Inredningsfunderingar minsann

Det där förhatliga mellanrummet (ja, ytterligare skitdålig Göteborgsordvits) som inte går att göra något med driver mig till vansinne. Det är fortfarande ett icke-rum som fyller ingen funktion alls, förutom som walk through closet (jag hade hellre sett en walk in closet) om ni frågar mig.

Frågar ni däremot jyckarna, särskilt Liten, så är det ett svinbra rum. En jättestor hundlekstuga dit man släpar alla sina byten. Allt från tillåtna leksaker till tofflor, skor och allt som ivrigt tjuvas ur tvättkorgen.

IMG_5167

Som sagt. En walk through closet/lekstuga.

Det är alltså inte en staty med boll som sitter i hörnet, det är såklart Liten som blickar ut över sina domäner.

Nu när jag kikar på bilden kommer jag att tänka på när jag kom gående med Liten under båtsemestern och vi mötte en rar farbror som slog sig för knäna och sa “men stackars lilla hunden som har fått gips på benet nu när det är sommar och allt”.

Det där benet med långstrumpa är onekligen en synvilla. Farbrorn blev glad när han såg hur det egentligen låg till och att det var byrackans lite originella teckning. En lång, en kort = en halv morsesignal, men inte gipsat ben.

Igår mätte maken avståndet mellan garderoberna och kom fram till att vår bäddsoffa får plats där, även om det kommer hänga på hittefåret. Sjukt praktiskt om det funkar. Då tänker jag att soffan får stå där, med ett litet bord framför. Inte den myshörna jag hade tänkt från början, mer en mysvägg, med lite belysning på endera garderobskortsida. Och i smutten står katträdet så Mini kan sitta högt uppe och gäcka jyckarna samtidigt som hon får finfin utsikt genom fönstret. Det skall även inhandlas en leksakskorg till samma smutt så man slipper vada genom ett hav av hundleksaker och så är planen att lära dem att ta en sak i taget och sedan lägga tillbaka det de inte använder (man kan väl drömma?). Eller så har man åtminstone ett ställe att plocka undan alla spridda skurar av leksaker.

Det här måste vara hundmänniskors motsvarighet till barnmänniskors spridda legobitar?

Men då kommer samvetet. De älskar ju det rummet och framför allt mattan. Att greja med ben eller bara använda mattan som sovplats har blivit enormt poppis.

IMG_5170

Har jag hjärta att göra så här mot jyckarnas favoritrum?

Och vad skall jag göra med resten av rummet?

Jag är inte bra på det här med inredning alls. Men att kasta bort all yta i ett skitstort rum känns ju lagom korkat.

Några synpunkter eller andra idéer?

Det här rummet går till historien som det mest korkat ogenomtänkta jag någonsin haft att göra med.

(Nej, det blev ingen båttur, vädret gick från klarblått till chockgrått)

Hörrni göteborgare i (humhum) yngre medelåldern?

Ingrid gav mig en nostalgitanke i kommentarsfältet till bilåkandet i stan. Eftersom somliga föreslog kollektivtrafik istället för bil och jag fick krypa till korset och erkänna att jag inte åkt kommunalsnöre sedan man åkte på papperskuponger och de såg ut så här:

Screen Shot 2014-10-11 at 12.53.13
Bilden lånad från bloggen Nostalgorama

Nu snackar vi 80-tal. Häften med 21 kuponger och det kostade en kupong till stan om man var under 16 år, två när man var på fel sida 16-strecket. Om jag inte minns helt fel? Först på gymnasiet fick vi månadskort (man var tvungen att ha ett visst antal kilometer till skolan för att få de hett eftertraktade papperskorten).

Varje gång man fick nytt häfte doftade det frihet. Det kändes som att hela världen låg framför fötterna och man kunde åka orimligt mycket buss till skojiga ställen, som exempelvis Liseberg. På den tiden var ju inte föräldrarna särskilt hönsiga.

MEN…och nu behöver jag hjälp. Det kan inte bara varit jag som minns det här. Använda kuponger sparade man och de var hårdvaluta. För man gjorde någon slags kupongorigami och längst kupongfläta vann. Oklart vad man vann, äran antar jag, men jag vet att min fläta hängde runt den obligatoriska spegelväggen i flickrummet med ljusblå vävtapet på radonväggarna och heltäckningsmatta som antagligen stod för ursprunget till Ebola med tanke på vilken smittohärd det måste varit.

Nåväl. Flätorna såg ut så här.

Gum wrapper chain

Fast här har någon gjort en kedja av tuggummipapper istället.

Och den här bilden förklarar väl lite bättre hur man gjorde.

93be80535f70da19759bc15650d4690e

Snälla säg att det inte bara var mitt tonårsjag som pysslade med sådana saker?

Nu blev jag extremnostalgisk.

Uppdatering: PGW påminde mig om att påminna eventuellt yngre läsare att detta hände sig på den tiden det från Kejsar Augustus utgick ett påbud om att hela världen skulle skattskrivas … när internet alltså inte hade hunnit bli en kortlivad fluga (Inez Uusman hade lite fel), på TV fanns bara två kanaler och man sysselsatte sig med andra saker än man gör idag. Typ kottar, barkbåtar och kupongkedjor.

