Ja, jag VET att det är skittrist att höra om andras drömmar, hur vrickade de än är. Men nattens dröm gav en vidarefundering, ni vet under de där minuterna man ligger mellan sömn och vakenhet och man fortfarande minns drömmen svintydligt men ändå är vaken och man tänker “det här skall jag komma ihåg”.
Det gör man oftast inte. Inte idag heller. Men jag kommer ihåg essensen av det och jag kan inte sluta fundera över det.
Först och främst, det kommer inte som en överraskning för någon att jag är dödligt kär i Robbie Williams och att jag, om han kom och knackade på dörren här, skulle säga bye bye till maken och dra. Utan att ens fundera i en nanosekund. Jag tror till och med att jag skulle klara att lämna datorer och annat junk (dock EJ min handväska och inte hundarna).
Vem kan inte vara kär i det här liksom?
Herregud!
Medan han ligger där får han gärna sjunga “Angels” också.
I vilket fall som helst så var han huvudperson i nattens jävligt tvistade dröm. Han hade konsert, jag var omringad av svinsnygga modelltjejer som stred om att få honom. Vi snackar upploppsstämning nu. Med mig och mina cykelglajjor någonstans mitt bland alla dessa tjejer med perfekt smink och fasta rövar. Men Robbie var ledsen och ville få hjälp med att bli utsmugglad därifrån utan att visa sig oartig (den perfekta entertainern liksom) och lotten föll på mig. För tydligen kände jag honom. Eller så var jag ihop med honom lite (den biten är en aning suddig idag). Och givetvis var det PROBLEMATISKT att smuggla ut honom. I efterhand inser jag att filmen Mazerunner som jag såg i förrgår spelade en sjukt stor roll i utsmugglandet eftersom vi sprang hand i hand i en jäkla labyrint.
Jag hade dock ett gigantiskt problem. Även om min prioritet var att rädda honom från gamarna så var jag så extremt skitenödig att så fort vi stannade där det såg ut att finnas en toalett så var det fel på toan. Och när man flyr med Robbie Williams så flyr man i de mest kungalika omgivningar. Givetvis flydde vi på en båt. Jag tror jag har sagt det här innan, men jag drömmer aldrig något utan att vatten och/eller båtar spelar en stor roll. Minns inte sist jag drömde något som inte var vattenrelaterat och jag minns nog 99% av mina drömmar. Väldigt skumt.
Nåväl. Jag var mer skitenödig än vad jag var nödig på att sexa med Robbie i alla fall, och det var ett enormt problem.
Jag minns inte hur räddningen gick till, jag minns bara att den var extremt komplex och skitjobbig och att alla toaletter, inklusive den på lyxyachten jag körde (ja, det är alltid jag som kör nattetid) var kass. Sen vaknade jag, befann mig i det där halvtillståndet ett tag medan jag funderade över varför sådana som Robbie alltid gifter sig med svinsnygga och perfekta modeller och inte med mig och så kom jag på anledningen.
Då bestämde jag mig för att vakna på riktigt, eftersom jag var galet skitenödig på riktigt. Inte undra på att jag hade sådana problem i drömmen säger jag bara.
Men till min fundering nu då. Klart som fan att jag aldrig kommer träffa en Robbie. Inte för att jag inte ser ut som en fotomodell med ett tight arsle. Jag hade ju fortfarande bara sett ut som en fotomodell med ett tight arsle här. Rent geografiskt HÄR alltså.
Nu tror ju inte jag på att det finns en enda soul mate till en person, eftersom det är himla opraktiskt om den själsfränden skulle visa sig bo i Kina och inte är någon man snubblar över på gatan precis. Jag tror det finns flera. Och jag tror dessutom att de är olika beroende på var i livet man befinner sig.
Nu har jag inte siffror på det, men jag tror att det är jävligt få i min ålder (yngre … hum hum medelåldern) som bara haft ett förhållande med en man. En sån där high school sweetheart liksom. Så jo, det finns flera.
