För här sitter jag.
Och känner mig inte särskilt cool bakom mina glasögon. Eftersom jag är här, mer specifikt.
Och väntar på att få komma in akut efter att ha bitit av en halv kindtand. Sist det hände blev det operation.
Känns inte som läge för det 24 timmar före avresa.
Sen är jag ju dessutom fullkomligt skräckslagen för tandläkaren rent generellt.
// Victoria 3 år
Nåja. Utan dans i alla fall.
Vid nio plingade det i min telefon, mina nya glasögon var klara. Jomen då var det lite dans faktiskt, för jag dansade ut ur lägenheten och upp till optikern. Dock ej så himla svanlik, om inte svanar helt plötsligt blivit lika ogracila som kassaskåp. Men jag dansade upp för trapporna genom parken ungefär 80 sekunder efter att meddelandet hade kommit.
Jag vet inte riktigt hur jag skall förklara storheten i att se på nära håll och långt håll samtidigt. Och ja, jag fattar att det inte är unikt för alla har progressiva eller inte synfel alls, men för mig är det skitunikt.
Sen gick jag en sväng på stan, för jag var tvungen att gå till Ica och köpa yoghurt. Folk tittade lite, men jag bestämde mig att de tittade för att jag är svincool och det är glasögonen med (inte troligt i liten stad, men låt mig vara inbilsk här nu).
Häromdagen läskade Listoplisto mig med sitt senaste inköp, vilket var en leopardmönstrad fleeceonepiece från Halens. Som jag såklart beställde eftersom hyresvärden här är jävligt snål med värmen och jag har fått slänga mina gamla i fleece, helt utslitna efter lång och trogen tjänst.
Beräknad ankomst idag. Eller senast imorgon.
Nu har jag bestämt mig för att det här blir min reseoutfit. Eftersom jag avskyr att ha obekväma kläder på mig när jag flyger långt och att jag alltid fryser på flygplan. Problem solved med den här mysdressen.
Glajjorna är ju självskrivna. De har ju öppnat en helt ny värld för mig.
Till detta givetvis min Tempurnalle som jag använder som kudde.
Och stödstrumpor och UGGs.
Risken finns att jag inte blir insläppt i landet – eller arresterad redan på planet va?
En gång i veckan ungefär hämtar vi middag från det lokala etablissemanget. Hade vi inte gjort det skulle jag få skörbjugg antagligen, eftersom jag lever på yoghurt all övrig tid.
Inte skälla på mig nu för att jag glömmer att äta, men när jag är fokuserad på något glömmer jag verkligen att äta (och ändå går jag upp i vikt).
Igår ville jag ha Schnitzel Cordon Bleu, med pommes och kryddsmör. Den pannrumssovande drama queenen jag är gift med rusade iväg för att hämta käket och jag bad att få lite extra kryddsmör vid sidan om. Som jag alltid gör om vi hämtar hem maten. Eftersom kryddsmöret hinner smälta helt annars.
Det positiva med att känna krögaren och kockarna är att de har koll. Sedan är det även oklart positivt att de ibland får för sig att göra lite rara sattyg om de kanske har för lite att göra.
För jag fick extra kryddsmör som vanligt.
Det ser kanske inte så mycket ut på den bilden.
Men om man jämför det med en storportion pommes?
Nu behöver jag inte beställa extra kryddsmör på flera veckor.
Och idag rapar jag vitlök till skillnad från mynta.
Men det är samma restaurangs fel.
(Nej, jag åt inte upp allt – herregud, det var ju ett helt smörpaket i lådan)
…behöver inte skriva mer va? Ni vet vad som händer.
EN sak dock. Det är förhoppningsvis sista tisdagen jag sitter dubbelbrillad.
Nästa gång har jag mina svanbrillor hoppas jag.
(Och så slog det mig precis NU att jag inte är i landet nästa tisdag – KATASTROF – måste komma på nödlösning)
Snart kör vi. Skall bara möla i mig lite käk först. Med bara ett par brillor.
Och då visar det sig att man har handlat saker som skall hjälpa till mot just glömska.
Fascinerande.
Jag spenderar ju orimligt mycket tid med att leta efter nycklar, glasögon och telefon. Bland annat. Det är ganska tradig letning och tiden jag lagt på det genom åren motsvarar…hur mycket som helst. Jag hade hunnit doktorera i hur man blir doktorand på samma tid.
Ni vet den där mysko sidan där jag backar olika projekt, som det ibland blir något av och ibland inte. Som strutskudden. Men oftast riktigt vettiga saker och på sistone har ju de där hundtracksen landat i brevlådan, samt Veronica Mars-filmen.
Grejen med sidan är ju att det oftast tar väldigt lång tid innan idén man går in och backar faktiskt blir ett färdigt projekt. Det brukar ta i snitt ett år eller så. Vilket betyder att man får en glad överraskning när det väl är dags.
Idag fick jag ett mail att det var dags att börja skeppa en pryl jag backade för ett år sedan. En Tile (hette den tydligen). Liten pryl man sätter på nyckelknippan eller bak på telefonen. Ser ut så här.
Verkligen vansinnigt praktiskt. Övervägde att sätta en på maken med, eftersom han är spårlöst försvunnen sedan igår kväll, ända tills jag läste att de bara funkar upp till 100 fot.
Läser man om dem, så verkar det även som att man kan leka den där leken “varm, varmare, skithett” med den också. Man går med telefonen (det förutsätter ju då att man faktiskt hittar telefonen) och så får man starkare signal ju närmare man kommer förlupet objekt. Skitkul.
Sen började jag gapskratta för mig själv och kom att tänka på en av kommentarerna till klockinlägget.
Anki verkar ju inte ha några som helst problem med telefonen, den är ju alltid med. Och därmed bästa klockan.
Jag tänker att Anki kanske skulle behöva en Tile att sätta på vänsterarmen, eftersom risken verkar större att hon glömmer armen än att hon någonsin skulle glömma telefonen? Ett av de mer ovanliga användningsområdena antar jag, men jag är inte den som dömer 😉
Nu är i alla fall jag nyfiken på min och hoppas att leveransen kommer snart.
Och så får jag bara helt enkelt bli bättre på att inte slarva bort telefonen.
För vänsterarmen har jag tack och lov koll på, till skillnad från somliga andra.