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen

Även maken har ju haft glasögon och en hoper synfel, men efter att ha stött och blött eventuell operation i flera år gjorde han ju slag i saken förra våren. Och det blev skitbra. De gamla (nåja – medelålders) linserna plockades ut ur ögonen och slängdes i närmaste papperskorg för att ersättas med flång nya direkt ur paketet. Eller var nu konstgjorda linser kommer ifrån? Burkar?

I alla fall, han har verkligen varit asnöjd, redan från första dagen. Egentligen är han asnöjd fortfarande. Mest nöjd har han varit över att kunna kasta sina glasögon i samma papperskorg som hans gamla linser ligger och han spenderade de första månaderna efter operationen med att högljutt och dagligen deklamera “ÅH VAD DET ÄR SKÖNT ATT AAAALDRIG MER BEHÖVA GLASÖGON” och “JAG KAN INTE ENS FÅ ÅLDERSSTARR (det kan du, pilutta dig)”. I samband med högljudd deklamering brukade han även försöka se lite medlidsam ut, vilket alltid misslyckades kapitalt eftersom han hade örsnibbarna att tacka för att mungiporna inte skulle kunna vränga ansiktet ut och in i skadeglatt leende.

Och jo’rå, han ser fortfarade svinbra. Men på sistone har det varit lite si och så med synen när skymningen lagt sig och sommarljuset har försvunnit. Till sist kröp han till korset och bad mig ringa och beställa tid hos optikern. Jag följde ju med, men jag var inte med inne i undersökningsrummet, så jag visste ju bara att han fick läsglasögon, inte vad han fick för glas.

Igår när jag och ömme fadern var på chokladpromenad (motionsgång och inmundigande av en 200 grams chokladkaka simultant – kan varmt rekommenderas) ringde maken, han hade fått sms av optikern att glasögonen var klara och undrade om vi kunde kila inom och hämta dem. Aber natürlich.

Hämtade, gick hem, gav honom glajjorna och sedan läste jag på pappret vad det var för styrkor. Och så började jag gapskratta (i en illa dold skadeglad tonart). Styrkorna för att se på nära håll var inte att leka med. Fortfarande inget som har med operationen att göra, det där med nära håll är tydligen att räkna med när fan blir gammal och religiös oavsett.

Maken snörpte självklart på munnen medan jag och ömme fadern fortsatte kikna av skratt och sa “jamen jag behöver ju inte ha dem ofta ALLS, inte som DU som inte ens kan kolla vad klockan är utan läsglajjor”, medan han illblängde surt på mig.

Vi spenderade gårdagkvällen framför TV:n, han med den evigt superlimmade paddan i handen såklart. Inga konstigheter. Förrän jag kikade upp och faktiskt betraktade honom.

IMG_5159

Jag fick onda läsglasögonsögat ungefär en sekund efter att han hörde knäppet från telefonkameran.

Japp, jag är skadeglad. Och han är läskigt lik sin pappa nu. Glasögon framskjutna på näsan och en tänkarhand under hakorna. I sin gubbfåtölj.

Helt plötsligt blev livet med sex par glasögon en lite lättare börda att bära.

Man kanske skulle ta sig en sväng på böljan den blå idag?

Staden som inte är gjord för bilkörning alls

Och där alla byråkrater på Trafikkontoret verkar ha provisionstävlingar om vem som kan hitta på flest orimliga trafikarbeten och vägomläggningar. Årets anställd får en konformad trafikomläggningsorange plakett och en julbonus på 30 papp. Antar jag.

Jag förstår faktiskt att utsocknes hatar att köra bil i Göteborg.

Men ni kan få följa med på en väldigt kort sightseeing i centrala Gbg.

Total anarki. Men väldigt mycket road rage light. Det brukar komma betydligt otrevligare och mer komplexa ord ur truten på mig.

Det var åtminstone fint väder.

Och jag var lågmält svinförbannad.

Bicycle

Efter förtvivlat letande hittade jag ju bild på en stackars modell som åtminstone kom i närheten av vad jag letade efter.

Ett par bågar som ser ut som om John Lennon har parat sig med Jan Öyvind och det här blev avkomman.

Screen Shot 2014-10-09 at 22.44.48

Ju mer jag kollar desto coolare blir de. På riktigt.

Jag letade givetvis upp vad jag trodde var extremt obskyr glasögontillverkare som låg bakom dem. Inte ett dugg obskyr. Herreminskapare vad mycket svincoola glajjor. Det är bara hipsterhalsduken som fattas så blir jag reklamare och/eller kulturtant. Lägg till ett par Birkenstock, pösiga byxor och långskjorta i lycocell så är det ingen, inte ens Gunilla Persson, som höjer på ögonbrynen om jag plötsligt börjar pimpla rödvin och prata om Kafka som toalitteratur.

För att bli reklamare räcker det med halsduk och torgvantar har jag hört. Har dock inte tillräcklig empiri där, så rätta mig om jag har fel.

Men kolla själva på länken HÄR.

Lite svårnavigerad sida insåg jag, men om man trycker på “Find your favourite frame” uppe till höger så kommer den här SwahnLennon-hybriden ganska högt upp. De heter Bicycle.

Sedan fastnade jag för två kollektioner. Den som heter “Like A Diva” och “Factory900”.

Belgiska bågar alltså?

Då kan jag lägga ytterligare en sak till listan över vad det lilla landet överproducerar procentuellt per capita.

Choklad, massmördare, pedofiler som gömmer barn i källaren och glasögonbågar.

Jag föredrar det sistnämnda. Och förstnämnda.