Jamen jag VET att det är tabubelagt att prata om, och att ingen erkänner att de möjligen skulle ha det. Men jag kom att tänka på det här och tabun när jag såg ett svar bland kommentarerna och blev lite fnissig i efterhand.

Hemorrojdsalva är ju tydligen bara okay att prata om ifall man använder det mot rynkor. Det gör det fina folket i Hollywood har jag läst mig till i Veckans Nu. Jag har förvisso inte provat det mot rynkor, men det kanske funkar?

Det jag kom att tänka på var min och makens första utlandssemester tillsammans. Och då hade vi bara varit ett par i en dryg månad. Semestern hade varit bokad och planerad sedan länge, men då var vi ju bara kompisar som skulle åka med en annan killkompis. Dels för att semestra, och dels för att köpa lite båtar. På den tiden var det oerhört vinstgivande att åka till USA och köpa båtar och båtdelar, skeppa hem i en container och sedan tjäna pengar på det. Eftersom båtar i USA är löjligt billigt, och de har en slängmentalitet som är helt vansinnig. Försäkringsbolagen löser in båtar som bara har en skråma, och sen får man gå omkring på “båtkyrkogårdar” och ge skambud på det man vill ha.

Nu blev ju semestern lite tokig eftersom vi var nykära utav bara helskotta, och skulle göra någon slags transformation från kompis till rosaskimrande par. Och då blir ju en del saker pinsamma, som inte varit pinsamt förut.

Titta så kära vi var. Och så mycket nytt att hantera.

Som jag skrev i kommentarerna, jag VET att min mage fuckar upp av jetlag eftersom jag inte får gå och göra nummer två på MIN tid. Inte följa min äta-sova-skita-klocka. Där jag är som Skalman ungefär.

Vis av läxan hade jag smygpackat ner Xyloproct i alla dess former, och Lactulos. Gömt i ett fack i min resväska där nyblivna pojkvännen inte skulle behöva leta efter något.

Men jag är ju ett otursförföljt klantarsel. Och vi alternerade mellan att bo lite här och där, fördelade våra gracer mellan mina kusiner. Då hade jag turen att ha en av mina kusiner alldeles i närheten av Boston där de flesta båtauktionerna var, så vi bodde hos dem i en vecka. Grabbarna gick på auktioner medan jag hängde med min jämngamla kusin och hennes sexmånaders bäbis.

En dag skulle de vara på auktioner en heldag, så jag, kusinen och bäbisen drog till Marthas Vineyard för att hänga med en kompis till henne som bor där, och utforska ön. En av mina favoritöar för övrigt, får ni chansen att åka dit så gör det.

Färja dit på förmiddagen, hämtning av hennes kompis och sen sightseeing på ön. Och som avslutning på en finfin dag käkade vi middag hemma hos honom. Och kusinen hade kollat när sista färjan gick till fastlandet igen, kvart över sju på kvällen. Middag, häng och sen packade vi ihop oss för att dra till färjan.

När vi klev ut ur hans hus, som ligger nära färjan hörde vi ett mystiskt ljud. Det där ljudet som färjor säger när det är dags att lämna färjeterminalen.

In i bilen fort som tusan, köra på hollywooddäck ner till färjan…enbart för att se den försvinna i mörkret.

Japp. Det var den sista för dagen. Och den gick inte kvar ÖVER sju. Den gick kvart I sju.

Först…panik. Vi var fast på ön. Sen var det bara att lugna sig. Vi hade ju någonstans att sova (tack och lov), kusinen ammade fortfarande så barnmat hade hon ju gott om, och blöjor går att köpa.

Men då var det samtalet till hennes man där vi fick erkänna vår blondhet angående icke läskunnighet av tidtabell, och sen samma samtal till blivande maken. Det gick nog ingen nöd på dem alls, hennes make, min blivande make och kamrat K fick en grabbkväll och vi hade det rätt mysigt på ön vi med.

När vi väl kom tillbaka till fastlandet och hem till huset på förmiddagen dagen därpå och jag och maken var i vårt rum flinade han från öra till öra. Kollade på mig och sa:

– Du, jag letade efter (minns inte vad) igår, och hittade det här i din väska? Är inte det sådant som gamla behöver?

Och så höll han upp mina paket med Xyloproct-suppar och salva. Medan han gapskrattade.

Där och då dog jag lite inombords, rodnade ihjäl mig och blev asförbannad samtidigt. Helt orimlig reaktion. Men det var ju bara att erkänna att min mage inte funkar som den skall efter stillasittande på ett plan i elva miljoner timmar, och sen jetlag på det. Men fanstyget bara fortsatte flina.

Pinsamheten visste inga gränser. Vissa saker vill man hålla hemligt när man är nykär. Och givetvis var hans kunskaper ytterst begränsade plus att han aldrig drabbats själv. I hans värld var det bara gamla stofiler som kunde få sådana problem.

Under resten av resan missade han inte ett tillfälle att pika mig för det.

MEN…det var ju det där med karma.

När vi kom hem fick han en liten släng av det med. För första gången.

Jag kan inte påstå att han fick så vidare värst mycket medlidande från min sida.

Jag var så JÄKLA nöjd.

Och nu har vi slutat tabubelägga det.

Numera när vi åker på semester har vi ett gemensamt förråd av Xyloproct med oss.

Men det kan ju för fasen inte bara vara jag som lider av det när jag är jetlaggad?

I så fall tror jag ni ljuger.