Jag glömde ju visa vad han valde att göra med sin minipadda.
När man köper produkter från Apple Store får man gratis gravyr om man vill. Själv har jag aldrig graverat något eftersom jag intalar mig själv att jag kommer att sälja grejorna när jag köper nytt, och då sänker man ju andrahandsvärdet. Sen att jag inte säljer det är en annan femma, men tanken är i alla fall god. Ingen gravyr för min del.
Men maken valde gravyr. Så här ser baksidan på hans padda ut.
Det var det där med självinsikt?
Det föreslogs att jag skulle ta upp dråpligheter som ämne. Och de är oräkneliga. På riktigt.
Mitt ex var en alldeles alldeles fantastisk snubbe på alla sätt och vis, men om han hade fått en krona för varje gång han skämdes för mig under de 12-13 år vi levde ihop så hade han varit rikare än…Bill Gates nu. Han hade en väldigt låg skämseltröskel. Medan maken inte bryr sig för fem öre, antingen flabbar han med mig eller åt mig. Oftast åt mig.
Men detta hände på den tid kejsar Augustus….eller ja, det hände för väldigt längesedan. Och jag är inte helt säker på VEM som faktiskt gjorde bort sig i slutändan, men jag skämdes inte då och jag skäms inte nu.
Jag jobbade på ett väldigt stort transportföretag, som hade ett väldigt stort bilföretag som kund. Jag minns inte exakt vad min titel var (eftersom jag antagligen struntade i titlar) men jag var på något sätt ansvarig i Sverige för just det stora bilföretaget. Som var vår absolut största kund, och trots sin storhet extremt trevliga att ha att göra med. Men de var viktiga, vi visste ju att vi stod och föll med dem och den största ansvarsbiten låg i Sverige. Det var vårt jobb att gulla med dem och se till att de var nöjda och glada (jag drog dock gränsen för gullande när jag blev tillfrågad av en höjdare om jag inte kunde spendera natten på hotell med honom när vi hade kundträff med lite för mycket alkohol – ja, han blev utskälld av mig efter noter dagen efter på arbetstid).
Men det gjordes lite omstruktureringar i vår koncern som var rätt stor, och det största ansvaret skulle helt plötsligt ligga på ett av våra kontor i Tyskland. Fast jag, och två till, skulle fortsätta vara nyckelpersoner i Sverige. De andra två pratade flytande tyska, det gjorde inte jag. Jag pratar enbart tramstyska (fortfarande).
Har man någonsin haft en yrkesmässig relation med tyskar så vet man att det kan vara aningens knepigt. Har man inte erfarenhet av det så talar jag om det nu. Det är knepigt. Tyskar är…lite annorlunda att jobba med när man är van vid ett svenskt lättsamt sätt. De är inte fullt så lättsamma, och det är en helsikes hierarki som vi inte märker av i Sverige. Här är vi hej och du med alla oavsett befattning.
Till saken hör att vårt koncernspråk var engelska. Punkt. Ingen jäkla tyska. Trots att företaget var…på den tiden…holländskt.
En annan sak som är viktig i sammanhanget är att jag kan en väldigt meningslös mening på tyska. Den lyder som följer:
– Ich habe durchfall, Ich kann nicht tanzen.
Vilket betyder “jag har diarre så jag kan inte dansa”. En ypperlig mening om man är i Tyskland och inte är sugen på att dansa med lederhosen i mustasch. Det var även en mening som jag gick omkring och sa i tid och otid på jobbet, så det var liksom ingen som inte hade hört mig säga den. Den meningen var JAG…och den var min. Och en dåvarande chefskollega tyckte att den var väldigt underhållande, dessutom var han ansvarig ihop med mig och pratade flytande tyska.
I alla fall, precis efter omstrukturering skulle hela nya ansvarsgruppen inklusive högsta hönset komma från Tyskland till Sverige för ett tredagars möte. Sisådär 15 tyskar och jag och två andra svennar. Där alla rättvist nog skulle prata engelska.
Jomen eller hur. Tanken med ett koncernspråk var ju god. Tyskar hatar att prata engelska, och när de upptäckte att alla utom en (jag) pratade tyska så satt närmare ett tjugotal personer runt ett konferensbord och snattrade på tyska. Och så jag. Som varken fattade eller kunde prata.
