Fel jävla kommun…igen

Posted on | by Victoria | 27 Comments on Fel jävla kommun…igen

Dessa storslagna nagelmålningsplaner gick åt helsefyr.

Nu fram på kvällningen tog jag fram min stora nagelpåse som jag kånkar över kommungränserna, plockade fram filar och lite annat. Hade bestämt mig för knallblått lack, och började rota efter necessären där jag har alla mina triljoner lack. Den låg inte i påsen med nagelattiraljer?

Fine, den hade kanske åkt ut i väskan?

Icke då. Jag letade i väskan som åker fram och tillbaka varje helg. Jag letade i andra väskor. Till slut letade jag även i makens väska.

Tji nagellack. Den necessären ligger antagligen i Strömstad. Hoppas jag. För gör den inte det har jag inte en susning om var den är.

Fattar ni nu varför jag behöver en riktigt jäkla skitstor handväska? Sådär på gränsen till övernattningsväska fast ändå inte.

Jag och mina prylar är alltid på olika ställen.

Och det gjorde mig så deprimerad att jag tror den där friskförklaringen måste funderas över.

Är det någon som vet om det ens existerar något annat väskmärke än LV som gör stoooora handväskor?

Tips hitåt tack. Stor, mycket fack men ändå en handväska. Och skinn. Jag fixar inte plastväskor, de går sönder.

Denna vardagsdramatik.

PS. Jag berättade för maken om snarksprayen (snarare hotade honom genom att säga att vårt äktenskap hänger på den). Han frågade om jag skulle spraya den i mina öron.

Det känns inte riktigt som om han förstår allvaret i det hela.

Sista steget mot “normalitet”

Posted on | by Victoria | 27 Comments on Sista steget mot “normalitet”

Ungefär så normal jag kan bli.

Vet ni att jag under HELA tiden som jag var sjuk hade förskräckliga naglar. Inget nagellack. Sprickor lite varstans. Bara sorgligt eftersatta. För jag åååårkade inte.

Och det har jag inte orkat ändra på ännu.

bild

Jag vet. Jag skäms.

Men igår var det något som pirrade till i mig, efter ett par nätter med återhämtad sömn. För oj vad jag har sovit sedan i fredags.

Jag fick tillbaka mitt shoppingsug. Jag som spenderat tre veckor med att bara blänga ointresserat på precis allt som i vanliga fall är lockande. Men igår kväll spenderade jag två timmar med att illstirra på en väska som jag vill ha. Man kan aldrig få för mycket väskor, skor och nagellack. Friskhetstecken nummer ett.

Och idag skall jag måla de sorgliga naglarna (ja jag har klippt dem). I någon GLAD färg.

Sen friskförklarar jag mig helt.

Vad gör ni?

Dagens outfitta

Posted on | by Victoria | 12 Comments on Dagens outfitta

Minns ni Birkenstocktofflorna jag köpte i somras? Som inte var ett dugg snygga, men jag tappar ju som bekant all känsla för fäschon på sommaren.

bild 2(2)

Som sagt, inte så snygga. Jag använde dem en dag i somras, fick milleniets skavsår på lilltårna (det går en opraktisk söm tvärs över de stackars tårna) och sen kunde jag inte ha dem mer. Eller några skor alls för den delen, eftersom jag hade en blåsa stor som en extratå på utsidan småtårna.

Efter det har de legat utspridda i lägenheten i Strömstad. På väldigt många olika ställen beroende av dagsform på hundarna och var de har varit sugna på att bära dem. Jag har möjligen haft dem som bära ut soporna-skor.

I lördags bestämde jag mig för att leta upp både högerskon och vänsterskon och sammanföra dem som ett par igen, och ta med dem till Göteborg för att ha som innetofflor. Man skall ha innetofflor när man är gammal. Fast mest för att jag hatar strumpor och det blir lite…kyligt…att gå barfota på vintern.

