Jomensåatte jag bestämde mig för att belöna mig själv och gå till thaiplejset vi har här på gatan idag när jag ändå gick ut och köpte den, enligt majoriteten här som faktiskt har GOD smak, koftan jag inte köpte igår. Ta fredag lite tidigt, och verkligen vara avslappnad och beredd på makes ankomst nu mot kvällningen. Med tanke på att det är 50 meter att gå hit är det i det närmaste skandal att vi inte gör det oftare, för de är svinduktiga och galet billiga.
Och det slår aldrig fel, varje gång jag ligger på britsen är det gränsfall att jag ångrar mig. Det känns lite som en helkroppsmammografi. Fast skönt. Men ändock handlar det om att försöka platta till hela kroppen men istället för att göra det med en “bricka” så handlar det om att man blir tilltryckt av 50 kilo thailändska med superkrafter.
Först, när de bara donar med rygg och nacke, så är det så skönt att man nästan somnar. Sitter man vid en dator 99% av sin vakna tid skall gudarna veta att det behövs. De trycker med sina knän, armbågar och hårda nypor på ställen man inte ens visste att man hade, men man blir väldigt varse. Och efter en del tryckningar känns det osäkert om ställena faktiskt är kvar eller om de ligger kvar på britsen när man går därifrån.
Men efter den där normaltortyren på rygg och axlar så vandrar de neråt. Också något jag alltid glömmer. Mot röven. Den där som mest består av pressad keso. Och som jag tänker mig ser ut något i den här stilen.
Rygg, trosor och en satans massa keso. Där kryper hon på bakifrån och sätter sina knän mitt i kesots epicentrum och vandrar nedåt. Och det enda jag kan tänka är två saker, “käre gode gud, hoppas inte oxen får för sig att fjärta” medan det andra är “herregudihimmelen, röven kommer spricka om hon inte slutar”. Sen kan det hända att man litegrand hoppas att den där knådningen liksom skall styra upp hela kesoverksamheten och bli en fast och fin ändalykt. Inte helt troligt, eftersom ändan fortfarande känns som någon slags ostprodukt.
Efter det kommer yogaövningarna. Det vill säga, massösen kör yogaövningar, fortfarande sittandes på mig. Det verkar som att hon vill att jag skall vara lealös och väldigt hypermobil och bara haka på när hon drar och sliter. För OJ som hon sliter.
Här till exempel har vi Hukande Örnen. Hon hukar på britsen, medan jag ligger med full rigor mortis med benet i hennes knä och hon trycker upp all ost från knät till snippregionen. Där och då känns det som att det funkar, men så fort man reser sig upp tar gravitationen ut sin rätt och det ramlar tillbaka på plats igen.
Efter det gör hon Sittande Solfjädern mellan mina ben. Återigen, hon sitter som en solfjäder och använder hela sin benstyrka för att platta till mitt baklår med sin fot. I det läget börjar man fundera över om det ens går att ge thaimassage på någon som faktiskt har muskler. I mitt fall känns det ju som att allt utom rygg och nacke handlar om att medelst drag och tryck försöka förlytta mina fettceller. Det finns ju inte direkt någon kroppsdel som gör en tillstymmelse till muskelmotstånd.
Ungefär där, när de börjar klättra omkring på mig och bända ben, börjar jag även fundera på hur jäkla trevligt det egentligen är för henne att sitta där mellan benen på mig. Efter att ha suttit en hel dag i tajta jeans, dusch eller inte, så känns det ju kanske inte som att det bor regnbågar och enhörningar i underlivet. Då brukar jag bli lite äcklad av mig själv, och kan inte sluta fundera över just det.
Avslutningsvis kommer hennes tappra, men ack så lönlösa försök att få min likstela kropp att böja sig i vinklar den inte är skapt för. När hon säger åt mig att sätta mig upp, sätter sig bakom ryggen, trycker alla sina knän någonstans i ryggraden och drar i en arm och samtidigt skall tvinga mig att nå motsatt egen fot med min andra arm.
Går inte. Om jag inte böjer tårna bakåt i omänsklig vinkel, fuskböjer på knäna och gör en akut armförlängning. Vilket jag inte kan, såklart. Och det enda jag, i vanlig ordning hör från massösen är ett illa dolt fnissande.
Men missförstå mig rätt. Fy fan vad det är skönt. Efteråt. Då är jag som ett ursketet äpple. Under tiden det försiggår är jag alldeles för upptagen med vara sjukt medeten om min egen kropp och hjärnan går på högvarv.
Sen knatade jag hem. Eller hasvaggade hem. Hela de 50 metrarna. Kollapsade i soffan med åttio liter vatten, och var ytterst nära att somna. Men tji fick jag, för jag hade planer på att överraska maken.
Och nej, innan ni ens tänker tanken, inga sexiga underkläder eller underkläder överhuvudtaget. Bortsett från de han snubblar över i tvättkorgen.
Men jag bäddade rent med mina favoritlakan (näpp, inte samma som Monas, vi är ungefär lika petiga med sängkläder men jag kör annat märke och går inte lika mycket efter snyggfärger som jag går efter “vilken färg syns hundtassar minst på”.
Så jag tog mig upp ur soffan och bäddade med nyrena lakan.
Blått. Som matchar hundkorgen vid sidan om sängen. Jag är SÅ trendkänslig.
Sen bytte jag duk på vardagsrumsbordet (och flyttade makens förbannade trätulpaner) till en helt annorlunda duk mot vad vi hade tidigare.
Efter det outfittade jag i min skepparkofta.
Och konstaterade att den är galet snygg, men yogabyxor och underställslinne kanske inte är den mest fashionabla kombinationen.
Och så beundrade jag mig själv lite till. Eller kanske mest koftan. För dra åt pepparn vad snygg den är.
Efter det hade jag en wild and crazy plan att faktiskt duscha av mig massageoljan, plus att min regel är att man absolut inte, under några som helst omständigheter, får lägga sig i nyrena lakan utan att duscha. Men jag orkade inte. Och jag hade tur, för då ringde somliga från finförorten, så jag med gott samvete kunde sprida ut mina kroppsdelar på soffan och prata skit tills maken klev in genom dörren. Det var riktigt trevligt att se honom. Ännu trevligare att han hade med sig en påse donuts till mig (fuck pulver när jag får en hel påse donuts). Ända tills jag upptäckte att han inte såg att jag hade städat, bytt duk OCH bytt lakan.
Då skickade jag iväg honom på middag med min pappa. Medan jag satte mig vid datorn och skrev det här medan jag mosade i mig donuts som om någon höll en pistol mot tinningen på mig.
Och för ganska så exakt en minut sen ringde det i makens telefon som han hade glömt hemma. Jag svarade, och det var ärkepuckot från i somras som inte fattade att han inte var önskvärd någonstans men som ändå bjöd in sig själv varje dag på alla möjliga och omöjliga tidpunkter. Enbart för att upplysa om att han var i stan igen, och ville leka med maken.
Vilken himla otur att make glömde telefonen och jag svarade. Och ännu mer osis att jag har så himla selektivt minne att jag absolut kommer råka glömma bort att tala om att han har ringt.
Trist. Verkligen trist. För ingen alls utom ärkepuckot.
Vad gör ni då?
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