Herregudihimmelen så irriterad jag var. Men tyst, medan jag funderade hur jag skulle lösa situationen utan att be alla dra åt helvete och sen klampa därifrån och ge dem fingret på väg ut ur rummet..
De hann snattra i en halvtimma, och så blev det en naturlig paus av någon anledning. Varpå jag, utan att tänka, stämde upp och sa:
– ICH HABE DURCHFALL ICH KANN NICHT TANZEN!
Högt och ljudligt.
Några av tyskarna började fnissa lite tyst. Min chefskollega som hade hört meningen en miljard gånger innan tittade på mig som om jag var helt tappad, och skulle försöka rädda “situationen” eftersom han trodde att jag hade sabbat hela relationen med tyskarna.
Vad jag inte visste var att han tydligen inte visste vad “durchfall” faktiskt betydde. Och vad han trodde att det betydde. Vad han däremot fattade var att jag hade lackat ur på tysksnacket när vi skulle prata engelska.
Så han skulle förklara för tyskarna. På engelska, vad det var jag faktiskt hade sagt. Precis som om de inte hade förstått, eftersom jag faktiskt pratade just…tyska? De hade ju hajat varenda ord, men han hade missat det mest viktiga ordet. Det visade sig att han trodde att “durchfall” betydde “framfall”. För det är ju än mer troligt att man går runt och säger:
– Jag kan inte dansa för jag har framfall.
Visserligen en än mer god ursäkt, men ändå?
Så han säger:
– Oh, she is just playing around, she doesn’t really mean that she can’t dance because her…her…her…what’s it called? Eh…life mother has fallen out?
Livmoder heter inte life mother på engelska. Och inte durchfall på tyska.
Där brast det. Totalt. För alla. Först för tyskarna som försökte stoppa honom och säga att de faktiskt hade förstått vad jag sa eftersom jag pratade på deras modersmål. Sen för alla andra som skrattade ihjäl sig åt “life mother”. Och så låg alla dubbelvikta och skrattade så tårarna sprutade. När det var klart frågade jag om vi möjligen kunde fortsätta det svintrista tredagarsmötet på engelska så att jag kunde vara med och aktiv istället för att bara sitta och titta på.
Efter det var det inga som helst problem. Isen var bruten. Tyskarna roliga, titlarna bortlagda och det blev ett ganska produktivt möte.
Än idag är jag osäker på vems dråplighet det var. Min eller kollegans?
Men det var en tanklös chansning som funkade. Ett hett tips om man råkar jobba med tyskar kanske?
Och nu sitter jag i Strömstad och firar lördag.
Jag har i alla fall bytt öronkollarmiljö?
Jomen vi påbörjade intervjun i torsdags kväll, nu är den klar. Och vi blev inte ENS ovänner? Han tyckte ju det var kul och ville ha mer frågor (hej bekräftelse) och jag var abbans nyfiken på vad han skulle svara på vissa saker eftersom jag inte övermindödakropp trodde att han skulle ta det på allvar, utan skämta bort det.
Det gjorde han inte heller?!
Så, era frågor i vad jag tror är kronologisk ordning, omskrivna i en del fall så de blir ställda till maken och inte i tredje person. Antingen har han gjort något jävligt dumt, eller så planerar han att göra det, för svaren är vettiga. De flesta i alla fall.
Förbered er på förvåningens finger i häpnadens mun.
Varför älskar du Victoria?
Först kom ett fåntrattsvar visserligen. För 100 år sedan när vi inte var ett par och jag tyckte att han hade en puckad flickvän/sambo, sa jag att om han var tillsammans med mig (vilket inte var ett dugg aktuellt då, att han inte skulle ha begränsade dataspelstider och att han fick strula med andra tjejer bara han inte kom hem med sjukdomar…DET glömmer han aldrig att jag har sagt. Så spontansvaret var:
– För att jag får spela hur mycket dataspel jag vill och skall jag vara otrogen så är det okay så länge jag använder kondom, enligt henne själv.
Sen:
– Näääää…det menar jag ju inte och det låter ju som att jag är ett ärkesvin. Jag skall skärpa mig.
(Där dog jag lite, en akut attack av självinsikt?)
– Jag älskar Victoria för att hon är min like, vi kompletterar varandra. Och hon är min bästa kompis.
Är du synsvag?? Om inte, HUR kan du gilla dina Crocs-skor?
