Eller så är det just precis vad han är?

Igår åkte vi till torpet med hundarna för att de skulle få dansa med vargar (nej, min vargskräck har inte gått över). Men eftersom jyckarna springer på torpet i princip varje dag så bör jag komma över den snarast möjligt.

Dessutom skulle det där snillet jag är gift med lasta på åkgräsklipparen, som numera är transformerad till en liten snöplog, på släpkärran för att följa med tillbaka till stan. Han körde ju en miljard mil en helg för att köpa ett kit med plog, snökedjor och vaddetnuvarmer enbart för att kunna göra den här fantastiska transformationen.

Först gick det jättebra. Hundarna var glada som spelemän. Snö är fantastiskt roligt.

Som sagt, snö är skitroligt hälsar vattenhundarna. Det är ju faktiskt precis som vatten men bara lite kallare och i fastare form?

Så man kan springa precis hur mycket som helst på de öde åkrarna. Och när jag ser den här bilden inser jag att Liten för en gång skull faktiskt ser liten ut. En synvilla.

Sedan gick vi på promenad in i skogen, och då dog min telefon. Fast den var fulladdad. Jag måste lämna in den jäkla skittelefonen eftersom den lever sitt eget liv. Precis efter att telefonen hade klappat ihop sprang båda hundarna ner i bäcken, vilket de alltid gör, eftersom vattnet är så himla gott att dricka där. Det råkade bara vara is på bäcken, vilket Stor upptäckte rätt snabbt och kom tillbaka men Liten fattade inte. Vips så hade han trillat rätt genom isen och så var han pisseblöt av alldeles iskallt vatten.

Men det kunde jag ju inte ta kort på eftersom TELEFONEN INTE FUNGERADE. Jo, jag är en smula gramse på min telefon. Det såg lite underhållande ut när han kämpade med att ta sig upp och den tunna isen bara gick sönder. Jag är en elak matte (det var alltså inte en djup och stor bäck).

Efter det var det ju bara att dra in i värmen, eftersom kall och blöt svans på hundar är olämpligt. De kan få en slags svansförlamning som gör skitont, och det är ju däremot inte ett dugg roligt.

Medan hundarna satt i värmen påbörjade snillet jag är gift med Operation Snöplogslastning. Han hade ju inte bara köpt ploggrej och snökättingar, utan även en ramp. För att smidigt och enkelt kunna köra upp på kärran. I teorin.

När jag hörde att han bara stod och slirade tog jag hans telefon och gick ut för att inte alls hjälpa till utan bara fotografera eländet.

Tanken är god. Jättefin ramp och jättefina kättingar. Men längre än hit…

…kom han inte. Där började svärandet. Och det går att se hur kättingdäcken slirar på rampen.

Men skam den som ger sig.

Då kör man ner den lilla söta plogen på åkern, och så backar man ner kärran så det inte blir en sån uppförsbacke. Sen provar man igen.

Men hoppsan, då körde han fast i snön med snöplogen. Jag vet inte riktigt om det ens skall vara möjligt?

Jag stod i alla fall på behörigt avstånd och lyssnade på ljuvligheterna som kom ur munnen på honom. Tänk Kapten Haddock upphöjt till en miljon?

Sen kom han loss och påbörjade försök två att köra upp på kärran. Vilket fick ett snöpligt slut här.

En grundstötning innan han ens kom fram till rampen. Som synes hade han stått där och slirat ett tag eftersom det till och med är barmark under däck och plog.

Behöver jag ens påpeka att plogen står kvar där den står, och att den inte alls fick följa med tillbaka till stan?

Jag och hundarna fick däremot åka med tillbaka, högljutt ackompanjerade av makens osande svordomar.

Idag skall han tydligen försöka igen. Jag tror att han får göra det alldeles ensam idag.

Det känns lugnast så.

Just det. Där ser ni makens “vinterjacka”. Det måste vara något allvarligt felnavlat med honom. En sådan har jag som jacka på sommaren, inte när det är femtioelva minusgrader och snö ute.