…och eftersom ingen gett sig tillkänna från Dominikanska så är det väl PT-Manuel som läser. Antar jag.
Jag har varit en jultraditionalist utan dess like. En hel del igenkänning hos alla faktiskt. Nåde den som rörde min jul, eller ens ändrade i ett recept. Mina föräldrar är skilda och styvmonstret har i alla år försökt få resten av familjen att lyfta arslet och fira jul på varmare breddgrader sedan jag var liten. Lönlöst. Syrran, jag och pappa röstade ner hennes förslag innan hon ens hunnit säga klart meningen.
Det skall minsann vara som det alltid varit. Jul hos pappa, mat före Kalle Anka, sova lite under Kalle, äta lite påfyllning efter Kalle och sen klappöppning i sisådär sex timmar. Extremt mycket klappar, alla med rim och en i taget öppnar och ingen får öppna förrän den har gissat någorlunda rätt. Sen nattmat och lek med julklappar till ögonen gick i kors. I yngre år av trötthet, senare år av alkoholhaltiga drycker.
Alltid sova över hos pappa, vakna med syrran dagen efter och fortsätta greja med julklapparna. Detta pågick alltså till för ett par år sedan. Och jag skyller hela traditionsförstörelsestarten på syrran, för hon sabbade upplägget när hon fick barn. Helt plötsligt var inte jag och syrran i centrum, utan riktiga barn.
Hur kan det bli MITT problem att syrran får ungar, det undrar jag?
Dessutom var både jag och mitt ex lika envisa, och firade inte en enda jul tillsammans under de väldigt många år vi var ett par. För det fanns inte en chans att jag satt och lekte fejkad jul med hans familj, eller att han följde med till min. Då skulle det ju inte vara jul på riktigt.
Och okay, allt kanske inte är syrrans fel. Jag skyller lite av de här moderniterna vi håller på med på maken med. HÖG igenkänningsfaktor på Linns kommentar om stackars fästmannen som skulle få genomlida sin första jul med hennes familj.
Maken har bara en pappa. Som inte firar jul. Mer än att han käkar lutfisk *blörk* till det sprutar ur öronen, sen somnar han i fotöljen vid femhugget. Maken har förvisso en bror med, men man skulle väl kunna säga att det råder vissa…oenigheter i familjen. Så brorsan med familj är ingen vi (eller någon annan) hänger med.
Med andra ord har maken spenderat julafton med sin far, de åt, de drack, de delade ut noll julklappar. När pappan somnade drog maken på krogen. När svärmor levde var det ingen större skillnad. Förutom att hon fick stanna hemma med pappan när han hade somnat och maken hade dragit.
Lätt val skulle man kunna tycka. Maken blev introducerad i våra julaftnar redan när vi bara varit ett par i tre månader. Och han led av post-traumatisk jul i ett år efter det första firandet. Bara en sån sak som att vi inte kollade på Karl-Bertil Jonsson var ju i det närmaste en hädelse enligt honom.
Nåväl. Året efter var han ju åtminstone lite förberedd på vad som komma skulle. Med tillhörande press och ångest över klappinköp och rim. Julklappar utan rim göre sig icke besvär under granen.
Men då passade han på att börja ändra på saker i vårt gemensamma hem istället. Det året fick jag jämka både till höger och vänster för att överhuvudtaget få med honom på vårt julfirande. Det var året jag inte längre fick ha gran. En riktig gran. För han kom hem med den här.
Inte katten alltså, henne hade vi sedan innan. Men granen, och pyntet. Katten råkade bara tycka att den granen var hennes personliga och bästa leksak. Och det var även hon som senare råkade leka sönder granen. Den överlevde bara två jular. Men katten och maken var överlyckliga.
Ungefär i samma veva började syrran vara en Scrooge på jul. Hon kom bara hem varannan jul, för helt plötsligt började hon förespråka rättvisa. PAH! Säger jag. Hon är ju gift med en norrman och bor i Oslo, och rätt vad det var firade hon vartannat år i Oslo med hans familj.
Jävla Quisling.
Det gick så långt att julnazisten i mig till och med gick med på att dra utomlands under en syrranändåfrånvarande-jul. Men inte helt utan firande och släkt, näerå, en mjukstart. Vi drog till USA och firade med faster, farbror och kusiner med respektive. Home away from home.