– Synsvag, tvärtom, jag har nyss opererat synfelet och fått upp ögonen för Crocs. Du kanske borde fundera på en operation? Innan hade jag ju bara ett par, nu ser jag ju hur många andra snygga modeller det finns.
Vad föll du för hos Victoria? Hur tror du eran framtid ser ut, alltså vilka drömmar ni har? Vilka ovanor har Victoria?
– Jag föll för att vi är lika, har samma intressen, vi kompletterar varandra. Det jag inte kan det kan Victoria.
(Här vill jag påpeka att jag kan allt, och han kan inget och jag undrar vad han fyller för funktion i vårt förhållande egentligen.
– Plan och dröm är att bo i Florida på vintern och Sverige på sommaren och att Victoria jobbar och jag är hemmaman.
– När hon borstar tänderna så avslutar hon tandborstningen (eltandborste) med att sprida tandkräm och vatten som en fontän över hela badrummet. Och vi har glashandfat och speglar överallt. Det ser ut som fan.
– Andra ovanor, nu är inte vi pedanter, men varför måste de där fnuttarna man tar bort för att öppna den ryska yoghurten ligga på golv, bänkar och överallt?
(Alltså verkligen? Vi pratar om mannen som jag dagligen får tala om att om man reser sig från soffan för att hämta något i köket så kan han ta med sig något som skall TILL köket när man ändå går?)
– Hon är hemma hela dagarna men varken städar eller tvättar, så jag var tvungen att säga upp mig och bli hemmaman.
(Ja, det var hans sista dag som anställd igår, jag väntar med spänning på ett skinande rent hem, mat på bordet klockan fem och nyvikta kläder i garderoben. Shit alltså – och jag råkar ha kontoret hemma.)
– Hon har tagit alla våra garderober och ändå ligger det fullt med kläder på matsalsbordet vid garderoberna.
(Sanning med modifikation, dessutom ligger hans i en hög i grovköksvasken)
Jag vill höra din version av orsaken till din vurm för motoriserad sugning.
– Det är väl inte så himla roligt att köpa dammsugare, men det är rätt coolt med en centraldammsugare på en båt. Plus att den är bra. Grovdammsugaren är till fastigheten, för den dammsugaren som står i källaren där nu suger in mindre än vad den sprutar ut, och då köpte jag en med HEPA-filter
Och där blev han så upprörd att han rusade ut för att hämta dammsugaren och förklara hur mycket bättre det filtret var. Och jag fejdade ut och slutade lyssna, men det var något magiskt med det här filtret kontra normala filter. Hur nu de ser ut?
Ett HEPA-filter. Vad nu det är. Gäsp.
Haha, vad roligt! Jag vill fråga vad du tycker är Victorias bästa egenskap och vad den sämsta är också naturligtvis? Ooooch, han måste få svara ocensurerat… Det här skulle nog alla gifta par behöva egentligen, lite parterapi så här i all enkelhet…
– Bästa är att Victoria är grymt omtänksam och sämsta är att hon aldrig slutar prata.
Jag vill höra om vad du tycker är Victorias värsta fadäs.
– OJ det finns så många (här börjar han rabbla den ena efter den andra innan han bestämmer sig), näe – den värsta var nog när hon skulle lägga till i vid klipporna i en liten vik, släppte draggen men kom in lite snett. Jag hoppade i land och försökte hålla emot men det blåste sidvind så jag släppte tamparna så Victoria skulle kunna ta upp draggen, backa ut och komma in igen. Det var bara det att hon backade utan att dra upp draggen. Så den fastnade i propellern och hon fick lägga ur växeln, stänga av motorn och dra upp drevet. Sen gick båten dit den ville och drev upp på stranden i viken medan jag stod på klipporna och inte kunde göra något mer än att hoppa i vattnet och simma dit.
(HÄR vill jag bara komma med ett klargörande! Draggen satt som berget och det var sedermera jag som kom på att vi kunde skarva tampen efter att vi, nåja maken, hade skurit loss den från propellern och använda oss av ankaret för att dra ut oss på öppet vatten igen. Istället för att ringa sjöräddningen. Japp, det var maken som fick dyka efter draggen men som bonus fick vi även räddat den och ett rostfritt ankare kostar flis. Sen var det väl mitt fel från början. Kanske. Men han borde inte hoppat. Eller åtminstone klarat att hålla emot. Typ?)
Sen kan vi ju passa på att fråga om Victoria snarkar?
