Det här avsnittet tänker jag ägna åt att heja på Britt. Känns som att hon kommer såga Gunilla jäms med ankfötterna.
Men å andra sidan är ju Gunilla en sån stjärna med en stil och klass som Britt aldrig kommer komma upp i. Och så har hon exakt noll självinsikt.
Som vanligt startar vi lite före programmet börjar. Veckans höjdpunkt. TV när den är som allra bäst.
Team Britt
Jag tuggar i mig varenda ord jag möjligen har sagt om paljetter tidigare. Även om det mesta jag sagt varit inofficiellt. Men jag erkänner, jag var inte en blingnarkoman, och tyckte att det passade på små treåringars prinsesskläder. Eller möjligen på någon onämnbar tant med ankgång och fejkade Chaneloutfits och/eller leopardtights.
I min värld var det bara nitar som blingade och blänkte. Nitar var coolt, hippt och ungt. Paljetter fick mig att tänka på den gamla julkalendern Trolltider. Minns ni sången? “Pärlor och paljetter, har jag i min säck, allt som är för mycket, måste jag ta väck…”. Nåt i den stilen.
Det var även sånt familjer satt och limmade på sina alster under pysselkvällar, medan vi coola pysslade inte alls (sa hon som virkar, stickar och broderar).
Men sedan igår har antalet paljetter i det här huset ökat med cirka en triljon procent. Och jag älskar skiten. Ingen är mer förvånad än jag. Inte ens maken. Eftersom han har slutat förvånas.
Jag släpade mig ut i bilen förut och vi åkte till Gbg. Bland de oskönare resorna jag gjort eftersom magen åkte hiss i varje litet gupp under de 15 mil det är. När vi närmade oss hemmet sa maken att han ville hämta paket på utlämningsstället, medan jag bara ville hem. Snabbt. Ända tills jag kom på att jag hade klicketiklickat lite på Plain Vanillas sida förra veckan, och att jag hade fått ett sms om att det låg på samma utlämningsställe idag.
Så jag kände att jag kunde överleva ett stopp på Hemköp. Men jag har nog aldrig i hela mitt liv varit så glad att jag inte träffade någon jag kände. Eller så träffade jag någon jag kände men de gick långa omvägar för att slippa heja. För jag gick in i världens skitnaste rosa Big Brother OnePiece, skinnjacka, hatt, UGGs och ett mer eller mindre grönlila ansikte. Jag såg (ser) ut som om jag rymt från sluten anstalt.
Men jag fick mitt paket, och maken fick sitt. Han var ute i bilen och hade öppnat innan jag ens hunnit ut genom entrédörren på Hemköp.
Han är, som jag sagt innan, värre än Mona. För han hinner inte ens ut i bilen, han börjar riva i kartongerna på väg ut. Och när vi åkte hem såg hans paket ut så här.
I det låg en liten present till mig. En näsklämma så jag skall kunna sluta hålla för näsan när jag hoppar i vattnet. Känns lite off-season, så jag lär få hålla reda på den till nästa år. Han är verkligen sjukt bra på presenter.
Vi kom hem, packade ut alla väskor. Jag plockade in i kylen och ställde i ordning alla väskor vi hade släpat med oss hem. Och under tiden låg mitt paket så här fint och bara väntade på mig. Finns inte en chans att jag tillåter mig att öppna förrän jag är klar med det jag har med mig in genom dörren. Jag drack till och med lite te för att lugna min stackars mage innan jag öppnade.
Sen öppnade jag. Och tröjorna var så jäkla mycket snyggare i verkligheten. Dessutom så sköna. Samma baktanke med dessa, de skall passa till mina boots med nitar (absolut inte bling, det är nitar). Det gjorde båda. En bronsguldig och en svart. Och de där fejkskinnbrallorna som alla säger är så sköna.
Helt plötsligt fick jag lite ork. Så jag provade. Byxorna sitter som en smäck, efter att man har gett fan i att andas i ett par minuter. Man behöver inte direkt Spanx till de här brallorna. Enda chansen att kunna knäppa dem över kesoarslet var att liksom knuffa upp keson en centimeter i taget medan man drog dragkedjan en liten bit åt gången. Väl på var de lika bekväma som Pleasejeans. Jag älskar byxor där det känns som att man faktiskt kan äta utan linningen trycker bak hela tarmsystemet i njurarna
Och vips såg jag ut så här.
Det gröna ansiktet passade inte på bild. Inte heller Icakassarna under ögonen av sömnbrist.
Skinnbrallorna. Och den ena tröjan med paljetter. Som passar så bra ihop med älsklingsbootsen. Sen däckade jag, och orkade inte prova den svarta. Men jag har en känsla av att jag kommer bo i de här två tröjorna under sensensensommaren.
Men nu är det pinsamt mycket paljetter i Casa Fitterbittan. Och som sagt, jag biter i det sura äpplet och erkänner min fördom.
För nu älskar jag paljetter. Nästa steg är att börja pyssla antar jag. Med paljetter och glitterlim kanske?
Och apropå paljetter. Ni vet väl att det är tisdag?
