Jag blev ju å det bestämdaste avrådd att börja läsa Backmans senaste bok om Britt-Marie, eftersom PGW hade hunnit börja läsa före mig och jag hade tänkt läsa samma kväll som min ömma moder fick respass. Jag hade ju längtat efter att läsa boken, men blev förvarnad att det fanns vissa likheter mellan ömma modern och just Britt-Marie och att jag i chockvågorna efter att min hjärna just hade imploderat kanske inte skulle se det humoristiska i Britt-Marie.

Det var ju fint tänkt och jag lydde.

Sedan gick ett par dagar och vilopulsen gick ner från 500 slag per minut till möjligen bara 200 slag och jag kände mig redo. Britt-Marie fick helt enkelt följa med till sängs, det fick bära eller brista liksom.

Alltså.

Jag är lite lite mållös. Men efter att ha läst hans andra böcker så vet jag ju att igenkänningsfaktorn generellt är ganska hög. Jag vet ju till exempel precis vem Ove i bekantskapskretsen är, men i det här fallet börjar jag misstänka att Backman faktiskt har använt ömma modern som förebild för karaktären.

Nu har jag visserligen bara läst 83 sidor, men om jag skulle nödgas kategorisera ömma modern så spenderar hon alldeles för mycket tid åt att fundera över hur andra människor lever sina liv och framför allt irritera sig på det. Och de förtäckta förolämpningarna. Avdelningen saker man borde göra och om man inte gör det bör man känna sig lite halvusel, som till exempel om ens hobby råkar vara dataspel istället för golf, för det vet ju alla att golf i alla hänseenden är en mycket bättre hobby än dataspel. Spelar man golf får man motion. Och frisk luft. Medan dataspel enbart är av ondo eftersom man varken får frisk luft eller motion. Att sedan andra hobbies är båtliv (frisk luft) och hundar (motion) spelar ingen roll. Det är ju inte golf.

Och så dammtorkar jag inte dagligen, eller dammsuger golvlister särskilt ofta. Har ju dessutom alldeles för många saker på soffbordet (lite oklart vad det perfekta antalet saker på soffbordet egentligen är).

Redan på första sidan började jag gapskratta, det hade tydligen gått tillräckligt många dagar för att kunna uppskatta Britt-Marie.

“… sannerligen inte en sådan som dömer andra människor …”

Redan här började jag fnissa igenkännande. Även om det inte handlar om bestickordning. Mer…allt annat. Allt från hunduppfostran (om man aldrig haft något husdjur alls men faktiskt tittar på Cesar Milan så blir man expert, bara så ni vet) till, tja, antalet saker på just soffbordet?

Nämen det vet väl alla att man inte har tid att städa om man inte städar enligt norm. Britt-Maries/ömma moderns norm alltså. Tanken att det finns människor som faktiskt inte pendantstädar för att de inte tycker det är kul att pedantstäda är ju svindlande faktiskt. Och helt uppåt väggarna absurd.

Och så kommer de, i Britt-Maries fall, lite mer illa förtäckta förolämpningarna.

Här var det ju mer “ja nu var det så längesedan vi sågs att hundarna antagligen inte kommer känna igen mig” (ja, jag har fattat att jag är en usel dotter som inte engagerar mig tillräckligt i att min mamma vill komma hit, jag har fattat det nu – dessutom var mitt hår risigt tydligen, det var också uppe på tapeten).

Jag fnissar hejdlöst åt boken samtidigt som den, precis som boken om Ove, faktiskt är lite tragikomisk. Men ett sant nöje att läsa. Som vanligt när det gäller alster av Backman.

Läs den. Bara läs den. Om ni inte redan gjort det.

Själv längtar jag redan efter läggdags så jag kan få fortsätta innan ögonen går i kors och det är dags att plugga in ljudbok.

Får man ta Britt-Marie i handen och gå och lägga sig nu så det blir tisdag och skräcködledags igen?

Det är lite för tidigt för det va?

Man undrar vad Britt-Marie hade tyckt om en dylik önskning?

*frustfnissar*