För att inte tala om vilka jäkligt dåliga val jag gjorde. Inte nog med att drömmen var orealistisk, valen jag gjorde var ännu mer orealistiska.

Jag skulle INTE ha valt så om det var verklighet kan man lugnt säga.

Först och främst hade jag dumpat maken, men han fanns någonstans i periferin av drömmen. Som en efterhängsen jobbig typ ungefär och hans enda jobb var att hålla reda på min väska. Vilket han givetvis inte gjorde så himla bra, men mer om det senare.

Till att börja med så hade jag precis gift om mig, med den perfekta maken. Och han var så snäll, så rik och så…jamen…himla snäll. Han skulle ta hand om mig, vara min mur mot den elaka omvärlden och jag behövde inte bekymra mig om något alls. Minsta lilla motgång så fanns han där och sa precis rätt saker. Han hade till och med personal som tog hand om allt från att torka mig i arslet till att gå runt mig i cirklar för att tillfredsställa varenda liten önskning jag kunde tänkas ha.

Mannen ifråga var den här snubben.

Japp, han hette Derek i drömmen. Eftersom jag sa hans namn ungefär en miljard gånger.

Men…nu vet jag inte ens hur jag skall förklara den enormt vrickade tvisten i drömmen. På min hornhinna är det fortfarande väldigt verkligt (och outgrundligt angenämt).

Jamen om jag förklarar det som en gigantisk bastufest (vilket gissningsvis berodde på att jag höll på att få värmeslag mitt i natten). Först fick man parkera bilen, vilket givetvis någon ur Dereks “hjälpa Victoria med precis allt-personal” gjorde. Körde mig och parkerade bilen alltså. Sen skulle man gå över konstiga klippor och utanför entrén stod maken redo för att passa min väska med innehåll, för den fick man inte ta med sig in. Det var makens gigantiska gästspel i drömmen.

Alla tjejer stod i kö för att komma in framför en port och alla killar stod i kö för att komma in framför en helt annan port. När man väl kom in så var alla tjejer i ett stort omklädningsrum fullt med gratiskläder där man snabbt skulle välja en så snygg och lättklädd outfit som möjligt. Eftersom det var så varmt. Och värmen gjorde att det blev alldeles immigt i omklädningsrumsklädaffären.

Det var så jäääääävla jobbigt att försöka hitta kläder och byta om i den värmen och när jag väl hittade bra kläder så kunde jag bara tänka på att jag var bajsenödig och att jag inte ville gå på toaletten när det var alldeles öppet och det var fullt med tjejer som sprang och letade kläder överallt. Grymt problematiskt. Men jag bytte om till slut och fick strunta i att gå på toa.

Då var det dags att knata ut i bastugrottan (låter rimligt eftersom vi fick klättra på de där klipporna för att komma dit) och det såg ut ungefär så här.

Fast med SÅ många fler grottrum, totalt superdimmigt och bastuvarmt. Bilden är för övrigt snodd av…någon…och är egentligen en restaurang någonstans i Italien.

Meningen var då att alla killar skulle välja varsin tjej, men det var underförstått att killarna skulle välja den respektive de kom dit med eftersom alla kom med en respektive. Så min Derek var såklart där. Maken var fortfarande på utsidan och passade handväska.

Men. Om man nu tycker att drömmen redan är vrickad så är det intet mot vad som komma skall.

Av någon, oklart vem, fick jag reda på att en gammal pojkvän var på plats och han hade ett tidigare könummer än Derek så jag kämpade som en gris för att komma undan mina uppasserskor för att få fram ett meddelande till till exet att han skulle välja mig så jag slapp Derek.

Orimligheten i DET valet? Men det var superviktigt i drömmen.

Och jag lyckades få fram meddelandet till exet, så han valde mig medan Derek ägnade all tid därinne åt att leta förtvivlat efter mig, medan jag och exet sprang runt i värmen för att gömma oss. Vilket var lite jobbigt eftersom jag fortfarande var extremt bajsenödig.

Testa själva att springa lättklädd i en grotta i 80-gradig värme när ni är bajsenödiga.

Det slutade med att jag blev tvungen att springa ut till maken för att få tag i något i min handväska, men han hade självklart slarvat bort den. Jag blev skitarg på maken för att han inte ens kunde utföra den enklaste syssla, sen fick jag stressleta efter väskan eftersom jag hade bråttom tillbaka in så att ingen skulle sno min snubbe.

Den stressen över att hitta väldigt viktig handväska samtidigt som jag inte skulle bli av med väldigt viktig snubbe.

Sen vaknade jag, gick upp, hörde min ömma moder säga:

– TITTA TITTA TITTA TITTA! Det är sol ute. Nu skall vi gå till havet och titta på båtar och gå runt i solen.

Och så fort jag sätter mig vid datorn eller paddan så hör jag:

– Vad gör du nu? Vem skriver du till? Vad skriver du?

Nu saknar jag Derek. För jag får fan ingen hjälp av maken.

Så frågan kvarstår; varför MÅSTE man gå omkring utomhus bara för att det är lite sol?

Får man gå och lägga sig snart eller?

(Och näe, jag var inte skitenödig på riktigt, däremot var jag dyngsvettig)