Den här helgen försvann. Så där automagiskt. Jag har ingen aning om vart dagarna tog vägen, men jag vet att jag har varit riktigt jäkla dyngtrött, att jag har pratat i telefon ett par gånger och att jag var på “lunch” mellan halvtvå och sex hos min kära far igår. Och där överdoserade jag antagligen frisk luft, eftersom hela jag totalhavererade vid hemkomst.
Jo! Jag har även äntligen varit hos optikern för att testa om det gick att lura ögonen att sluta tramsa med dubbelseende genom att ha lins på bara ett öga, för att tvinga det ena ögat att kolla på långt håll medan det andra sköter businessen på nära håll. Man kan säga att det inte gick så bra. Min kära optiker skrattade så tårarna rann och sa att det tyvärr var meningslöst eftersom det för första gången syntes att jag skelade. Min dolda skelning slutade vara dold i mina tappra försök att få ihop de två tavlorna på väggen till en. Eftersom det faktiskt bara är en tavla på väggen. Vilket resulterade i att mitt vänsteröga svishade skelögt in någonstans under näsroten i rent glädjefnatt över att klara av att inte se dubbelt. Jag blev verkligen extra snygg (och önskar lite i hemlighet att hon skulle filmat den synundersökningen).
En bra idé i teorin, funkar säkert för många i praktiken, men om jag skulle gå omkring med just en lins så skulle jag även se ut som Austin Powers featuring Marty Feldman. Inte ens optikern tyckte att det var en bra idé. För jag såg verkligen helt störd ut. Brillmongo for life med andra ord.
Däremot fotade jag det som pågår här vareviga dag. Vilket egentligen är jättehemskt, men Liten är så rar att det blev så sött att man blev lite fluffig och rosa i hjärtat.
Västkusten är ju inte helt okänd för alla sina fiskmåsar och det finns antagligen vissa belägg för uttrycket “IQ fiskmås”. Men oavsett den något låga intelligensnivån så är det djur, och mitt hjärta råkar ömma för just alla djur. Särskilt fiskmåsbäbisar som är något av det sötaste som finns.
Problemet är bara att alla fastigheter här på gatan har sluttande tak och fiskmåsarna bygger bo där. Sen kläcker de sina ungar och när ungarna blir stora nog att knata iväg på sina små ben så knatar de rakt ner från taket och trillar ner på gatan/innegården, men de kan inte flyga. Vilket är hjärtskärande (och lite livsfarligt eftersom mamma fiskmås blir aslack varje gång man försöker hjälpa ungarna). VARJE dag ligger det en ny unge på gården och varje dag måste man bära iväg den till en platå där hundarna inte kommer åt den och mamma fiskmås åtminstone har en rimlig chans att kunna rädda den.
Igår tog vi med oss Liten på lunch och när vi kom ut på trottoaren stod en liten förvirrad luddtuss och tittade sig ledsamt omkring, allt medan vildvittrorna skränade över huvudet på oss. Liten är en vansinnigt snäll hund som är löjligt försiktig med allt som lever och vi skulle, återigen, lyfta in ungen så den åtminstone inte kunde bli påkörd.
Det är lite komplicerat att lyfta en fiskmåsunge med en hand medan man har ett hundkoppel i det andra. Så ungen fick helt enkelt knata inåt själv. Vilket den gjorde, för att undkomma Liten. Ett par meter in i prånget i alla fall, sen verkade den anta att Liten faktiskt inte var så himla farlig.
En prickig dunboll som har tappat sin mamma. Eller som maken säger “varit så jävla korkad att den har försökt ta livet av sig genom att störta från taket”. Vi har lite olika inställning till det här med fiskmåsar.
Men jag fortsätter hävda att de är jätterara och så tvingar jag maken att bära dem försiktigt. Att vara taskig mot en fiskmåsbäbis är en större skilsmässoorsak än en Skagenresa. Och det vet han.
Den här lilla raringen stannade här. Och kikade på oss. Då dog Liten av nyfikenhet.
Nej, han försöker inte tugga på den. Han är inte ens i närheten med nosen även om det ser ut så. Det vågar han inte. Men det var en oerhört modig måsbäbis som inte kände för att gå längre in.
Även den här gången slutade det med bärhjälp upp på platån medan de argsinta mödrarna flaxade över huvudet på oss.
Är det bara jag som tycker att de här raringarna är bedårande?
Och att det blir extra rart när man blandar in en långbent unghund i leken?
Karin says:
Gulle….här har vi ett skatbo i ett träd och en av ungarna hade “trillat ur/försökt lära sig flyga”kul när en lurvetuss kommer in med den i munnen…släpper lyckligt inne i köket,tja vi föredrar kyckling…Anyway bar tillbaka och mamma skata hämtade hem”The bad boy”.Annars inget kul förutom igår när jag skulle köpa x-krokar,går fram t killen i info’n och frågar var?han fattar absolutly nada ,så jag ber om papper&penna och ritar,ger killen+kollegan lappen och dom fullständigt bryter ihop av skratt,och jag förstår dom.För att det ser ut som en liten gubbe med en jättek*k(försök själv )JAG har inget problem med min franska men tydligen har fransmännen det…..ps snygg/à ring,skor
Humlan says:
Som alla små så är dom små dunbollarna söta, sedan när dom är vuxna så är de inte lika roliga!
Men riktigt hjärteknipande blir det ju när Liten kommer och försiktigt nosar på den lille. En så försiktig unghund är verkligen extra rart!
tigerlilja says:
Till och med jag som var lite skeptisk när jag läste början tyckte allt att den var bland det sötaste jag sett, och dom små fötterna var så fina. Liten är bara betagande underbar!
Annika K says:
Söta när de är små.
Men vuxna måsdjävlar? Nä fy. :/
Ska tilläggas att i princip alla djurbebisar är söta 😉
Annika K says:
Och den söta vovven 🙂 naaw så försiktig o go
i min värld says:
Nämen gulle mås och Liten! Visst är dunbollarna söta som få och hur gulligt är det inte när man ska hälsa på varandra.
Whoopie hade också såna grejer för sig, Alla (10 st) vårar kycklingar rymde en gång, en av dom hittades i munnen på henne, tryggt invirad i ca en meter tunga. Om hon skulle äta den? Hmm nja hade jag inte sett att hon var lite lustigt svullen om munnen så kanske ….. men när jag beordrade loss rullade hon elegant ut tungan och ut kom en liten bedårande dunboll om än något tilltufsad. Den bedårande dunbollen blev en av våra bästa värphöns när den tiden kom 🙂
B-M says:
Tänk att de är så himla söta när de är små!! Kan inte påstå att jag gillar vuxna fiskmåsar direkt 😉
Vid lunchrestaurangen i närheten där jag jobbar har 3 st fiskmåspar ruvat på taket, ska bli mycket spännande att se vad som händer när de kläcks. Troligen kommer ingen att kunna sitta på uteserveringen och äta iaf…
I mitt huvud says:
Hur gulligt som helst när Liten hälsar fint på måsbäbisen!!! Men vuxna måsar är en helt annan sak, svårt att använda orden “mås” och “gullig” i samma mening, enligt mig…