Linbana viktklassad …

… och liten hund börjar lära sig den hårda vägen att sluta vara i vägen. Men det är ju så rysligt roligt att jaga linbanan och den som sitter på. Lika rolig för både vuxna, barn och fyrbeningar.

Jag älskar stoppet vid däcket. Det är ett smärre mirakel att han inte trillar av och landar i bäcken.

 

I full kareta åker han 40 meter mot stoppdäcket och tycker att det är minst lika kul som kusinbarnet tyckte. Även om han inte tjuter av glädje gick det att se att mungiporna hade en betydligt högre placering i ansiktet efter åket än de hade före åket.

Och lösningen var genialisk, inte alls lika komplicerad som min plan. Kostade inte heller en endaste krona.

När linbanan inte var viktjusterad satt sluttampen av vajern i ett träd. Trädet var lite för klent för att klara allt över 4,5 år (sanning med modifikation). Maken löste det genom att sätta ihop det klena trädet och ett o-klent träd med ett spännband. Problem solved. Nu vet vi att maxvikt är 100+ kilo.

Igår kväll hittade jag även klättergrepp till ladugårdsdörren. Online såklart. Det kommer även bli en väldigt billig klättervägg.

Ikväll skall jag fundera över gungbrädans olika delar.

Att planera lekland är även det en hobby. Och det här måste ju verkligen vara DIY som är så oerhört poppis nuförtiden?

Bloggträff på Zombieland alltså?

 

// Jättebarnslig

Zombieland™

Nu är jag alldeles exalterad. Och väldigt väldigt barnslig. Det senare struntar jag högaktningsfullt i eftersom jag älskar lekplatser och tanken på att kunna ha min egen är alldeles förtjusande.

Det finns såklart en bakgrund till det här med lekplatser. Alldeles innan man kör in i småstaden passerar man något som heter Daftöland. Ända till för ett par år sedan var det “bara” en svinstor lekplats med hur mycket grejor som helst och det var alldeles gratis att gå dit och leka. För barn. Med tanke på att jag har exakt noll komma noll noll barn har jag suktat, tittat ut genom vindrutan på bilen, och funderat lite över lämpligt barn att knycka för att kunna leka själv utan att behöva ha barn under uppsikt. Utan att lyckas.

Jag har alltså aldrig varit på Daftöland och lekt. Numera är det som ett mindre nöjesfält och lite mindre lockande för min del. Liseberg kan jag utan och innan, det var ju lekplatsen jag var ute efter. Och så slutade jag fundera över det, tills maken gav sig sjutton på att skapa en svinlång linbana.

Det lyckades han ju väldigt bra med måste jag motvilligt medge. Förutom att den inte riktigt var viktklassad för vuxna. Och kusinbarnet som kom till torpet i söndags var det första barnet som premiäråkte linbanan som fick med beröm godkänt. Det hördes faktiskt på skrattet att det inte gick att få så mycket högre betyg.

Sen började vi ju klura. Kusinfamiljen klurade och jag klurade och vi klurade. Namnet blev självklart, eftersom somliga i min omedelbara närhet har placerat den HÄR typen vid första busken man ser när man har parkerat bilen och går mot huset.

IMG_6720

Han har inte placerat äckelgubben där för att skrämma små barn. Han har placerat den där för att skrämma skiten ur mig. Eftersom han vet att jag har ett väldigt komplicerat förhållande till dockor och saker med ögon. Det är min enda riktiga fobi. Och snubben har ögon. Jätteläskiga ögon. Sådär så jag får gåshud bara av att kika på fotot.

Men jag vågar inte flytta på honom. Trots att jag är medveten om avsaknad av rim och reson i det. För om just jag flyttar på honom blir han arg på bara mig och då kommer han hitta på saker (jag vågar alltså inte flytta på dockor heller).

Jag hade alltså förträngt hans existens när kusinfamiljen kom hit. Vilket inte var jättesmart. När man är fyra och ett halvt år är det bekymmersamt med monster och andra farligheter. Typiskt monsterbeteende att till exempel ligga under sängen utan att vuxna hajar det. Eller precis nedanför en buske en solig dag i juni när man intet ont anande kommer för att åka linbana. Det föranledde VÄLDIGT många frågor om zombien i busken och vad han egentligen GÖR mer än att bara ligga där. Sjukt svåra frågor att svara på, men det slutade med att jag lovade kusinbarnet att gömma honom until next time. Hur nu det skall gå till när jag själv inte vågar röra honom?

I vilket fall som helst så fick vi ju namnet på köpet. Eftersom jag inte visste att det var en zombie innan kusinbarnet upplyste mig.

Zombieland blev ju så himla självklart och ett så oerhört underhållande projekt. Zombie pga … zombien och land pga att torpet ligger på landet. Väldigt mycket på landet faktiskt. Så mycket att det inte ens har en adress eller ens finns med på de flesta GPS:er. Perfekt!

