Vi är på torpet igen, sedan igår eftermiddag. Jag är fortfarande ganska mild i sinnet. Lite sådär läskigt går jag omkring och säger saker som “sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne”. Och så ler jag före frukost och pratar om trevliga saker istället för att snäsa som är brukligt före matintag. Jag känner mig käck. Äppelkäck. Så jävla käck är jag inte, faktum är att just “käck” är ett ord man absolut inte förknippar med mig. Jag nynnar även på käcka melodier.
Något är fel. Väldigt fel. Men jag väntar ut det och ringer inte 1177 riktigt än i alla fall.
Jag tänkte bara berätta att jag åkte linbana igår kväll. Premiäråket efter viktjusteringen för min del (linbanans viktjustering alltså, jag har tyvärr inte viktjusterat mig åt rätt håll alls) och jag är smidig som ett kassaskåp. Min stora lurv är även han lite osmidig. Han är däremot väldigt entusiastisk, men entusiasmen kompenserar inte helt för hans sammansättning av extremiteter och kropp. Stor har, till skillnad från Liten, samma vikt men fördelad på fyrkantigare kroppsmassa och lite kortare ben. Tänk ungefär murbräcka? Liten är liksom längre överallt och väldigt mycket flaxigare, men framför allt rör han sig i ljusets hastighet. Stor har inte riktigt samma reflexer heller, just för att det är svårare för en fyrkant med korta ben att göra femöresvändningar.
Jag känner enorm samhörighet med Stor. Vi förstår varandra. Vi trillar tillsammans. Ibland drar jag omkull honom och ibland drar han omkull mig.
Den där linbanan är ju fantastiskt rolig även för hundarna. De älskar att jaga den och människan som sitter på den. Eftersom människor som flyger fram i hundhöjd är väldigt underhållande att skutta på, under, efter och runt.
Och det går rätt fort. Någon som är bra på matte kan ju gärna ge sig på att räkna ut hastighet. Det tar 8 sekunder att åka 40 meter och sen dånar man in i däcket och blir som en människorekyl.
Liten inser och kommer snabbt undan. Stor får min bajlåda i huvudet och trillar omkull sjukt ovärdigt för att vara hund. Så ovärdigt att han blev asförbannad på Liten och inte slutade surjaga honom på flera minuter. För att återställa någon slags värdighet antar jag. Får man en röv i skallen, kämpar för att hinna undan, men utan att lyckas och istället hamnar som en sköldpadda på rygg blir man en smula generad när man är hund. Särskilt när den mindre hunden kommer undan plättlätt och faktiskt ser det ovärdiga fallet.
Och man ser verkligen att han har en plan att komma undan, men den lite fyrkantiga kroppen motarbetar honom. Han fixade helt enkelt inte att räkna ut hastighet och rekyl i kombination med storleken på mattes röv. Jag låter för övrigt som Hesa Fredrik i slow motion.
Det roligaste är att jag är så himla mild att jag inte ens börjar inlägget med att berätta att maken faktiskt gjorde ett åk före mig. Vilket jag inte visste, jag visste bara att han var ute.
Jag behövde fråga honom något så jag gick ut. Precis när jag knatade runt huset kom han haltande från slänten nedanför däcket vid bäcken och såg ut som om han hade drabbats av akut diskbråck på minst tio kotor medan han ojade sig högljutt.
Först blev jag lite orolig och undrade varför han helt plötsligt hade slagit halvt ihjäl sig bara genom att gå omkring vid bäcken, han brukar ju faktiskt gå omkring där nere med hundarna. Sedan såg jag att det saknades något på vajern. Hela mojängen med rullhandtag, karbinhake och lina med sittplatta var borta. Helt plötsligt fanns bara en lina. Bandelen var puts väck.
Det visade sig att han hade snålat lite vid viktjusteringen. Han hade fixat allt, men inte brytt sig om att byta karbinhaken som hade sisådär 50 kilo som maxvikt. Och det är rätt bra kraft i stoppet vid däcket som synes.
Han hade alltså, högst ofrivilligt, åkt vidare efter att linbanan hade nått sitt slut vid däcket. När det small till vid däcket den här gången blev det ingen rekyl för hans del. Karbinhaken gick nämligen av och han åkte, fortfarande sittande på plattan, rätt ner i bäckbranten utan att ha någon som helst kontakt med vajern. Där landade han med lina och sittplatta på en trädstump med sin rövrygg och så fortsatte han glida hela vägen ner i bäcken.
Jag må vara mild, men efter skadeinspektion fnissade jag hejdlöst. Jag fnissar faktiskt idag med och önskar SÅ att jag hade varit ute och sett det. Och filmat det. Herregud, jag tror aldrig jag kommer sluta skratta vid tanken på hur det faktiskt gick till. Jag frustfnissar nu när jag skriver.
Efter omplåstring muttrade han något om att det ju var tur att det hände honom och inte mig, eftersom jag hade mördat honom (det var ju för all del vänligt tänkt). Det var tydligen bättre att det hände personen som var ansvarig för konstruktionen. Trädstumpen han landade på med rövryggen gjorde först hål i tishan, sen i kalsongerna och slutligen fick han ett jättestort skrapsår under alla klädhål som krävde rengöring eftersom det satt fullt med jord- och skogsdelar i såret. Resten av honom var ganska smutsig också, med tanke på att han gled nerför branten hela vägen ner till bäcken. Men det var åtminstone bara smuts och inga personskador. Mest bara stukat manligt självförtroende.
Sen gick han och hämtade den riktiga karbinhaken, den som faktiskt håller för jättemånga kilon och som man använder vid bergsklättring. Efter det knallade han runt i slänten för att hitta rullhandtaget som hade flugit av vajern när karbinhaken gick av och sedan satte han ihop den igen med de delar som håller även för klimakteriekossor. Och för honom.
