Jag hävdar med bestämdhet att det är knark i Apple-produkter. Och jag är en Applepundare. Varje gång det är ett nytt telefonsläpp chockeras jag av BEHOVET som uppstår. Trots att jag alltid har den senaste modellen och är nöjd och inte kan tänka mig att jag någonsin skulle känna längtan efter något nyare och bättre.
Sen kommer Apples årliga presskonferens där de presenterar alla nyheter och jag sitter som fastnaglad, med ögon stora som tennisbollar, i fascination över de nyaste tillskotten i äpplefamiljen. Och så börjar det krypa i mig av habegär.
En abstinens över något jag inte ens visste att jag ville ha, som om det vore metaamfetamin i prylarna.
Den här gången var det givetvis iPhone 6 Plus som lockade.
VARJE år samma sak. Jag var sjukt nöjd med min storpadda, ända tills de presenterade minipaddan. I år var jag lika nöjd (nåja nästan i alla fall) med min iPhone 5s (inte lika nöjd med den sunkiga batteritiden och att den blir så varm att det går att steka ägg på den när den sitter på laddning eller när processorn i den går på högvarv). Jag bokade såklart på släppdatum den 19 september och har sedan dess blängt på femman och tyckt att den kändes ungefär lika modern som en Nokia 3510.
I förrgår kom avin på posten.
Den är stor. Den är faktiskt så stor att jag knappt behöver läsglasögon för att kunna använda den.
Skillnaden mellan den och min Nokia 3510, eller förlåt, jag menar givetvis min 5s.
Den är lika stor som en halv minipadda.
Och den är till och med så här mycket större än min Samsung Galaxy.
Och jag älskar den. Abstinensen är stillad. Åtminstone ett år framöver.
När jag berättade för PGW om telefonens ankomst kom den absolut roligaste kommentaren någonsin. En bekanting till henne hade uttalat sig om telefonen.
“Jag gillar den verkligen men man ser fånig ut när man pratar i den, man ser ut som man står och lutar sig mot en dörr”
Det skulle kunna vara det roligaste jag hört på länge.
Min kommentar, som inte alls spelar i samma liga som ovanstående, var:
“Vi har alltså gått från våra första tegelstenstelefoner, till minitelefoner och är numera tillbaka i tegelstensträsket, det är bara sjukt mycket mer sofistikerade tegelstenar numera”
Och ja, maken är orimligt avundsjuk. Eftersom jag beställde den i smyg i tron att han hade gjort samma sak, som alltid i dessa äpplefamiljtävlingar. Det hade han inte.
Det är lite dålig stämning här hemma nu.
Men jag är verkligen skitnöjd över att ha fått min Applefix för i år.