Det jag vill komma till är att alla rör sig i olika ankdammar. Och det finns en satans massa ankdammar. Geografi är väl det som spelar störst roll och är den största ankdammen. Eller egentligen den enda, eftersom det enda som skiljer mig och Robbies fru åt (bortsett från det faktum att hon är LÖJLIGT snygg och skitmycket fotomodell) är att jag inte är uppvuxen i Hollywood. Hade Robbie inte blivit superstjärna utan bott kvar i Stoke-on-Trent hade han inte haft en janne att få gifta sig med en supermodell i Hollywood. Då hade han gift sig med någon ur den ankdammen. Kanske någon han träffat på den lokala puben över en pint.
Vi alla känner säkert ett par undantag. De där som har överbryggat hinder och avstånd och träffats av en slump. Som min kusin från USA som drog på backpacking i Asien för att komma över uppslitande skilsmässa och träffade kvinnan i sitt liv som råkade vara från Barcelona. Nu, med facit i hand, ett giftermål och en baby senare visade det sig vara mödan värt, men då var det ju bara skitjobbigt med avståndet. Han befann sig i en temporär ankdamm i Asien. Inga konstigheter det heller. Intet nytt under solen med semesterförälskelser som visar sig vara rätt bleka på hemmaplan.
Själv har i princip bara träffat “mina” män i pytteliten damm. En damm i ankdammen liksom. Skolan, kompis till en kompis och så två stycken på jobbet (samma arbetsplats dessutom – DET är en story for a rainy day). Min första stora kärlek var den enda som var helt okänd från början. Där jag dessutom inte minns vårt första möte, men tack och lov minns han.
Jag vet inte om jag börjar få någon slags medelålderskris i kombination med att ha flyttat till en ännu mindre damm, men helsike så less jag är på de vattentäta skotten mellan dammarna. Som börjar luckras upp tack vare internätet.
Men visst stämmer det? Man snubblar sällan över sitt livs kärlek på gatan som visar sig bo i Långtbortistan.
Jag träffade min man på jobbet. Så sexigt så det är sanslöst verkligen. Våra skrivbord satt ihop och vi satt mitt emot varandra. Först tålde vi inte varandra, sen blev vi bästisar och sen helt plötsligt blev vi smygkära på varsitt håll. Och så hände en massa konstiga saker däremellan.
Med det sagt, efter alla de här totalt jäkla onödiga orden, så vill jag veta hur ni träffade era sämre hälfter.
Ge mig empiri på min ankdammsteori.
Och tala om för mig att det inte är helt kört att träffa Robbie och gifta mig med honom istället?
Majabella says:
Min man är begagnad och uppfyller din ankdammsteori fast med en slumpmässig internettwist.. Detta hände på internets stenålder, hastigheten på våra modem var 14,4 Kbit per s (lite osäker på enheten, men minns uppringningssignalen mycket väl).
Var hemma i barndomsstaden och skulle hjälpa åttiotaggarpappan som då var en sextiiotaggarpappa med internet och skapa ett Hotmailkonto. Så jag öppnade min egen mail för att visa hur det funkar och där låg ett lite spydigt mail från en snubbe. Mailet var en kommentar på något jag hade skrivit på ett forum (kan ha varit Passagen): jag hade lämnat en länk där till en sida med brevvänner och tyckt “att nu kan du skaffa vänner från hela världen”. I hans mail stod kort och gott: ja, vill du veta hur det är i xxx(byhålornas Byhåla) ska kan du ju alltid skriva till mig. Nu svarade jag, bara för att visa farsgubben hur det funkade: vilket lustigt sammanträffande; sitter just nu i just byhålan Byhåla i farsans källarkontor och försöker lära honom lite om internet
Sen tänkte jag inte mer på det utan för hem till bästkusten. Där väntade ett längre mail med en lite mer ingående presentation. Jag insåg att snubben måste veta vem jag är eller jag vem han är, eftersom vi gått i samma skolor, visserligen med tre årskursers avstånd, men ändå. Vi skrev och pratade i telefon i månader. Sen ville han komma och hälsa på. Jag tänkte jo,jo tveksamt, men jag har ju två stolar hemma hos sextiotaggarna som jag skulle vilja ha transporterade till min stuga. Så även om det blir floppigt kommer det något gott ut av det. Så där stod han sedan i grinden under syrenen en sen försommarkväll med en stol under vardera armen. Jag bjöd på havskräftor och Pouilly Fumée och på den vägen är det. Vi pendlade i många år, han mest till mig. För sex år sedan strax före jul så gifte vi oss på svenska ambassaden i Tokyo.