Då åkte han en gång till för att bevisa för mig att det inte kunde hända igen. Efter det åkte jag.
Det var då jag stukade hundmannens självförtroende med bajlådan.
Näe, det går faktiskt inte att sluta fnissa.
Men jag är fortfarande mild och trallande, jag lovar.
Elisabeth says:
Jag ber om en vidarebefordrad ursäkt till din man för jag sitter på jobbet och fnissar hejdlöst när jag läser detta! Synd att du missade att filma!
Victoria says:
Du behöver inte be om ursäkt alls. Han gör ju så väldigt underliga saker. En del hamnar på film, en del inte 😉
CamillaF says:
Dagens helgarv- tänk att fantasier kring hur din gubbe drar nerför slänten och i bäcken i full fart leder till skratt så tårarna rinner! 🙂
Victoria says:
Du har min fulla förståelse. Jag har faktiskt skrattat så tårarna runnit med. Konsten att nästan slå ihjäl sig i smyg dessutom. 😉
Humlan says:
Men jösses vilken kraft ni kommer med, det syns ju på den andra filmen. Jag kan tänka mig hur det kändes för maken när det inte blev något stopp där … Det är verkligen synd att du inte filmade (fast hur mycket hade synts, han hade väl bara försvunnit i grönskan), men din beskrivning räcker ganska långt.
Det här kanske är din milt fnissande, trallande sommar! Ingen sommar den andra lik, du vet!
Victoria says:
Mmm…ju mer man väger desto högre fart och kraft dessutom. Filmen hade nog kunnat bli en smula underhållande även om man bara hade sett honom passera förbi däcket. Nu fnissar jag lite igen.
En lisa i livet says:
De tittar konstigt på mig här på kontoret. Kan bero på att jag gapskrattade högt… Jösses! Åh vad jag vill åka den där linbanan OCH se andra (gissa vem) åka. Men det får vänta till efter att gräsdjävlahelvetet har slutat blomma, typ september…
Victoria says:
Åh herregud, nu vill jag med se “gissa vem” åka. Vilket måste filmas. Även om ingen kommer hamna i grönskan mer om de inte trillar av på egen hand. 😉
I min värld says:
Eftersom jag ser det mesta i bilder så sitter jag här i receptionen på jobbet och asgarvar vid (min inre)syn av maken som visslar iväg nerför branten med sittplatta och allt…….
Sen tycker jag otroligt synd om vovven som lyckas få hela din röv i huvudet och får ett platt fall 🙂
Victoria says:
Och sen är jag ju en sån fantastisk författare som kan måla med ord (hybris) 😉 Alltså jag VET, jag tänker ju i bilder också. Och fnissar ihjäl mig åt allt trill och fall.
Hunden var förnärmad jättelänge över att mattes röv välte omkull honom. Väldigt förnärmad faktiskt.
Tina Johansson says:
Alltså, du MÅSTE varna innan sådana inlägg, jag sitter ensam här i stadshusets växel där jag jobbar nu, och skrattar så jag kan inte svara 😀
Tack ändå för dagens gapskratt!
Victoria says:
Förlåt. Jag lovar att varna innan dylika inlägg. Jag kan sätta en sån där varningstriangel på inlägg där folk trillar och faller? Stackars stadshuset *fnissar ännu mer
Behå-Helene says:
Men stackars hunnen! 🙂
Victoria says:
Fniss. Mmm. Jag hade faktiskt inte velat ha en röv i huvudet heller. Men han borde ju varit lite smidigare faktiskt 😉
Behå-Helene says:
Jag känner med honom. Är också galet osmidig. 🙂
Petra says:
Att få en morgonsur Petra att fnissa högt före 08.00 på morgonen (när det är en evighet = 1½ vecka till semestern) är inte illa! Tack! 🙂 Hysteriskt roliga filmer (och text)! Och vem behöver en film på mannen din efter att ha läst din målande beskrivning? 😉
Victoria says:
Hahaha….jag känner med dig. Jag brukar ju inte heller vara så himla MILD före 08:00. Då är jag glad att du fick en bra morgon helt enkelt. Och så är det en morgon mindre till semestern. Snart snart snart! :
Lillemor says:
Ha ha ha ha ha ha jag skrattar jävligt högt rätt ut i kvarteret här !
De som är kvar hemma på denna delen av jordklotet har än en ggn fått klart för
Sig att “hon i det blåa huset är inte frisk på en fläck!”
Lillemor says:
Tror det blir såhär: 40 m / 8 sekunder
Är 5m/sekund
Och det blir 18 km/h
Victoria says:
Herregud så imponerad jag blev nu. Jag var med på uträkningen fram till 5m/s. Sen tappade du mig i övergången till km/h. Men det är ju rätt snabbt? Och ju mer man väger desto snabbare går det. Noterade idag på filmen att min vikt gör att jag trycker ihop hela däcket så det blir platt. Vi kanske behöver något bättre än ett bildäck? 😉
MissK says:
Attans att du missade den liveshowen och framförallt att du inte fick filmat det
Men tack vare fin rätt utförliga tolkning av händelsen sitter jag o mer lr mindre och asgarvar för mig själv åt makens händelse
Även lite pt när du knockar stackars stor med ändalyktan
Victoria says:
Det hade onekligen varit en hole in one att få med på film när han susar förbi däcket och försvinner ner i grönskan. Nu fnissar jag igen. Lika mycket. Trots att han faktiskt verkar ha fått en rejäl kyss över revbenen och har ont som fan fortfarande. Det var inte där det stora skrapsåret var så jag undrar hur mycket han egentligen tumlade runt? 😉