– Om hon snarkar ja! Jag hade det inspelat på en gammal gammal telefon men den finns inte kvar.
(LÖGN LÖGN OCH FÖRBANNAD DIKT!)
Om du fick vara din fru för en dag, vad skulle du passa på att göra då?
– Passa upp min man! Eller kanske gå omkring och ta mig på brösten hela dagen?!
(Dra åt skogen vad män är simpla…)
Först måste jag gratulera till väldigt god smak vad det gäller fru(kan ju aldrig bli långtråkigt iaf)sen måste jag beklaga foppisarna,det ser ju förjävligt ut på alla över 10 år…men ok.min fråga är;är du en samlare på allt? Eller bara sådana grejor som låter.mvh,hon som fick arga ögat när jag trodde att kamikaze piloterna hade hjälm.ps du kanske skulle läsa bloggen liiite noggrannare runt bröllops dagen,det hade vi tjänat på båda två ds
– Jag samlar bara på VIKTIGA grejor. Som låter. Maskiner och teknikprylar.
(Här vill jag göra en passus, han samlar även på vykort och böcker från gamla Strömstad som han maniskt köper på Tradera…men det gilldes tydligen inte enligt honom?)
Hur känner du inför att bli så uthängd på bloggen?
Det struntar jag fullkomligt i, gör det Victoria glad och andra glada så fine by me. Jag känner henne, jag vet precis vad som blir ett vinklat inlägg och vad som inte blir det. Så hon skall ju bara var tacksam över att ha en fantastisk inspirationskälla.
(Jomen eller hur, det var verkligen min första tanke med…not)
THE END
Men han var förvånansvärt tålmodig, jag har inte censurerat eller lagt ord i munnen på honom.
Jösses vilken ädel människa jag är.
Efter ett sista samtal till TNT 17:30 där det först verkade lönlöst eftersom chaffisarna tydligen kört klart för dagen klockan 17:00.
Men hon fick tag i bilen, han var fortfarande ute, och nu ligger den här.
Nu måste jag skynda mig som fan så jag hinner öppna den innan maken trillar in genom dörren.
Det blir nog målfoto på den här vinsten.
Men min nos kommer vara över mållinjen före hans!
Helsike vad jag svettas floder nu. Och helsike vad barnsliga vi är.
Happy Lucia. Och fredagen den trettonde.
Nu skall jag eftersvettas i soffan.
Nu skall jag berätta vad det var jag köpte häromdagen som var rätt korkat. Och anledningen till att jag köpte det var än mer korkad. Men så här har det alltid varit mellan mig och maken, även på den tiden vi bara var kamrater och jobbade ihop. När det handlar om teknikprylar så står han inte ut med att jag har något han inte har, och jag står inte ut med att han har något jag inte har. Det låter förmodligen aningen sjukt men så är det bara. Går inte att växa ifrån.
Bästa exemplet är någon gång på forntiden när vi på jobbet fick vårt första erbjudande om köpa jobbdatorer. Det var ju extremt förmånligt och på den tiden jäkligt svindyrt att köpa över disk. Jag hade en stationär men önskade mig såååå en laptop. Men det var för dyrt för att vara ett okay inköp (över disk alltså), gick inte riktigt att rättfärdiga. Maken som satt mitt emot mig på jobbet skulle också välja en laptop, men han skulle ha minsta/billigaste möjliga. Eftersom han inte skulle använda den hemma, bara på båten, som en plotter med ett sjökortsprogram i.
Jag satt och fullkomligt gnuggade i mig innehållet i katalogen och blanketten man skulle fylla i med vad man ville ha. Girig och överlycklig. Valde värsta värstingen och om jag inte minns helt fel kostade den närmare 40 papp (nej det är inte riktigt klokt att datorer faktiskt har varit så dyrt). Maken, som inte var maken, satt och stirrade surt på mig. Sen fyllde han i EXAKT likadant.
Han klarade inte av att beställa något som var sämre än det jag hade. Fast han inte skulle använda full kapacitet. Knappt ingen kapacitet alls.
Så har det fortsatt. Är väl största boven i dramat i vårt hus som är fullsketet med teknikprylar. Eller ja, vi har ju förvisso ett enormt intresse för det med. Och jag erkänner, jag är inte ett dugg bättre, för när det gäller dagens scenario är jag ett lika stort arsle och dålig förlorare som maken. För det var jag som startade “tävlingen”.
