Är inte slaktmask. Faktiskt. Inte heller alla seriemördare som låg i svampskogarna igår natt, även de lät mig vara.
Det är jag oerhört tacksam över. Vad jag däremot inte är lika tacksam över är att jyckarna fullkomligt struntade i mig och låg på nedervåningen medan jag låg ensam på övervåningen och pratade med er samt funderade över olika seriemördares modus operandi. Jag kom fram till att det finns skitmånga. Både seriemördade och modus operandi.
Vådan av att läsa seriemördarböcker innan man skall vara jätteensam i en skog.
Före det var det dock väldigt trevligt på torpet. Glatt och lättsamt. Cirkusen, som även kallas familj, invaderade plejset. Sex vuxna (nåja, en del av dem typ vuxna) föräldrar och sex barn. En systerfamilj och två kusinfamiljer kom i tre bilar fulla med … saker som barn behöver. Mat och klädbyten ungefär?
Idag har jag extrem respekt för alla förskolelärare. Vi snackar respekt av ohemul magnitud. Jag gissar att de är färre än en vuxen per sex barn och där är ju ägarna till barnen inte ens i närheten. Här var ju barnägarna högst närvarande och delaktiga. Och barnägarna serverade medhavd mat.
Man kan säga att Zombieland VERKLIGEN har invigts. Sex kids, eller snarare fem eftersom det ena kiddot bara är ett par månader, har skitkul när det finns badkar, linbana, jättestor mörk och spännande lada, vattenrutschbana och gudvetvadmer. Det var även en del vuxna som hade ganska roligt. Eller ja, alla vuxna hade roligt, men en del hade lite extra kul.
Jag har berättat om min svåger innan. Livet utan honom hade verkligen varit alldeles dödstrist eftersom han är fantastiskt bra på att göra ogenomtänkta saker vilket gör att man borde kunna skriva ut även honom som antidepressiv medicin. För man skrattar jättemycket med och åt honom. Syrran skrattar förvisso inte alltid, men nästan varje gång. Hon skrattade till exempel inte så himla mycket när hon och barnen hade magsjuka, han var på jobbet och hon blev arg och skällde hem honom för att få lov att vara sjuk i fred och få lite avlastning. Då blev han så stressad att han sprang ut från jobbet med portföljen i högsta hugg för att hinna med bussen, sprang rakt in i en lyktstolpe, trillade ovärdigt omkull och kom hem med ryggskott på grund av stolpe och blev sängliggande.
Nej, DÅ skrattade hon faktiskt inte.
Han är en vandrande rolig historia. Och han skulle visa barnen hur man åkte vattenrutschbana.
Barnen fick lära sig hur man inte skulle göra. När det var dags för cirkusen att åka hem såg det ut som om han bröstat upp sig lite väl mycket mot en varulv. Vilket i och för sig kan vara passande på ett zombieland.
Sedan åktes det linbana. Min älskade look a like till systerson var först ut. Arma barn som till utseende är lik sin moster. Han hamnade inte i bäcken.
Det var ju skönt. Faktiskt.
Extra fascinerande är det att de sex barnen har tre olika nationaliteter, men ändå leker tillsammans som om det vore en piece of kaka. Två barn är norska (med svensk mamma), två är amerikanska och två är svenska. Ungar kirrar sådant. Det gjorde vi kusiner när vi var små med. Det är oerhört underhållande att lyssna till deras konversationer som är en mishmash av tre språk.
Det var en svinmysig dag. På riktigt. Trots viss ovana vid många barn samtidigt. Jag älskar ju faktiskt skitungarna (och deras föräldrar).
Men inget kalas utan kras. Såklart. Dagen avslutades med att litet och väldigt trött kusinbarn fick linbanan i huvudet när systersonen åkte och två barn fick tjyvnyp av Liten (som är dumsnäll med barn, men tror att de leker med just honom när de springer).
Under gråt och tandagnisslan lämnade den kringresande cirkusen Zombieland. Systerdottern grät i bilen för att hon skulle MINSANN flytta till torpet och bo här för alltid, kusinbarnet som fick linbanan i huvudet grät gissningsvis av glädje över att lämna stället och för att han aldrig mer skulle behöva åka hit. Det sistnämnda är högst obekräftade uppgifter dock. Det förstnämnda är bekräftat.
Det var ungefär då jag dog trötthetsdöden och började se just förskollärare med helt nya ögon.
Men det var bara del ett av gårdagen. Då var det bara att ge sig i kast med det två.
Har man slösat en drös dagar på migrän får man komprimera helt enkelt.
Så jag lämnar er med en cliffhanger. Händelserna från resten av söndagen och dagen återkommer jag om imorgon.
Visst är jag taskig?
Tack för att ni höll mig sällskap inatt.
Nu skall jag fundera lite på vad seriemördarna kan tänkas pyssla med. Svampplockning kanske?
I så fall hade det varit trevligt om de kunde lämna en påse på farstutrappan och strunta i att mörda mig litegrand.