Sen åktes det ju linbana. Det vet vi ju redan. Och jag började klura på hur man skulle få vajern att orka lite högre viktklasser. Där har jag en plan, efter att ha kikat runt lite hos leksaksfabrikanter där samma längd på linbana skulle kosta 55.000 plus moms. När jag såg det började jag bli betydligt mer välvilligt inställd till Jula faktiskt. Eftersom delarna till vår linbana kostade ungefär en promille av det priset och det går att knycka idéer utan att köpa dem.

Byggmax och Jula skall bli mina nya bästa vänner. Inget färdigköpt. Det är ju verkligen draåthelvetedyrt med lekplatsgrejor?

Och ni kom ju med FANTASTISKA förslag.

Det enda som inte kommer över tomtgränsen är en studsmatta. Jag vägrar. Jag är för gammal och alldeles för inkontinent för studsmattor.

Bästa förslaget var ju gungbräda. Gungbräda och linbana var det jag älskade allra mest som barn. Och nu fick jag lära mig om de olika variationer som finns. En sådan här till exempel …

gungbrada

… den gungar inte bara, den snurrar även runt sin egen axel.

Med tanke på att jag delar efternamn med en hamster borde det inte vara särskilt komplicerat att hitta alla delar till en dylik i hamstergömmorna och sedan tvinga samma hamster att bygga den. Med ivrigt hurtiga tillrop från mig.

Kusinbarnsmamman kom med idén om en “Zombieslinga”. Där det skall finnas diverse “farligheter”. Hon är numera zombieslingeansvarig.

Sen var det ju förslaget om klättervägg och klätterställning. Då spann jag loss totalt. Eftersom jag hade glömt potentialen i ladan mitt emot huset (HUR kunde jag glömma ladan?).

IMG_6710

Ladan är ju det första man ser när man öppnar ytterdörren för bövelen.

Jag kikade, funderade och så kikade jag lite till.

Kolla här.

IMG_6711

Det syns väl nästan att det borde vara en klättervägg på ladugårdsdörren?

Detta nämndes för hamstern. Som suckade så djupt åt mig att löshåret fladdrade när han andades ut igen.

Sedan var han tyst en stund och så försvann han. När han kom tillbaka igen hade han det här repet i handen.

IMG_6718

Det visade sig vara just ett klätterrep. Ett alldeles nyinköpt. Han hade dessutom sele och krok och allt annat som behövs för att kunna klättra med någon som står på marken. Allt finns alltså, förutom de där stegen man sätter fötterna på. Jag är fortfarande lite förundrad över den djupa sucken när han tydligen redan hade tänkt sig någon slags klättring?

Eftersom ladan framkallade förslag i form av hopp i hö tog jag mod till mig och gick in. Ladan är ju ytterligare ett sådant där hamsterställe som jag undviker. Det enda jag visste var att han hade kastat ut allt gammal blött och ruttet hö då det hade blivit så tungt att höloftet bågnade under tyngden.

Skit i alla prylar nu. Ladan har verkligen potential. Jag är bara lite fundersam över vad potentialen är. Men så här ser det ut när man står i dörren och kikar mot loftet och de gamla båsen för kossorna.

IMG_6712

Gammalt hederligt hölöftshopp är som sagt bara att glömma. Det här är den enda höformationen som finns kvar och den gör inte mig särskilt sugen på att hoppa ner i från ganska hög höjd.

IMG_6715

Det ser bara smärtsamt ut.

Men ladan är ju stor och stabil i övrigt.

Går man åt andra hållet och kikat uppåt finns det ytterligare ett loft som ser mer än lovligt spännande och nästan lite farligt ut (Zombieslingan?).

IMG_6713

Tittar man rakt fram ser det ut så här.

IMG_6714

Potential som sagt.

Klätterväggen har jag ju redan bestämt mig för. Min del i byggandet kommer vara att måla dörren så den får en spännande zombielook. Jag tror dock att vi inte kommer vara helt ense om hur en sådan look ser ut eftersom jag inte samma zombiefantast som maken. Jag gillar inte zombies lika mycket som jag gillar vampyrer. Zombies är döda, fula och har ingen hjärna. Zombies som springer ger jag inte ett ruttet lingon för, zombies skall inte kunna springa. Eller tänka utstuderat. Zombies som faktiskt kan springa i filmer fnyser jag föraktfullt åt. Jag är mer Team Slözombie.

Som parentes hävdar jag med bestämdhet att det borde gå att fly från zombies genom att åka ut på havet. Zombies borde drunkna skitfort. De är för korkade för att komma ihåg hur man simmar och de är ruttna. När gaserna har gjort sitt borde de sjunka direkt. Ergo, vid zombieapokalyps är räddningen att ta med sig handväska ut i båt, titta på apokalypsen på behörigt avstånd, vänta på att de sjunker och sedan glatt åka tillbaka igen. Apokalyps avklarad.