Bibbi says:
Ankdammsteorin håller. Jag träffade maken på jobbet. Vi kände varandra i fem år innan det blev nåt, men i mitten på augusti 1992 bjöd han mig med på en fest, 22 september förlovade vi oss, 14 juli 1993 gifte vi oss. Då hade jag dessutom lyckats bli gravid.
Och självklart har du chans på Robbie. Fast du skulle antagligen få slåss om honom med min kära kollega som älskar honom också. 😉 Själv skulle jag göra samma sak för Johnny Depp.
Linn says:
Flyget hem från Paris. Vi hamnade bredvid varandra och hade båda två redan andra partners i kulisserna men det bara smällde till. Nu ska vi gifta oss.
Carro says:
Första sambon träffade jag genom fritidsgården vi befann oss på och väldigt mycket snart 17 år… Andra sambon tillika pappa till min dotter (eller spermadonator you name it) genom MSN.. Han fanns av nån jävla anledning på min lista vet inte varför menvi började prata,,, 3e sambon uj uj så kär och rätt det kändes som träffade honom för snart ett år sen på ett sätt o vis att jag var frita fröken samt att börja prata på riktigt på nätet,,, vi flyttade ihop i våras väldigt mycket för tidigt han 2 barn och jag en dotter,,, sen hände det väldigt mycket tråkigheter i somras…. Kan jag gå in på en annan gång….. Jag och dottern var tvungna och flytta ut omedelbart.. Say what?! Jag mådde skit… Men nu så här i efterhand så ser jag allt med helt andra ögon också en historia för sig,, hamnade i en hyresrätt med dottern och jag 31 år gammal sitter och läser din blogg och kokar risgrynsgröt och hoppas fan att det finns någon som är menad för mig,,, alltså 3 sambos är ju vad om man har isåfall hunnit avverka när man är i övre medelåldern… Hmpf…
Granntanten says:
Jag drog den korta versionen för lite sen. https://granntanten.wordpress.com/2014/10/24/svarsladan-del-2/
Om jag klistrar in den här, sänker jag bergis servern. :p
Gills det om man är ihop på gymnasiet, delar på sig, gifter sig och skaffar barn med nån annan, skiljer sig ungefär samtidigt, råkar snubbla på varandra igen och bli kära? I så fall vet jag ett fall på rätt nära håll. Vad räknas förresten som high school sweethearts? Måste man ha gått i skolan? I så fall är det i övrigt noll typ.
Tina Johansson says:
Trot eller ej så träffade jag min Anders på internet!! Alltså det GÖR man ju bara inte… och det var heller aldrig min mening. Jag satt där alena om kvällarna när barnen somnat (och jag är den gammaldagsa sorten som hävdar att barn behöver sin nattsömn, så mina sussade gott när klockan var halv åtta på kvällen). En kväll registrerade jag mig på passagen kontakt, mest bara för att jag var nyfiken, för man träffar ju inte nån på nätet… Efter 5 minuter var inboxen full med mer eller mindre seriösa svar. Vi hittade varandra nästan samtidigt och började skriva till varandra, ganska frekvent. Egentligen bara om vardagliga saker. Vi gick sedan över till Icq, och sedan sms. Då visste vi inte ens vad den andra hette. Bara att vi bodde i samma stad.
Utan att jag visste hur det gick till hade jag bjudit hem honom en kväll. Helt galet och livsfarligt… men granntanten lovade hålla utkik i fönstret… vad hon nu skulle kunna göra, men via namn och ålder gissade hon vem det var.
Och ja, det gick ju rätt bra 😉 Vi hade aldrig träffats förr, men jag hade gått i samma klass som hans kusin, och visste vem hans bror var.
Till sommaren är det 14 år sedan.
