Jag är en sådan där vedervärdig människa som märker ord. Och som skrattar ihjäl mig åt sidor med autocorrect-fel och kan sitta i timmar på YouTube och kolla bloopers från TV-inspelningar när det går åt skogen.

Till mitt försvar skrattar jag lika mycket åt mig själv när jag säger fel och påpekar gärna det med. Vilket gör mig en smula mer sympatisk än om jag bara hade skrattat åt andra. Det gör jag alltså inte. Och jag försöker undvika att märka ord högljutt om jag nyss träffat personen som råkat snubbla över ett par ord, eftersom en del verkligen blir sura på riktigt, fnyser indignerat och säger saker som “jasså du är en SÅN du, en sån där ordmärkare”.

Det försöker jag undvika. Det blir så himla otrevlig stämning. Men jag skrattar ihjäl mig inombords.

Nu pratar vi inte om småfel. Som om man uttalar ett ord med fel betoning eller har lite kackig grammatik. Det är inte kul. Det skall verkligen bli katastroffel. Då är det nästan det roligaste jag vet, det och folk som trillar skojigt är saker som får mig att skratta så mycket att jag inte kan andas.

Jag har till och med varit på teater, suttit på första raden tillsammans med min mamma (som är exakt likadan vilket betyder att vi knappt kan föra en konversation utan att skratta så tårarna sprutar när vi är på gott humör), där en av skådisarna på scen skulle säga “… du är ju som en jävla blodigel …”, men istället sa ” … du är ju som en jävla blidigel …”. På tung västgötska med väldigt tjocka L dessutom.

Både jag och mamma fick ett bryt, upprepade ordet högt och ljudligt till varandra på skådisens dialekt utan att tänka på att vi satt inom hörhåll, varpå skådisen klampade fram till scenkanten, tittade ner på oss och sa “just det, BLIDIGEL, BLIDIGEL, BLIDIGEL, har ni problem med det eller?”.

Det fick oss såklart att skratta ännu mer och nästan bli utkastade. Jag minns inte vad det var för föreställning, jag minns inte vad det var för skådisar, men jag minns det här och att pjäsen var bra. Det säger mer om mig än om alla andra med tanke på att det nog var närmare 20 år sedan.

Häromkvällen pratade jag med en nära släkting/god vän på Messenger sent på natten när det var dags för oss båda att gå och sussa. Då slog autocorrect till med full kraft och jag skrattar fortfarande åt det lika mycket.

 

 

Stackars stackars Helge.

Som jag givetvis ser framför mig som ugglan i från A till Ö. Sen vill jag inte berätta mer om vad det kommer för fria fantasier.

Sådant här kan jag skratta mig fördärvad åt.

Och när folk trillar och slår sig lite lagom, de får liksom inte slå sig för hårt.

(Jag låter min kära vän vara anonym. Jag tror att hon vill det. Men hennes autocorrect var alldeles för bra för att inte delas med omvärlden)

Nu skall jag fortsätta fnissa lite.

Och så vill jag be er om era bästa autocorrects eller felsägningar, det här kan jag inte få nog av alls.

Jag kan varmt rekommendera kidnappning faktiskt. Även om jag var en smula orolig över att vi skulle åka någonstans och vaska Bollinger, svinga oss i kristallkronor och lyssna på untz untz untz-musik ihop med backslicks och rosa skjortor. Eller ja, jag var inte skitorolig över det faktiskt eftersom hon känner mig. Men ändå. Jag kunde ju inte vara helt säker pga ovetskap.

Lördag morgon drog vi och våra nya tatueringar från stan efter en finfin frukost på stadens café. Där fick jag frågan om jag ville veta vart vi skulle styra kosan.

Det ville jag inte. Hade jag kommit så långt utan att lägga mig i fosterställning ville jag inte veta det när vi faktiskt hade kommit förbi the point of no return.

Vi åkte söderut. Och mina tre fådda ledtrådar var att det fanns kyl och frys på boendet, att vi skulle kunna shoppa och att vi hade havsutsikt. Då gissade jag direkt på småstugorna på Tanumstrand. Men det var fel. Efter det hade jag ingen mer gissning alls, det fanns inget mer jag kunde gissa på hur mycket jag än funderade.

På väg vart vi nu skulle stannade vi på Tanums Shoppingcenter. Och så hängde vi där i ett par timmar.

Under tiden vi hängde där ringde personen från kidnappningsboendet och frågade min kidnappare ungefär när vi skulle checka in. Och min kidnappare svarade att det nog var ganska snart eftersom vi var där vi var, vilket förvirrade mig ännu mer. Vi var ju liksom i närheten av Tanumstrand. Ännu närmare Grebbestad. Men Grebbestad är ju mer untz untz untz och partajande. Förvirringen blev bara större.

När vi sedan drog från shoppingplejset blev jag totalförvirrad. Min älskade kidnappare har nämligen galaxens (nåja) sämsta lokalsinne så hon gav mig adressen för att knappa in på GPS:en. Och det var en adress jag mycket väl visste var den låg även om jag inte visste exakt vad som låg på just det gatunumret. Vi skulle till Grönemadsvägen 61.

Grönemad är för mig ett sommarstuge- och villaområde strax norr om Grebbestad där det finns exakt noll hotell och om hon nu hade gått och hyrt ett rum i någons hus så litade jag inte riktigt på det där med havsutsikt. Det är en bit från bostadsområdet och vattnet, men med lite god vilja och samma sidospeglar som i Sällskapsresan 1 kanske man skulle kunna se en liten strimma hav. Kyl och frys brukar ju däremot finnas i hus och shoppingen hade vi ju redan gjort.

