Jag är på lite bättre humör. Även om jag ägnade förmiddagen åt att bita huvudet av den efterlängtade maken. Just för att han a) antingen inte lyssnar eller b) OM han lyssnar så svarar han aldrig. Och då är det sjukt svårt att veta om det är hörbarhet nolla eller om han har uppfattat frågan.

Som exempel. Om jag ber honom bära upp en grej i köket, vilket jag gjorde imorse. Och först säger han “va?” (som vanligt), jag upprepar frågan, han svarar inte. Då är jag tvungen att säga det en tredje gång, och den tredje gången finns det noll trevlighet kvar – för jag är så less på att känna mig tjatig. Då får han frågan, plus samma uppläxning som han får en gång i kvarten, och brukar låta något i stil med “HELVETE VAD DET ÄR TRÖTTSAMT ATT DU ALDRIG KAN LYSSNA PÅ VAD JAG SÄGER OCH ATT JAG SKALL BEHÖVA SÄGA SAMMA SAK EN TRILJON TRILJARDERS GÅNGER – INTE UNDRA PÅ ATT DU TYCKER ATT JAG ÄR TJATIG SÅ NU SKÄRPER DU DIG”.

Och den meningen är ju även den jävligt tjatig eftersom jag säger den varje gång jag blir irro över hela tonårsbeteendet (alternativt pensionärsbeteendet) där han antagligen bara köper tid genom att skita i att lyssna.

Grejen han skulle hjälpa mig upp i köket med? Jo det hade han hört redan när jag sa det gång två. Han bara struntade i att svara. För han tyckte att det räckte med att göra som jag bad honom. För det skall tydligen gå att gissa vilken gång han faktiskt hör OCH uppfattar. Jomenellerhur.

Jag skall bli flata. Det är något allvarligt fel på karlar i allmänhet och min i synnerhet. Eller så är det som Lena skrev, att en mans svar på tilltal är deras sätt att vara romantiska.

Öronhåren krullar sig i ren ilska bara jag tänker på hur mycket onödig tid jag lägger på detta eviga tjatande.

Så han drog till skogs. För att skjuta lerduvor med en kompis. Och jag var inte ledsen över det alls, eller längtade efter honom. För då kom syrran med de två små norska knoddarna. Den lille sexårige look-a-liken kastade sig i soffan och snodde mosters iPad, medan treåringen hade bestämt sig för att moster skulle få måla naglarna på henne. Vad hon inte riktigt visste var hur många nagellack jag hade här.

Jag hämtade påsen, ställde den på golvet och sötnöten fick ögon stora som tefat medan hon plockade upp allihop och ställde på bordet.

Så många fanns det tydligen inte att välja på i systerhemmet. Och eftersom hon är oerhört genusmedveten valde hon rosa. Och glitter. Hon lever efter devisen “du skall inga andra färger hava jämte mig” när det gäller rosa. Andra färger göre sig icke besvär. Gud nåde om kläder, leksaker, och annat skulle ha en annan färg eller inte vara prinsessiga. Då blir det kris i Kapernaum. Filmen om hennes liv skola heta “Fyra nyanser av rosa”. Men hon vet ju vad hon vill i alla fall. Och det är jäkligt medvetet.

Så vi målade. Och piffade upp en nagel på varje hand med en annan nyans av rosa. Sen prinsessglitter.

Nöjd tjej årsmodell 2010.

Sen tog jag syrrans gellackoskuld. Och fick en nöjd tjej till, fast årsmodell 1976.

Jag borde bli sponsrad av Depend.

Mitt mål med livet verkar ju vara att leda ner andra i samma fördärv som jag. Och det verkar gå rätt så bra.