Jag kan varmt rekommendera kidnappning faktiskt. Även om jag var en smula orolig över att vi skulle åka någonstans och vaska Bollinger, svinga oss i kristallkronor och lyssna på untz untz untz-musik ihop med backslicks och rosa skjortor. Eller ja, jag var inte skitorolig över det faktiskt eftersom hon känner mig. Men ändå. Jag kunde ju inte vara helt säker pga ovetskap.
Lördag morgon drog vi och våra nya tatueringar från stan efter en finfin frukost på stadens café. Där fick jag frågan om jag ville veta vart vi skulle styra kosan.
Det ville jag inte. Hade jag kommit så långt utan att lägga mig i fosterställning ville jag inte veta det när vi faktiskt hade kommit förbi the point of no return.
Vi åkte söderut. Och mina tre fådda ledtrådar var att det fanns kyl och frys på boendet, att vi skulle kunna shoppa och att vi hade havsutsikt. Då gissade jag direkt på småstugorna på Tanumstrand. Men det var fel. Efter det hade jag ingen mer gissning alls, det fanns inget mer jag kunde gissa på hur mycket jag än funderade.
På väg vart vi nu skulle stannade vi på Tanums Shoppingcenter. Och så hängde vi där i ett par timmar.
Under tiden vi hängde där ringde personen från kidnappningsboendet och frågade min kidnappare ungefär när vi skulle checka in. Och min kidnappare svarade att det nog var ganska snart eftersom vi var där vi var, vilket förvirrade mig ännu mer. Vi var ju liksom i närheten av Tanumstrand. Ännu närmare Grebbestad. Men Grebbestad är ju mer untz untz untz och partajande. Förvirringen blev bara större.
När vi sedan drog från shoppingplejset blev jag totalförvirrad. Min älskade kidnappare har nämligen galaxens (nåja) sämsta lokalsinne så hon gav mig adressen för att knappa in på GPS:en. Och det var en adress jag mycket väl visste var den låg även om jag inte visste exakt vad som låg på just det gatunumret. Vi skulle till Grönemadsvägen 61.
Grönemad är för mig ett sommarstuge- och villaområde strax norr om Grebbestad där det finns exakt noll hotell och om hon nu hade gått och hyrt ett rum i någons hus så litade jag inte riktigt på det där med havsutsikt. Det är en bit från bostadsområdet och vattnet, men med lite god vilja och samma sidospeglar som i Sällskapsresan 1 kanske man skulle kunna se en liten strimma hav. Kyl och frys brukar ju däremot finnas i hus och shoppingen hade vi ju redan gjort.
Men jag medger att jag var skeptisk mot adressen. Väldigt skeptisk.
Sen kom vi dit. Då slutade jag vara skeptisk och så slutade jag även att andas en liten stund för att det var så vackert.
Det finns en hoper sjöbodar i Grönemad. Det visste jag. Men jag hade inte en aning om att de hade byggt till en av sjöbodarna och gjort ett litet hotell av den, för bara ett år sedan. På bilden ovan syns det ena av de två likadana tillbyggnaderna, den här delen bodde vi i och huserade ensamma på hela övervåningen. Det var två mindre (normalstora) hotellrum på nedervåningen och en “svit” på varje övervåning. Man hade alltså ett stort sovrum, utanför sovrummet ett allrum med soffa, pentry och matplats och från allrummet en dörr ut mot en skitstor takterrass där man kunde sitta så här och chilla.
Typisk kidnappare som chillar i solen.
Medan den kidnappade hängav sig åt utsikten från samma ställe och tog kort.
Väl på plats fanns det noll intresse av att lämna stället. Men det visste ju ingen av oss på förhand. Karin hade bokat bord på restaurang i Grebbestad, men det enda vi ville var att bara sitta på terrassen eller i allrummet och njuta. Inte åka därifrån för att äta och sitta och titta på fyllebryggan.
Det problemet löste vi genom att ta bilen in till hamnplan, kasta i oss en dagens havskatt med senapssås och sedan handla det mest nödvändiga på Konsum. Glass, analog bok, godis och Pepsi Max. 40 minuter senare var vi tillbaka i allrummet, sedan lämnade vi inte det mer alls. Vi slirade in på grusparkeringen för att kura njutbar skymning ungefär samtidigt som de andra gästerna hade piffat upp sig och började cykla in till stan för en helkväll.
Var och en blir salig på sitt sätt. Och jag var vansinnigt glad över att jag faktiskt hade tagit med mig de riktiga kamerorna istället för bara mobilkamera.
Vi lyssnade på musik, pratade skit, kikade på farbror som dörjade makrill precis utanför terassen …
… och så avslutades det med helt magisk solnedgång.
Som jag förstod det var tanken att de skulle börja med middagsservering och att de hade det om det var större sällskap som hyrde hela stället. Och så tror jag att de hade skaldjurskvällar och olika ostronrace planerade (de hade alkoholrättigheter så det känns ju rimligt att middag ligger på planeringsbordet). Vad de däremot hade var frukostbuffé, det behövde man inte lösa själv vilket var skitskönt och finfin frukost med utsikt.