Victoria says:
Fast man gör ju det. Även om jag inte har träffat någon kärlek på internätet så har jag träffat vänner för livet. Men det är modigt. 🙂
Anki says:
Jag var 30 år och hade precis bestämt mig för att leva ensam när jag träffade min sambo på internet på den nu ganska okända sighten Spraydate (hade bara träffat idioter innan och hade tröttnat rejält på alla svin)!! Jag hade varit reggad länge men bara varit inne lite sporadiskt. Jag började väl gå in lite oftare och till slut varje kväll. Jag pluggade på universitetet och var fattig som en kyrkråtta och hade bara ett kasst modem som sniglade sig fram men jag klarade ändå att surfa skapligt – i alla fall på kvällarna!! S skrev till mig först och sen fortsatte det. Han hade profilbild men det hade inte jag. Han fick ett kort på sms tror jag andra kvällen vi mailade därinne (fanns ingen chat utan vi skrev brev). Kände direkt att det var nåt speciellt med honom. Han skrev första gången en tisdag kväll och lördagen efter åkte jag och hälsade på honom (hur jag nu vågade det…) Nästa fredag är det 8 år sen vi träffades <3
Victoria says:
Alltså det där ÄR modigt. Påminn mig ngn gång så skall jag berätta om när jag blåste min kompis som dejtade på just Spraydate. Han gjorde inte det mer sen 🙂
LillJonne says:
Vilka drömmar du har
Enlisailivet says:
Envis kompis som hade en sååå trevlig kompis som bara var såååå rätt för mig. Jag Var inte ett dugg intresserad. Av en slump träffades vi när hon hade tröttnat och självklart blev det vi. I maj är det 27 år sedan vi träffades. Sen gick det snabbt. Ett år senare var vi förlovade, ytterligare ett år senare gifta och fem år efter det hade vi redan tre barn. I sommar firar vi silverbröllop. Shit!!! Men om Robbie skulle dyka upp ger jag dig lätt en match… Barssåattduvet
Victoria says:
HAHA…erkänn att du var tvärsemot bara för sakens skull? Och du hade aaaaaldrig lämnat honom för Robbie. Det sätter jag min handväska på 😉
Heidi says:
Jag och maken (som då bodde i Ungern av alla ställen) var medlemmar i samma guild i spelet World of Warcraft. Jag hade spelat spelet i 2,5 år och tänkt att det är så skönt för där slipper man tänka på killar/kärlek/whatever. Jaha. Saker blev som det blev och ett halvår senare mötte jag honom på Arlanda på min födelsedag 2009. Ett år senare flyttade han från Ungern till Sverige. Här sitter jag nu med nämnda make (som lämpligt nog i detta nu spelar just WoW som lördagsnöje) och en son på två år.
Det är när man inte letar som det händer tydligen.. Vi var båda i förhållanden när vi började prata mer och mer utanför spelet och sådär nämligen. Inte ute efter något nytt alls, men så blev det ändå. 🙂
Victoria says:
OH…DÄR har många träffats. Det spelet är ju livsfarligt och värre än alla nätdejtingsidor i världen!
Jag spelade det första MMORPG:et som någonsin kom (Meridian 59 – inte många som känner till det) och jösses, bara det…med ett par hundra som spelade var ju rena kontaktförmedlingen. WoW har ju…några fler spelare 😉 Bodde han i Ungern eller var han från Ungern?
Annika K says:
Exet träffade jag via en kompis när jag var 16. Den idioten levde jag alldeles för länge ihop med :/ ( en annan historia)
Maken, M, som nu lever med träffade jag vi internet. Lånade en kompis dator när hon skulle hem till Norge på semester. (jag hade alltså ingen egen dator)
På den tiden fanns chattprogrammet ICQ. Min kompis hade nyss lagt till M på sin ICQ. När jag sen tog över datorn förklarade jag för de på hennes icqlista att jag inte var hon.
Babblade iaf vidare med M. Han bodde 50 mil söderut. Men vi träffades iaf efter några månaders chattande. Det sa klick vid första ögonkastet <3
Nu 17 år senare är vi lika lyckliga. 🙂 Ja… Nästan iaf 😀
Annika K says:
Och mitt frikort.. Kan jag glömma.. Han är gay :/
Victoria says:
ICQ…åh vilken nostalgi. Undrar om det ens finns längre. Jag minns tom mitt ICQ-nummer!
