alla fall gjort att jag sluppit ett par tillbakaresedagar. Succé!

Och om fyra arbetsdagar är det semester.