Nu vet vi ju redan att jag har sett jättekonstiga saker istället för just en tomte genom webbkameran.
Men idag alltså?
Är det bara jag som tycker att det ser ut som om Ronald McDonald har snott båten?
Det är något med färgerna.
Nu skall vi prata köpstopp
Och om ni undrar över tystnaden så beror det på att jag har varit strängt upptagen med att sitta på händerna och visakortet samt INTE surfa på nätet.
Just nu är det svårt att vara sådär stoisk och deleta varje nyhetsbrev, jag erkänner, den senaste veckan har jag gluttat i nyhetsbreven.
Dessutom är det skitsvårt att ta sig in och ut ur lägenheten förbi affärer. Var det exempelvis verkligen nödvändigt att anamma ytterligare en amerikansk grej som Black Friday? Nu måste jag arga av mig lite här, jag ÄR verkligen extremt amerikaniserad eftersom jag har spenderat orimligt mycket tid där, men det är trams att importera högtider bara för köpmännen. Halloween har jag fortfarande inte accepterat och jag väntar fortfarande på äggat hus eftersom jag är surkärringen i området.
Men Black Friday? Verkligen? Vi firar inte ens Thanksgiving och DET är en högtid vi aldrig någonsin kommer att kunna importera. Dessutom, om jag nu skall väga in lite politik i det hela. I Sverige anammades det såklart för att vi skulle få det extra svårt under köptstoppet (hej hybris) (eller kanske mer för att köpmännen skulle få en extra tidpunkt med rea). I USA är inte det grejen, med en generell rea. Där är det VERKLIGEN ett prisras på vissa utvalda prylar och det är inte en lugn och sansad rea. Det är lätt att sitta i glashuset och förundras över de som sitter ute och köar nattetid för att vara först (bara en sån sak, det gör vi inte heller här), men där handlar det om familjer med taskig ekonomi på riktigt, vars enda chans att kanske kunna handla något speciellt betyder att de får sitta ute och frysa röven av sig. Det finns ingen rea av den sorten i världen som hade fått mig ur soffan för att sitta ute och frysa.
Där är det en klassfråga med Black Friday. Här är det en skojsig rea som översköljde min inbox med reareklam och vissa svårigheter att gå förbi skoaffärer. Men jag gjorde det.
Nu har det gått lite drygt en månad och det börjar kännas.
Jag vågar INTE gå ut på stan och fika. Eller som stymodern som ville ha med mig ut både i fredags och i lördags. Jag förklarade att jag hade frivilligt köpstopp, hon tittade medlidsamt på mig och sa “men gud vad DET låter trist då”, och så gick hon på stan utan mig.
Ja det var det just då. Och den medlidsamma blicken och kommentaren framkallade nästan tårar i ögonen på mig i ren tyckasyndommigsjälv-känsla.
I vilket fall som helst så vill jag bara säga att det just nu är SVÅRT.
Jag vill verkligen scanna utbudet i varenda fysisk butik och onlinebutik som jag älskar och köpa allt.
Det tog alltså en månad för abstinensen att slå till på riktigt.
Hur går det för er och abstinensen?
Proudly Presenting Julbåten
Vi pyntar ju båten varje år och det började väldigt småskaligt eftersom vi inte var ute efter själva pyntet, vi var ute efter att kunna gå in och kika på webbkameran från huset i Gbg för att kolla så att strömmen inte hade pajat. Pajad ström betyder att den där propellern vi har under båten för att det inte skall kunna bli is runt båten slutar funka och även om båten klarar lite is så är det inte så himla BRA. Det är i alla fall en av de viktigare anledningarna till att det är obra om strömmen lägger av.
Första året körde vi igång lite diskret med en enkel julstjärna i fönstret på båten. Huvudsaken var ju att ljuset syntes i webbkameran när det var mörkt och det gick att konstatera att strömmen var up and running.
Men varför hålla sig till en simpel julstjärna liksom? När både jag och maken ÄLSKAR blinkade ljusslingor och gärna saker som sticker i ögonen på folk. Året efter kläddes båten i blå ljusslinga. Året efter det kläddes den i ännu mer ljusslingor, som blinkade, i olika färger. Och så har det eskalerat efter det.
Förra julen skulle ju båten få The Pynt of All Pynts. Maken köpte den två meter höga tomten från USA och var glad som en speleman när vi testade den hemma.
Den har hulahulakjol liksom. Den är helt enkelt oslagbar.
När det väl var dags att pynta blev det årets storm, fyra helger i rad blåste det så mycket att det faktiskt inte gick att sätta upp en tomte som måste ha varmluft för att stå upp och dansa och vinka. Sen blev det julafton och efter julafton var det tydligen PINSAMT att pynta enligt somliga. Alltså jag vet inte om ni minns det, men JAG var inte enig alls. Det var trams. Vi behåller ju ändå alltid vårt båtpynt till långt in i mars och det slutar vara sådär mörk och eländigt.
I vilket fall som helst så kunde inte ens vilda hästar övertyga honom och det var första året båten bara låg och såg skittråkig ut hela vintern.
