Och nu tog den ömma modern tåget hem. Det är bara jag, Stor och Liten kvar. Öronbedövande tyst och…dödstrist.
Nu har jag ingen att irritera ihjäl mig på, men heller ingen att prata och skratta med, så nu känner jag mig ensam.
Eller jo, jag har Gösta också.

Min tredje inköpta riktiga bok på en månad. Som jag älskar Gösta, eftersom han har skrivit kriminalromaner om Strömstad sen Hedenhöst gick i kortbyxor. För man känner igen sig och efter 30-40 år med romanerna så känner man även huvudrollsinnehavarna.
De gick även som serier på SVT för 100 år sen. Under namnet Polisen i Strömstad om jag inte minns helt fel. Fem miniserier baserade på Göstas böcker, där Per Oscarsson spelade polischef och Stefan Ljungqvist spelade Evald Larsson som var klantpolisen som oftast, bokstavligt talat, snubblade över lösningen. En sjusärdeles tolkning av Strömstads alldeles verkliga poliskår, för de hittar inte ens bovar om man så serverar dem på silverfat utanför receptionen i polishuset.
Jag tror inte ens jag överdriver, för en nyårsafton i unga år åkte vi in till stan från ön och skulle köpa en kabel och hoppades att radioaffären var öppen. Inte troligt men vi chansade. Jag åkte in ihop med en väldigt gediget byggd killkompis, kompisen tog i dörren som var låst och sekunden efter öppnades den inifrån i en jädra fart av att en inbrottstjuv kom utspringande med famnen full av grammofoner och kasettband (kanske inte just grammofoner, men det var SÅ längesen). Och sprang rätt in i bringan på kompisen och fastnade där. Inne i butiken fanns ägaren som bara gått ner för att hämta något på nyårsaftonen och blivit “övermannad” (förvånad).
Vi tog tjuven, satte honom ner och tog ifrån honom prylarna han snott och ringde polisen. Som frågade om vi kunde hålla kvar honom i en och en halv timma eftersom bilen (ja, bilen – singular) var i Svinesund. När vi befann oss i en butik som låg max 200 meter från polishuset. Att gå till butiken var tydligen inte att tänka på, det kanske man inte orkar om man har käkat mycket nyårsfika?
Så näe, ingen av oss kände för att vänta i en och en halvtimma, allra minst tjuven. Så han fick gå. Vi fick vår kabel som tack för hjälpen och alla var glada men gladast var nog tjyven.
Polisen i Srömstad kan inte skildras bättre än av Gösta och hans Evald som skjuter sig i foten i nästan varje avsnitt.
Och som kuriosa har maken varit med och skådespelat i en av serierna, genom att leka proffsdykare och hämta bevismaterialet som fällde mördaren, på botten i hamnen.
Så i brist på mamma kanske jag skall skita i allt och lägga mig med en bok.
Jag har ju Gösta, Backman och Stielli som kan hålla mig sällskap. Men dra åt helskotta vad tyst och tråkigt det blev.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.