Annika K says:
Gör du? 😀
Det gör inte jag. Men det var tider det
missK says:
Då jag e singel
Kan jag dra ett par kompisars historia iaf
Börjar med att först lär hon o jag känna varandra och en 3:e person i Bb3 forumet, dessutom bodde de andra 2 i samma stad och skulle ta en krogkväll och jag efter mycket velande åkte dit plus att vi blev ett rätt stort gäng som både träffades irl och höll kontakten efter BB
Sen fortsatte vi hålla kontakten, sen gick masterplan på TV och givetvis fanns där med ett riktigt forum för fejjan fanns knappt på den tiden lr allt skedde inte på fejjan då iaf
Men iaf vi var samma gäng i det forumet som hängde på masterplan dessutom fanns där en ny person som inte tillhörde vårt gäng, sen började en av kompisarna o den här nya personen prata mer o mer privat, hon hade dessutom ett eget forum (för bloggar o fejjan var fortfande inget alla höll på med, möjligtvis vilda webben) dit hon bjöd in honom och där de även snackades vid privat. Sen åkte hon upp till Sthlm o träffade honom irl och sen dess har de varit ihop, först flyttade han ner till henne och sen flyttade de båda upp till Sthlm
i min värld says:
Klart att det inte är kört! Byt ankdamm bara 🙂
Nä jag tror som du allt hänger på var man befinner sig i livet osv.
Första sambon hittade jag på jobbet/krogen. Vi var arbetskamrater och sprang på varann på krogen.
Sonens blivande pappa var min arbetsledare på jobbet. Det höll i 12 år eller nåt.
Nuvarande sambon vete fan hur det gick till 🙂 men han raggade upp mig på dåvarande Kamrat på nätet för 14 år sen och det började som kompisprat om väder och vind, jobb och barn. För att jag skulle starta ett förhållande med någon som bodde 50 mil ifrån mig var inte att tänka på, sen kom han ner för att hälsa på…. helgen efter kom han ner igen sen var det riktigt kört. Därefter pendlade vi varsin gång i månaden till varandra och pusslade med flextimmar, barnhelger och ledigheter. Sådär höll vi på i nästan två år innan jag emigrerade hit. Så man kan väl säga att kärleken är stark, väldigt stark då vi har svetsats samman av all pendling, pusslande, sjukdomar och en massa annan skit som vi har gått igenom tillsammans.
Victoria says:
50 mil är jävligt långt. Faktiskt lika långt som på andra sidan jordklotet om man tänker efter. För det finns flyg. Det är imponerande att ta sig igenom långdistans, än mer imponerande med barn.
Behå-Helene says:
Vi hade var sin blogg. Han med sina två kompisar. Vi var alla lika dryga och kaxiga. Jag hade dejtat frenetiskt i 20 år. Inget skämt. Han 26 år och därmed tolv år yngre. Mycket kontakt via msn och telefon. Jag försökte skrämma bort honom. Gick sådär… Efter första dejten blev vi ihop direkt. Nu är det snart 6 år. Sonen är drygt fyra. You can do the math. 😉
Victoria says:
Jag har aldrig dejtat på riktigt. Vilket jag då såklart tycker är pisstrist att jag inte har, men jag antar att man ledsnar efter 20 år?
I can do the math. Har han kvar bloggen? 🙂
Behå-Helene says:
Ingen av våra bloggar finns kvar. Vi var “anonyma” på den tiden. Tur var väl det. 🙂
Gina says:
Oj vilka drömmar du har. Mest fundersam är jag över hur Robbie ligger i sängen med typ min hund! Han och David Beckham är mina drömmars man. Är singel men tidigare förhållanden har alltid varit arbetsrelaterade på något sätt. Har ingen romantisk berättelse att delge tyvärr. Jag är tråkig.
Victoria says:
Isf är jag lika tråkig. Eftersom jag inte heller har rest land och rike runt och hittat folk i andra ankdammar. Mina partners har ju mer eller mindre suttit under snoken på mig.
maria- jumbon med ett liv says:
Jag kärade ner mig i min skolbusschaufför.
Har åkt många mil extra…..
Det är snart 22 år sedan.
Victoria says:
Fniss. Oj. Det var onekligen extremt rart, för han måste ju ha vetat var du borde gått av istället för att åka extramil?
Ingrid says:
Jobbet såklart 🙂
Robbie har dessutom väldigt bra hundsmak, samma sort som sover brevid mig på nätterna.