Idag var det invigning. Och eftersom jag skulle träffa exakt noll 3D-människor så var det casual tuesday, och jag letade upp en ren OnePiece (ja jag har en miljon olika).

Sen fick jag syn på mig själv i spegeln.

bild 1(1)

Och insåg snabbt att jag såg ut som Bröderna Daltons okända syster. Med ungefär samma IQ.

Lucky_Luke_-_Bröderna_Dalton_tappar_minnet

Är det nu jag även skall passa på att berätta att jag på riktigt hade en supermegacrush på Lucky Luke när jag var tio år?

Han var den absolut coolaste jag visste (näst efter John Travolta) och jag drömde att han och Jolly Jumper skulle komma och hämta mig i skolan.

Han är en tecknad figur.

Det var ju det där med IQ som sagt.

Väldigt viktig fråga

Posted on | by Victoria | 48 Comments on Väldigt viktig fråga

Halva natten inatt har gått åt till att drömma, dels att jag har varit ute och letat örhängen (Liten drog ut ett örhänge häromdagen som jag inte hittar, och jag tänker inte gå igenom hans fekalier för att hitta det – där drar jag gränsen). Och dessutom har jag släpat runt på okänd örhängesförsäljare för att hitta någon som tar hål i öronen.

Det värsta är att det sistnämnda är något jag vill göra även i vaket tillstånd.

Jag vill ha ett hål här.

20131126-020712.jpg
För övrigt väldigt likt örhängena jag letat efter halva natten.

Till frågan. Jag har såklart en hoper hål i öronen som gjordes för så längesedan att Justin Bieber inte ens låg i pappas pung. På den tiden gjorde man det själv, eller gick till den lokala frisören som sköt in ett örhänge.

Så gör man inte längre antar jag?

(Min enda piercing i modern tid var i naveln – och den gjordes enligt alla konstens regler i en studio. Näe, jag har inte kvar den. Den skavde mot alla byxlinningar och höll på att driva mig till vansinne.)

Nästa fråga, jag inbillar mig att det gör ont eftersom det är brosk där.

Gör det ont?

Det är ju i vilket fall som helst sjukt snyggt, och jag vill göra det NU.

När why-kromosomen drabbas av självinsikt

Posted on | by Victoria | 22 Comments on När why-kromosomen drabbas av självinsikt

Maken kom hem från jobbet med presenter. Inte för att han kan komma undan att jag skall sno hans visakort ändå, men det är ju trevligt med en bonus som visar på viss självinsikt. Jamen ungefär så.

Först fick jag ett örngott. Fullsketet med självinsikt (för självklart tar jag inte detta som någon slags ironi just idag).

bild 2(1)

Jomensåatte. I hate to say I told him so. Och jag kommer antagligen säga det många fler gånger. Eller så trycker jag bara upp örngottet i ansiktet på honom.

Vid närmare eftertanke är det kanske bättre om han sover på det. Så han blir ständigt påmind istället?

Sen visade han verkligen vilket ljushuvud han är. Eller ja, snarare vilket ljushuvud jag är.

Jag fick en hänglampa.

bild 1

Som var gjord av en riktig hatt. Och ni vet ju vilken relation jag har till hattar. Jag älskar skiten ur i princip alla huvudbonader.

Den här lampan älskar jag verkligen. Sen älskar jag idén, som jag aldrig hade sett förut. Och nu vill jag börja göra och sälja hattlampor.

Om jag skulle göra det, är det bara jag som vill ha ett plommonstop av ull a’la Dupond och Dupont som lampa?

Jag vet ju att det är lite si och så med min smak ibland. Eftersom jag även älskar tvåmeters hulatomtar.

Men vem kan motstå en hattlampa?

Och vem kan vara mer arg på maken när han kommer hem med de perfekta presenterna?

Japp, han är officiellt förlåten. Till nästa gång. Om ett par dagar eller så.