Jag skall ta en liten liten stund på sofflocket så ses vi igen strax före nio.
Och NU har jag köpstopp. Oklart hur länge. Jag måste konsultera mitt bankkonto och göra en deal.
Ilandsproblemet med att bo på två ställen och pendla, vet ni när det är som VÄRST?
(Här gissar alla tillbakaresedagarna)
Men nä. Eller jo i och för sig. Det var i alla fall värst just idag.
Vi har ju börjat åka på morgonen, direkt till jobb, för att slippa sumpa en hel söndag/måndag med att tjura och åka bil. Nästa helg är väl den första helgen i år som vi inte skall upp, och fredagen efter det drar jag till Sthlm. Så det var en del saker som skulle med. Det är ju här jag har alla mina älsklingskläder.
Men vi var så jävla duktiga. Packade en drös väskor igår. Ställde ut alltihop i bilen. Allt var klart, bara att klä på sig, ta handväskan och hundarna under armen och åka. Vi var dessutom väldigt jättenoga med att åka i tid, eftersom jag skulle till specialistläkare som jag väntat på att få komma till i ett halvår. Man skulle kunna säga att det var den viktigaste tillbakaresemorgonen på väldigt länge. Maken till jobbet, jag till läkare, och eftersom jag inte var i Gbg förra veckan vet jag att det nu ligger drivor med jobb och väntar på mig där.
Det är då man får straffet för att man önskade sig en liten dietisk magsjuka. Eller så var det den laxerande effekten av företagsbudandet. För om man vaknar med ett ryck klockan kvart i fem av att man drömmer att man skiter ner sig, då är det bråttom vill jag lova.
När klockan var sex och larmet ringde hade jag feber, och spenderat mer tid med Gustavsberg än jag hade i sängen. Då var det dags att upplysa maken om att det inte fanns en janne att jag skulle fixa en bilresa utan trippla vuxenblöjor.
Och rar och medkännande som han är så blev han ju såklart väldigt orolig och baddade mig på pannan medan han frågade “Men hur mår du egentligen lilla hjärtat?. Eller så gjorde han inte alls det. Han vaknade och fräste “Men det skiter väl jag i, jag måste ju åka…VAFAAAAN!”
Men han åkte inte. För jag hoppades att det skulle gå över snabbt, så att jag åtminstone skulle fixa bilresan. Nu, åtta timmar senare, mår jag inte bättre alls. Så jag fick sätta maken i karantän och maila hans kollega (fånighetsgraden när man säger att maken inte kommer till jobbet för att jag är sjuk är rätt hög). Ringa läkaren och vänta en evighet på en ny kallelse. Och ligga kvar i sängen.
Det är sjukt praktiskt med två boenden. För om EN blir sjuk så stannar hela familjen. Och båda är lika irriterade.
Fast en är bara irriterad medan den andra är irro och magsjuk.
Jag hatar när logistiken kör ihop sig.
Jag har läst Mona sedan tidernas begynnelse. Och inte varit en blingig person. Vi har många gemensamma nämnare och väldigt lik smak, men inte just när det gäller blinget.
Men idag slog det över. Eller ja, det började redan förra veckan när jag såg Plain Vanillas poloklänningar/tunikor i guld och svart. Det kan hända att jag råkade klicka på köpknappen. Bling alltså. Min inkörsport till tyngre bling. Bokstavligt talat.
Det närmsta bling jag kommit innan är nitar på boots, och två collegetröjor från Uldahl med några stackars paljetter på.
Idag flyttade en klänning in i garderoben.
Ja, jag är trött – skittrött
Först, jag har inga som helst planer på att använda den som klänning. För att ens få lov att bli kallad klänning tycker jag att det fattas ett par decimeter. Eller om man nödvändigtvis skall ha den som klänning kan man inte vara längre än en smurf och kanske 10 år. För jag behöver inte ens böja mig fram för att arslet skall trilla ut. Det hänger liksom utanför stående. Men som tröjtunika är den ju tjusig värre. Och fullsmockad med paljetter. Till ett par jeans och blingbootsen (som jag hävdar är nitar).
Vad hände där liksom? Har jag kollat för mycket på Hollywoodfruarna? Kan jag skylla på Mona?
Nu har jag i alla fall slutat akutnervösa över företagsbudet. Och det är inte så mycket om de tar budet eller inte som jag är nervös över. Utan att det är något totalt annorlunda mot det jag gör idag. Även om det jag gör idag kommer vara väldigt bra att ha i bakfickan, och planen är inte att lägga ner det. Snarare att jobba ihjäl mig.
Så det kommer nog ha en laxerande effekt ett tag till. Byta liv mitt i klimakteriet är bättre än Microlax.
Men det är sällan trist att leva i alla fall. Det kan man konstatera.
Är att lägga bud på ett företag. För då skiter man på sig litegrand.
Ifall någon, mot förmodan skulle sakna mig, så befinner jag mig antagligen på toaletten.
Jag skall hålla mig till att köpa mjölk och sådana lite mer enkla saker tror jag.