Men jag medger att jag var skeptisk mot adressen. Väldigt skeptisk.

Sen kom vi dit. Då slutade jag vara skeptisk och så slutade jag även att andas en liten stund för att det var så vackert.

Det finns en hoper sjöbodar i Grönemad. Det visste jag. Men jag hade inte en aning om att de hade byggt till en av sjöbodarna och gjort ett litet hotell av den, för bara ett år sedan. På bilden ovan syns det ena av de två likadana tillbyggnaderna, den här delen bodde vi i och huserade ensamma på hela övervåningen. Det var två mindre (normalstora) hotellrum på nedervåningen och en “svit” på varje övervåning. Man hade alltså ett stort sovrum, utanför sovrummet ett allrum med soffa, pentry och matplats och från allrummet en dörr ut mot en skitstor takterrass där man kunde sitta så här och chilla.

Typisk kidnappare som chillar i solen.

Medan den kidnappade hängav sig åt utsikten från samma ställe och tog kort.

Väl på plats fanns det noll intresse av att lämna stället. Men det visste ju ingen av oss på förhand. Karin hade bokat bord på restaurang i Grebbestad, men det enda vi ville var att bara sitta på terrassen eller i allrummet och njuta. Inte åka därifrån för att äta och sitta och titta på fyllebryggan.

Det problemet löste vi genom att ta bilen in till hamnplan, kasta i oss en dagens havskatt med senapssås och sedan handla det mest nödvändiga på Konsum. Glass, analog bok, godis och Pepsi Max. 40 minuter senare var vi tillbaka i allrummet, sedan lämnade vi inte det mer alls. Vi slirade in på grusparkeringen för att kura njutbar skymning ungefär samtidigt som de andra gästerna hade piffat upp sig och började cykla in till stan för en helkväll.

Var och en blir salig på sitt sätt. Och jag var vansinnigt glad över att jag faktiskt hade tagit med mig de riktiga kamerorna istället för bara mobilkamera.

Vi lyssnade på musik, pratade skit, kikade på farbror som dörjade makrill precis utanför terassen …

… och så avslutades det med helt magisk solnedgång.

Som jag förstod det var tanken att de skulle börja med middagsservering och att de hade det om det var större sällskap som hyrde hela stället. Och så tror jag att de hade skaldjurskvällar och olika ostronrace planerade (de hade alkoholrättigheter så det känns ju rimligt att middag ligger på planeringsbordet). Vad de däremot hade var frukostbuffé, det behövde man inte lösa själv vilket var skitskönt och finfin frukost med utsikt.

Det var väl ungefär det vi gjorde. Vi tittade, pratade och sov. Jag är ännu mer fäst vid min kidnappare nu, något jag inte trodde var möjligt. Kidnappar-Karin är en sjusärdeles påhitterska och jag är djupt tacksam över de här dagarna. Jag är inte van vid att någon styr, ställer, bestämmer och betalar för allt. Först tatuering och sedan det här. På tok för mycket, tacksamheten vet därmed inga gränser.

Och jag skall tillbaka. Gärna snart. Sheraton kan slänga sig i väggen, det är så här man skall bo när man bor på hotell.

Det måste vara skitsvårt att driva litet hotell på en plats som ingen känner till. Grebbestad är ju visserligen välkänt, men Grönemad är det absolut inte och jag hoppas innerligt att det kommer gå bra för dem. Själv skulle jag gärna åka dit på vintern och bo en helg eller fem, men jag inser ju att de kommer leva på högsäsong och sommar.

Men det har varit ljuvligare än ljuvligt.

De behöver kanske bara en lite större skylt på hotellet?

Eftersom vi lyckades åka förbi två gånger trots GPS. För att jag med bestämdhet inte trodde att det fanns boende och hotell nere vid sjöbodarna.

Det var precis så idylliskt som man vill att det skall vara på västkusten.

Och inte den där “idyllen” som det oftast är i form av en miljon båtar, fylla och musik som spelas med volymen i botten ur lika många krackiga högtalare som det finns antal båtar.

Det här var bara stillhet, rogivande och energitankning.

Nu har inte jag kollat på deras hemsida så jag berättar bara det jag vet. Man får låna cyklar alldeles gratis på hotellet för att ta sig fram och tillbaka till Grebbestad eller bara cykla i omgivningarna. Det gick att åka dit med båt och ligga alldeles nedanför terassen och de själva hade en vacker segelbåt i trä som jag tror att de ordnade utflykter med och så var det något med havskajaker också.

Jag känner mig så ovanligt icke-bitter efter vistelsen där. Sådär läskigt icke-bitter att jag inte ens vet hur jag skall kunna blogga vettigt igen.

Men jag misstänker att den känslan går över. Jag brukar ju få god hjälp att bli bitter igen av både klimakterie och make.

Precis nu tycker jag dock att ett sådant här ställe borde kunna skrivas ut på remiss eller recept mot just bitterhet (och depression och klimakterie) istället för medicin.

Jag tror det funkar lika bra faktiskt. Och att det antagligen skulle vara billigare i längden.

Har ni vägarna förbi eller funderar på att semestra på västkusten, ha det här stället i bakhuvudet.

Om ni nu inte vill ha untz untz untz, Bollingervaskande och kristallkronor som lianer, då bör ni hålla er på fyllebryggan och Röde Orm.