Det var väl ungefär det vi gjorde. Vi tittade, pratade och sov. Jag är ännu mer fäst vid min kidnappare nu, något jag inte trodde var möjligt. Kidnappar-Karin är en sjusärdeles påhitterska och jag är djupt tacksam över de här dagarna. Jag är inte van vid att någon styr, ställer, bestämmer och betalar för allt. Först tatuering och sedan det här. På tok för mycket, tacksamheten vet därmed inga gränser.
Och jag skall tillbaka. Gärna snart. Sheraton kan slänga sig i väggen, det är så här man skall bo när man bor på hotell.
Det måste vara skitsvårt att driva litet hotell på en plats som ingen känner till. Grebbestad är ju visserligen välkänt, men Grönemad är det absolut inte och jag hoppas innerligt att det kommer gå bra för dem. Själv skulle jag gärna åka dit på vintern och bo en helg eller fem, men jag inser ju att de kommer leva på högsäsong och sommar.
Men det har varit ljuvligare än ljuvligt.
De behöver kanske bara en lite större skylt på hotellet?
Eftersom vi lyckades åka förbi två gånger trots GPS. För att jag med bestämdhet inte trodde att det fanns boende och hotell nere vid sjöbodarna.
Det var precis så idylliskt som man vill att det skall vara på västkusten.
Och inte den där “idyllen” som det oftast är i form av en miljon båtar, fylla och musik som spelas med volymen i botten ur lika många krackiga högtalare som det finns antal båtar.
Det här var bara stillhet, rogivande och energitankning.
Nu har inte jag kollat på deras hemsida så jag berättar bara det jag vet. Man får låna cyklar alldeles gratis på hotellet för att ta sig fram och tillbaka till Grebbestad eller bara cykla i omgivningarna. Det gick att åka dit med båt och ligga alldeles nedanför terassen och de själva hade en vacker segelbåt i trä som jag tror att de ordnade utflykter med och så var det något med havskajaker också.
Jag känner mig så ovanligt icke-bitter efter vistelsen där. Sådär läskigt icke-bitter att jag inte ens vet hur jag skall kunna blogga vettigt igen.
Men jag misstänker att den känslan går över. Jag brukar ju få god hjälp att bli bitter igen av både klimakterie och make.
Precis nu tycker jag dock att ett sådant här ställe borde kunna skrivas ut på remiss eller recept mot just bitterhet (och depression och klimakterie) istället för medicin.
Jag tror det funkar lika bra faktiskt. Och att det antagligen skulle vara billigare i längden.
Har ni vägarna förbi eller funderar på att semestra på västkusten, ha det här stället i bakhuvudet.
Om ni nu inte vill ha untz untz untz, Bollingervaskande och kristallkronor som lianer, då bör ni hålla er på fyllebryggan och Röde Orm.
Elisabeth says:
Känns som att du verkligen var värd det. Ovärderligt med sådana vänner! Härligt!!
Victoria says:
Hon är ovärderlig faktiskt. Den som orkat med mig absolut längst. Vilket är en bedrift 😉
Tina Johansson says:
Ser fantastiskt ut! 🙂
Victoria says:
Det var det. Och inga knott. Jag är sjukt less på knott.
H says:
Så.Grymt.Avundsjuk……
Men vilken fin vän du har.
En helt annan sak, om man nu inte kan få maken med sig och flytta till din stad men man kanske skulle vilja svänga förbi i alla fall ( nej jag är ingen stalker tänker inte fråga efter gästrummet 😉 ) vart bör man bo en natt och framför allt vart vill man äta?
Victoria says:
Hon är fin 🙂
Alltså jag tycker att din man är lite envis som vägrar flytta faktiskt? Och du, om det är när vi bor på båten eller om det där förbaskade källarrummet kan bli klart någon gång så får ni såklart bo antingen i lägenheten eller i källaren, det har jag absolut inga stalker-ish problem med 😉 Om inte, då skulle jag sikta på att bo på Hotell Krabban i första hand. Litet mysigt hotell mitt i stan, men utan att vara mitt i nattklubbssommarsmeten. I andra hand Laholmen, men det är stort och opersonligare och det går att rulla ner från hotellet ner till vår båt (vilket iofs är en fördel?). I absolut sista hand skulle jag välja Spahotellet. Eftersom det ligger alldeles för långt från stan. Även om hotellet är skitfint. Man vill faktiskt inte promenera en halvtimma mitt i ingenstans varje gång man skall ta sig till och från stan.
Och mat. Mmmm. Min bästa avdelning. Man skall äta på Park eller på Backlunds. I den prioriteringsordningen. Fantastisk mat.
Nu är jag taskig, men man skall absolut inte äta på Strand/Skagerrack trots att uteserveringen har ett fantastiskt läge på strandpromenaden. Det är enbart en turistfälla och de behöver inte lägga manken till eftersom de inte känner något behov av återkommande fasta gäster. Där kan man möjligen sätta sig och ta en öl och kolla på folk. Det är kul. Men absolut inte lägga pengar på mat. Samma med Kontoret, som också har ett fantastiskt läge precis vid Kosterbåtarna. Maten är sämre än ett sunkigt korvhak. Servisen skall vi inte ens prata om. Samma där, att sitta på uteserveringen och ta en öl är helt okay men absolut inte äta.