Här sitter jag lite utanför Washington DC och firar juldagsmorgon med en hund. I pyjamas. Vi var väldigt många fler, jag råkade bara vara extremt jetlaggad och pigg.
Det gick över förväntan. Det skulle ju faktiskt visa sig att jag överlevde en jul utan att vara i den ömme faderns hus utan bestående men.
Sen drog vi hit och firade nyår.
När det gäller nyår är jag inte ett dugg traditionsbunden. Amatörernas afton. Så det var inga som helst problem. Dessutom var det varmt.
Sen började ju syrran knorra igen. Det skulle fokuseras på barn. Vaddå BARN? Jag är ju faktiskt ett barn på julafton. Både mammas och pappas. Men modern har aldrig varit en julfirare eftersom hon har jobbat inom vården och därmed alltid jobbat julafton och/eller juldagen.
Lagen om Fitterbittejul har alltså varit att fira i pappahuset med ett visst antal klappar (ständig tävling med syrran om vem som hade flest och vem som kunde tjuvhålla på dem längst), mat i mängder och extremlång klappöppning.
Maken kämpade med att få igenom Karl-Bertil, vilket han lyckades med. Men det var den största förändringen före det kom syskonbarn och varannanjular.
Förra året slog det totalslint i huvudet på syrran. Hon ville ha julen hemma hos sig. I Oslo. Bara det är ju illa nog. Dessutom bjöd hon in sina svärföräldrar och svåger. Vafalls?
Där drogs gränsen. Kritisk massa, härdsmälta och ett blankt nej från mig. Så det blev en stillsam föreställning i lägenheten i Strömstad. Med den här granen.
Jamen ni fattar. Det har ju bara gått utför.
Dessutom stannade fadern och styvmonstret kvar i Sverige med, och firade med oss.
Stämningen var en aning Norénsk, skulle man kunna säga.
Som senap på melonen åkte maken på värsta flunsan under julafton och gick till slut och lade sig med fyrtiogradig feber. Akuten på juldagen eftersom han hostade sönder sig, och dagen efter blev jag sjuk. Förra julen var hejdlöst tragisk. Vi var lediga i elva dagar, och vi var sjuka i tio av dem. Låg däckade hela jäkla julferien, nyår inkluderad.
Själv minns jag inte ett skit av förra julledigheten eftersom jag var hög på feber och morfinhostmedicin.
Här kan man ana en ny tradition, eftersom vi vaknade med vinterkräkan på juldagen förrförra året.
I år var en sån här jul planerad.
Men syrran envisas fortfarande med att ha jul i Oslo. Med norrmän. Och anledningen till att en riktig jul var planerad i år var att pappas hus äntligen skulle vara klart, det där käcka huset som ligger på krypavstånd från vår lägenhet. Det är slutbesiktning på fredag.
Syrran vägrar. Och vi vägrar åka dit. Så återigen kommer det bli pappgran från Ikea, Karl-Bertil, få och orimmade klappar ihop med styvmonstret och pappa. I lägenheten. Eftersom de inte kommer hinna få klart insidan av huset.
Återigen kommer jag vara Sveriges mest bittra människa på julafton. Som har blivit snuvad på konfekten.
Sen kommer syrran med bihang på juldagen.
Men numera vågar ju inte en jäkel göra planer eftersom vi, traditionsenligt, borde bli sjuka på juldagen.
Det suger att bli gammal när man fortfarande är barn.
Så nu skiter jag helt sonika i hela julen. Det får bära eller brista.
Jag har alltså gått från att vara julnazist med lilla julafton hos mormor helgen före jul, ytterligare en lilljulafton hos mamma dagen före julafton och stora trumman med varenda detalj under kontroll på just julafton till att sitta med en pappgran och tycka extremt synd om mig själv.
Dessutom har jag nått rock bottom genom att inte ha köpt en enda julklapp.
I år blir jag alltså vuxen på riktigt. Efter 43 år och lika många jular kan det kvitta.
Jag kommer bjucka på köttbullemackor med köpt rödbetssallad.
Sen kommer jag sucka dramatiskt hela dagen. Och jobba mig igenom mellandagarna.
Ja’ ä int’ bitter. Eller jo det är jag. Som fan.
Och barnslig. Men säg inget till någon. Jag vet att jag är skitbarnslig. Schhhhhh….okay?