För ett par veckor sedan släpptes ju en ny iPad Mini. Som jag vet att maken har väntat på, eftersom han faktiskt har en iPad som är generation 2 (jamen jag vet, stackare som måste använda så himla gamla grejor). Jag lyckades ju göra sönder min generation 2 och har därmed den senaste. Eller snarare det som var den senaste innan det nya stora släppet härförleden.
Maken började leta, men de fanns inte att köpa i butik. Ingenstans. Bara i applestore. Och det var 5-10 dagar innan de ens kunde skeppa manicken. Men till slut bestämde han sig, någon gång förrförra veckan. Närmare bestämt den andra december.
Jag skulle inte ha någon. Hade jag tänkt. För egentligen behöver jag verkligen inte en med tanke på att jag läser böcker på min Kindle, gör annat trams på paddan (som att sova med den) och har en lättviktsdator privat och en lite mer tungviktare för jobb. Jag ser exakt inget användningsområde som en Mini kan fylla. Så det här inlägget kommer egentligen visa att jag är mest dum i huvudet. Även om maken inte är helt normal och sansad heller.
Förra veckan gick jag in och kollade på exakt den som maken beställt. Och Apple hade ändrat skeppningstiderna från 5-10 dagar till 3-7 dagar. Då vet man att de har kommit ikapp sig. Och fan flög i mig, jag beställde en. Med förhoppningen att den skulle komma före makens, inte säga något och sen vifta med den i ansiktet på honom medan han fortfarande väntade på sin. Logiken hos en lika dålig förlorare som vidrig “vinnare”.
Det var alltså en sådan jag köpte förra veckan. Men inte skrev vad det var.
Sen var jag tyst som en mus till jag fick min bekräftelse på att den var skickad från Taiwan. Oskyldigt frågade jag maken:
– Hörrö, hur går det egentligen med din minipadda? Får du den snart eller? *visslar oskyldigt*
Men näe, han hade kollat. Och statusen på hans var fortfarande att ordern bearbetades.
Då kunde jag inte hålla mig längre, eftersom mitt flin började gå från öra till öra och var nära att spräcka hela ansiktet. Så jag kastade bara ur mig:
– HAHAHAHA! De hade ändrat leveranstiderna förra veckan, jag råkade visst beställa en likadan och den är redan på VÄG.
Herrejösses så sur han blev. Precis som förväntat. Två dagar efter det fick han sin bekräftelse och efter det har han frågat VARJE dag var min är och då måste jag på sekunden genast kolla min track and trace och tala om vilken hub den ligger på och vilket klockslag. Givetvis har jag legat två dagar före maken hela tiden. När hans var i Hong Kong var min i Holland. Und so weiter.
Igår kom min till Landvetter, och i morse låg den på bil “out for delivery”. Och har hela tiden haft den 13:e som beräknat förlossningsdag. Men det visste inte maken.
För en timma sen ringde han och påbörjade samtalet med att säga:
– Alltså jag vet att du kommer bli aslack nu, men det är faktiskt inget jag kan göra åt. (medlidsam och lite ursäktande ton). Min padda kom till Landvetter i morse, jag ringde och frågade TNT om utkörning men de får inte lov att köra ut den före dagen som är planerad (vilket var den 17:e för hans del). Men de sa att det var helt okay om man ville komma och hämta den själv. Så nu är jag på väg dit, men jag kan ju inte hämta din eftersom jag inte har din legitimation och/eller fullmakt. Jag vet att du kommer lacka ur på mig men det är inte mitt fel.
Jag fnissade lite och sa:
– Jamen vad är problemet? Min ligger ju redan på bil för utkörning under dagen? Så den finns inte kvar på Landvetter ändå.
Då började maken mullra och morra. Svära som en borstbindare. Och jag visste ju att han inte ringde för att vara ett skit medlidsam, han ringde för att tala om för mig att han skulle VINNA. Att han minsann skulle komma hem med SITT paket medan jag fortfarande inte fått mitt. Och han hade planerat att njuta av varje sekund genom att sitta med SIN padda och tala om hur fantastisk den är. Och jag förstörde ALLT för honom.
Nu har jag förvisso inte fått den än. Och det är fredagen den 13:e.
Jag ville mest bara säga att det tydligen går att tävla om allt. Och i den här familjen gör vi det.
Hela tiden.