När har ni funderingar på att passera småstaden? Kan man på något vis hjälpa till att övertala maken att flytta? 🙂
h says:
Tack snälla för tips. Har lärt mig den hårda vägen att man skall alltid fråga fastboende 🙂
Tja vi kommer väl när alla andra kommer, i mitten av juli 🙂
Victoria says:
Du menar när stan blir invaderad av norrmän alltså. Fast just vi blir inte invaderade förrän i augusti, så tjoa innan det är dags. Och jag håller med, oavsett var man tänker sig att åka är det bra att fråga de som bor på plats istället för att googla. Vissa saker räcker inte internätet till för 🙂
Markattan says:
Det låter som ett äkta stockholmssyndrom ju.
Grattis till kidnappningen och för så god vän.
Markattan
Victoria says:
Jamen ja, verkligen verkligen Stockholmssyndrom. Jag är ännu mer fäst vid henne nu 🙂 Jag vill bli kidnappad skitofta faktiskt.
Annelie says:
Undrar om maken eller barnen skulle märka om jag försvann några dagar…. Just nu är jag oproportionerligt irriterad på maken.
Victoria says:
Vad har han gjort (inte gjort)? Strunt i om han märker det och bara åk. Du kommer återkomma som en ny människa med läskigt mycket tålamod och obitterhet. Jag känner mig nästan käck, och det skrämmer mig. Jag är inte en käck person. Do it 🙂
Annelie says:
Hehe, det ligger på rätt kust. Synd att jag bor på fel. Maken har nog inte gjort så mycket fel mer än att han står närmast och därmed blir utsatt för det mesta. Tror han gillar ägglossning mer än pms…
Humlan says:
Jag vill ha en remiss!
Nu!
Inkl “färdtjänst”.
Absolut billigare och nyttigare än piller och jag tror att det hjälper på en mängd diagnoser.
Om du mår för bra för att blogga så kan du väl lägga ut fler bilder av utsikten. Dela med dig lite till oss som inte fick vara där.
Victoria says:
Jamen visst? Jag vill också ha en remiss/recept. Sen kommer jag bara vara snäll, trevlig och inte särskilt mordisk alls. Läskigt värre?
Vi kan föreslå det för våra läkare?
Ja det är ett problem att jag fortfarande känner mig lite mild. Det får bli mer utsiktsbilder helt enkelt. Om inte maken eller någon annan gör något urbota dumt så mildheten går över? 😉
PJAK/Anna says:
Åh du överlevde! 🙂
Victoria says:
Ja! Ett kidnappningsdrama med extremt positivt slut. Inga lösensummepengar inblandade heller. Helt fantastiskt faktiskt 🙂
Behå-Helene says:
Så fint och alldeles underbart!
Victoria says:
Det var det. Först ett blått diamantarmband och sen den utsikten. Jag är verkligen väldigt mild för närvarande. Man undrar hur länge det kommer hålla?
Behå-Helene says:
Ge det ett par dagar. 🙂
Victoria says:
Tror du verkligen det håller så länge? 😉
I min värld says:
Det ser helt underbart ut. Värt att lägga på minnet om/när vi tar en semestersväng på hojarna åt det hållet. Vi började planera för ett race längst kusten i vintras men sen vete sjutton vad som hände, jag tror att sambon fick kalla fötter när han såg priserna 😀 och då bokade han en vecka på Lefkas istället men troligen blir det ett race nästa sommar. Han ville tydligen ha garantier för solen och värmen sen la jag in veto på att campa (tant börjar bli för gammal för att tillbringa HELA semestern i tält) speciellt när jag ska köra hoj också, bil ok då kan jag campa för då får jag med mig ordentliga madrasser och stolar vilket är aningen svårt på en hoj .-)
Victoria says:
Tälta OCH hoja? Alltså du får samtala med stora bokstäver med maken, det går ju inte. Kroppen behöver vila och det är fan inte vilsamt att tälta. Och sen skall man orka hoja på det? Jag får ont i varenda liten muskel bara av att tänka på det.
Den här sommaren är ju Lefkas en fantastisk idé, med tanke på just bristen på sommar. Men nästa sommar. Då har du dessutom ett år på dig att TALA till honom. 🙂
Anette says:
Precis min åsikt! Sånt kan man göra när man är typ 20 år. Men han hörde mina protester så det bidde inget av med tält 🙂 lovar att prata väldigt högt o tydligt hela vintern
B-M says:
Det ser alldeles underbart ut! Ska absolut ha det hotellet i åtanke om jag ska åt det hållet 🙂
Victoria says:
Ha det. Jag ömmade för dem och hoppas verkligen att det kommer bli svinbra eftersom det verkligen var underbart. 🙂
En lisa i livet says:
Men oj vad fint. Både stället och kidnappningen. Tänker mig att en hösthelg skulle funka finfint där… Medan man fortfarande kan bada i mareld. Dejt?
Victoria says:
Deal! Solklar deal. Jag vill dit igen, många många gånger.