Men nu är det alltså gjort. Samt att vi har möblerat om lite bland båtplatserna så vi ligger med aktern in mot bryggan och fören mot strandpromenaden. Så det kanske var meningen, eftersom tomten skulle stå på just fördäck och förra året hade den ju fått vinka och dansa åt fel hål. Det hållet som den inte hade synts mot hela strandpromenaden.
I år dansar den och vinkar mot just strandpromenaden = positivt.
För säkerhets skull hade det även beställts fem extra rullar med led-slingor. Ifall de gamla inte skulle räcka (som har lyst upp båten som ett kärnkraftverk ungefär, men man vet ju aldrig faktiskt).
Pyntning är nu ÄNTLIGEN avklarad. Efter ett års försening.
När jag stod på en helt tom strandpromenad och fotade båten kom en endaste liten hurtfrisk motionerande människa förbi. Hon tvärstannade mitt i sin joggning, tog fram mobilen och ställde sig och fotade båten hon med. Då blev jag extremt fnissig. Man undrar hur många kort folk kommer ta på den och vad exakt de kommer tycka om den. Jag gissar att folk kommer fota och förfasa sig.
För så här ser den ut.
Den är så nedrans vacker att jag blir alldeles lycklig. Nej, jag är inte ironisk. Jag är på riktigt barnsligt förtjust i blinkande lampor och numera även dansande hulatomtar. Ju mer “Ett päron till farsa firar jul” desto bättre liksom.
Men eftersom ljusen epilepsiblinkar räcker det ju SÅKLART inte med ett foto. Nejdå, det blir såklart film med.
Något extra skall ni väl få för att ni fick vänta ett år och nu en dag extra.
Sen blir det ju lite mörkare med film eftersom jag filmade med telefonen. Men just det kan jag dessvärre inte göra något åt.
Just nu älskar jag båten igen. Och tycker jättesynd om alla som har sina båtar på land och inte kan göra så här skojsiga saker med dem på jul.
Och så undrar jag hur länge tomten får stå orörd på båten.
Nu kan ni dessutom ha järnkoll via webbkameran om vi har ström eller inte. I dagsljus ser det inte ut som att tomten är en tomte genom den kameran dock, det ser snarare ut som om det står en jättestor snopp på båten.
Jag tänker inte ens fråga OM ni tycker det är vackert, jag tänker fråga HUR vackert ni tycker att det är?
Och då menar jag inte webbkamera i dagsljus utan kvällstid via foto och film.
SORGLIGT FAKTISKT
Ja, när det är säsongsavslutning av Hollywoodfruarna får man skriva med versaler faktiskt.
Har ni kommit på vad vi skall göra hela resten av höstvintern för att överleva än eller? Jag tror nämligen att det är time warpen mellan klockan 20:00 och 21:00 som hjälper oss från att åka rakt in i det svarta hålet.
Medan vi väntar på timman som skall gå extra fort kan jag berätta två saker. En skittaskig (mot er) och en lite taskig (mot Liten).
Idag upptäckte jag att Liten, som i normala fall har en högst normal hundläpp (dvs svart och hårig), inte hade det längre. Halva var rosa utan hår.
Och jag har inte den blekaste aning om vad han har gjort, men det ser nästan ut som ett skavsår. Eller brännsår. Utan att det är något direkt sår även om han är lite lite svullen.
Jag gissar att han har gjort någon typisk Liten-grej och knatat in i gallret som skyddar elden i gasolvärmaren. Men det stämmer inte i alla fall eftersom han inte är särskilt sårig. Han har bara tappat sin svarta, fina läppfärg och mustasch på ena sidan. Hundskrället vägrar ju dessutom svara på vad han har gjort.
Nåja, vi får se om färgen växer tillbaka så jag slipper tycka att han ser så KONSTIG ut hela tiden.
Den andra saken är … och nu kommer ni mörda mig långsamt. Båten är pyntad. Tomten är uppsatt och står så glatt och vinkar till alla på strandpromenaden. Och med alla menar jag ingen eftersom det är ganska tomt kvällstid på vintern.
Och jag har både filmat och fotograferat.
Men ni kommer inte få se det förrän imorgon bitti för vi kan inte både fokusera på “The Gunilla” och vinkande tomtar så här en halvtimma före programstart.
Ja, jag hör att ni svär så det osar över mig. Och jag bara fnissar.
Jag LOVAR att lägga upp julbåten det första jag gör imorgon bitti, så om ni hänger på låset vid åttatiden så får ni se.
Nu skall vi fokusera på säsongsavslutningen, gråta en skvätt och fundera över vad vi skall sysselsätta oss med framledes.
Alla förslag emottages med tacksamhet. Och det är ingen idé att tjata om julbåten.
NU KÖR VI … för sista gången år 2014 (där trillade en liten tår ned för kinden)
Varför vill du vara rik?
Man behöver inte ha läst en miljon forskningsrapporter för att veta att det man bråkar mest om i ett parförhållande är städning och ekonomi. Nu står just det i och för sig i just en miljon forskningsrapporter också, men man vet det om man någon gång har levt i ett parförhållande. Har man inte levt i just ett parförhållande så bråkar man kanske inte så mycket om städning, men det är jättelätt att bråka med sig själv om ekonomi, om inte annat så belyser ju hela det här köpstoppet diskussionerna man ständigt för med sig själv när man har hittat den perfekta ljuslyktan (nej, jag har fortfarande inte fattat det där med nya ljuslyktor och tomtegrejor varje år).
“Jamen om jag bara köper den här så skall jag <insert valfri ursäkt här>”
Det betyder att de som har varit korkade nog att gifta sig bråkar om städning och ekonomi medan typ ALLA, oavsett relationsstatus bråkar om ekonomi.
Det här var min morgonfundering när jag satt på toa. Jag funderar så himla bra på toaletten. Och idag fick jag syn på det här.
Tvättkorgen är alltså inte full, någon har orkat ta sig till tvättkorgen men inte orkat lyfta locket och släppa ner tishan. Momentet som borde vara jobbigt, att lyfta upp tishan, bära den flera meter från ett rum till ett annat var tydligen enkelt, men väl framme vid målgång och kranskulla så stupade han och nådde inte hela vägen. Tishan ligger verkligen PÅ mållinjen.
Då satt jag på toastolen i godan ro och funderade över varför alla par bråkar om städning och varför alla par plus alla som inte är par bråkar om ekonomi.
Städningsfunderingen känns hyfsad avklarad och förklarad medelst fotot ovan (även om det skall utvecklas lite, vid senare tillfälle).
Ekonomin däremot. Den löser man inte med snitslad bana till tvättkorgen precis.
Handen på hjärtat, finns det någon som inte önskar sig att vara totalt ekonomiskt oberoende?
Enda chansen för oss vanliga dödliga som inte är födda med silversked och räkmacka i truten är ju att spela och drömma.
Jag spelade förr, ni vet på den där tiden Kejsar Augustus (ja jag vet att jag lovade att sluta referera till honom, jag måste bara hitta någon bra att ersätta honom med) tjoade om påbud. Men jag var alltid så JÄKLA rädd att slarva bort kupongen att jag slutade, eftersom mardrömmen var när man läste braskande löpsedlar om storvinster där de letade vinnare och kupongen var inlämnad på närbeläget spelställe och man inbillade sig att man kanske hade spelat just där och då och glömt det. Det knyter sig fortfarande litegrand i magen när jag tänker på alla vinster som måste ha frusit inne och vad som har hänt (för det får man ju aldrig reda på) om någon hittar sin kupong för sent. Och att det visar sig att de hade vunnit 28 miljoner på just den kupongen om de inte hade slarvat bort den i ett år eller så. Bara tanken på att få reda på att man har gått omkring och varit miljonär i ett år utan att veta om det och sen inte få ut pengarna för att man har varit slarvig/glömsk ger mig ett enormt stresspåslag av att tänka på.
Så jag slutade spela och så började jag spela lite småskaligt igen när internätet uppfanns. Då kom ju tryggheten i att veta att även om jag trillar och tappar minnet i ett halvår så är det någon annan som håller reda på och talar om för mig att jag har vunnit. För jag har registrerat mig. Då blev det hanterbart. Även om det var både lite si och så med spelsajterna på den tiden.
Nu är det ju inte så längre. Nu är det ju sajter med koll och framför allt regler som måste följas. Det är tryggt.
Då testar jag det här i den eviga förhoppningen om ekonomiskt oberoende.
Här hittar man både gamla och nya EuroJackpotdragningar och nu tänker jag kolla statistik på hur ofta mitt turnummer är med och vinner. Och nej, jag tänker inte tala om vad mitt turnummer är för det finns säkert något gammalt skrock om att det betyder otur. Vilket betyder att jag absolut inte kommer vinna.
När man har läst den här artikeln, som hände sig så sent som i september, blir man ännu mer sugen på att spela. Rubriken till artikeln lyder: “Esbobo vann rekordstor EuroJackpot”.
Snubben i Finland vann 61,9 miljoner euro. EURO!
Det är så mycket pengar att det känns som att försöka tänka på hur stor rymden är. Det går inte.
Men efter att ha etablerat att alla skulle tycka att det var hemskt trivsamt att faktiskt bli ekonomiskt oberoende så undrar jag varför. Inte för att ifrågasätta, det gör jag absolut inte. Jag vill ju också bli ekonomiskt oberoende. Utan mer, nu när vi ändå tänker till och kör ett köpstopp, inte bara tänka på det gamla vanliga trötta “jag vill resa, säga upp mig från jobbet, köpa ett nytt hus” etc etc.
Det känns som att det är absolut första tanken när man tänker på sådana summor. Jag vill att ni tänker ett varv till.
Jag vet varför jag vill vara ekonomiskt oberoende. Jag vill köpa tid. Min egen tid. Vilket kanske betyder att jag vill köpa getter för att de verkar hemskt rara och möjligen en liten häst och en gris. Och att varje dag kunna leva med lyxen att arbeta med det som är min hobby utan pressen att tjäna pengar på det.
Vad vill ni? Egentligen alltså?
För jag tror man blir rätt less på en karibisk ö efter ett tag med.