Nå. Tillbaka till Zombielandet.

En sådan här vill jag ha också. En stor rackare.

korggunga

Och en sådan här har vi. Den är bara inte uppackad än. Eftersom det fortfarande inte har varit så himla mycket sommarväder.

vattenkana

Och så skall en del såklart bli en agilitybana för jyckar. Man har inte glömt jyckarna.

Zombielandet har alltså blivit mitt sommarprojekt på torpet.

Jag känner mig lite som Ernst. Fast utan att bli förälskad i en sten så det brummar som små humlor i bröstet.

Ett annat slags sommartorp helt enkelt.

Vad tycker ni och kan vi fortsätta med förslagen tack?

Med lite tur och ganska mycket skicklighet kan vi ju kanske ha en bloggträff på Zombielandet för hugade spekulanter i sensommar.

Med hundar. Givetvis med hundar.

När linbanan gör som linbanan skall

Idag fick vi finbesök av kusinfamiljen på torpet. Kusinfamiljen har ju en fyraochetthalvtåring och en alldeles ny bäbis.

Äntligen fick linbanan användas som det var tänkt. Och gissa om grabben tyckte det var kul med 40 meter vajer, medan herrarna som delade på jobbet med att svischa honom från punkt A till punkt B och tillbaka till punkt A igen svettades lite.

Det var knappt att vi fick ta linbanepaus för att äta bullar och dricka saft. Knappt. Men vi fick.

Man kan inte göra annat än att dra på munnen när man hör det lyckligt kvillrande barnskrattet.

 

Och dessutom fick vi ju bekräftat att hemmabygget funkade precis som det var tänkt.

Det var bara viktklassen som var lite … avvikande vid tidigare försök?

Sedan badade det linbanande barnet ihop med sin pappa i “simbassängen”.

Nu har vi storslagna planer för att bygga ut nöjesfältet. Tack vare kusinbarnet kom jag även på vad det skall heta.

Zombieland såklart.

Ett sant nöje för hela familjen och ett nöjesfält som absolut inte exkluderar hundar utan ett nöjesfält som älskar hundar och som hundar älskar tillbaka.

Nu vill jag ha förslag på mer aktiviteter för hundar, barn och vuxna. Vi skall börja med att ta hit den stora Fat Boy-hängmattan (den funkar för alla tre kategorier, jyckarna älskar den) och sätta upp vattensliden. Men sen då?

Ge mig tips. Gärna på saker som går att köpa på Jula (finns det något som faktiskt inte går att köpa där?).

The sky is the limit. Tänk utanför boxen. Jag är lite exalterad över tanken på ett Zombieland.

Det är HÄR livsandarna är alltså

Nu skall jag vara sådär vidrig. En sådan där person som jag själv fullkomligt avskyr. Som bara visar vinglas i motljus, välstädade hem med “rätt” inredning (vitt shabby chic givetvis) och skinande artiga barn utan gräsfläckar på kläderna. Och om de skulle ha gräsfläckar är det givetvis för att de har hjälpt till med att plantera ekologiska saker i trädgården. Ekologiska gräsfläckar helt enkelt.

Man måste bara bortse från att att torpet enbart är jäkligt shabby och inte ett dugg chic, det finns inget vin och hundarna är lortiga men rara.

Trots det är livet skrämmande livslustigt idag.

Jag har, konstigt nog, sovit som en stock hela natten för första gången sedan jag minns inte ens när det hände sist. Vaknade inte ens av att hundarna gick ut på morgonspankulering imorse och jag vaknade halvelva. HALVELVA?! Det har definitivt inte hänt sedan Hedenhös gick i kortbyxor.

Gårdagkvällen/natten avslutades i utomhusbadet.

IMG_6650

Väldigt artsy foto. Just det här ser jäkligt mycket mer idylliskt ut än vad det var eftersom man inte ser knotten på fotot. Knott och mygg älskar mig. Det tog tio sekunder att få lika många knottbett och jag hann dessutom svälja ett par stycken.

Tillbaka till förmiddagen. Livrädd drog jag undan mörkläggningsgardinerna i sovrummet. Det fick liksom inte lov att vara mulet, det skulle ju ödelägga alla mina planer.

Det var inte ett dugg mulet.

IMG_6665

Då började jag göra små hoppsasteg i ren iver och så hoppsade jag ner till köket för att tillverka min planerade perfekta frukost. Som jag åt på farstutrappan.

IMG_6668

Tillsammans med välartad hund. Perfekt hund faktiskt.

IMG_6676

Det är så himla lätt att vara välartad när man vill ha mattes frulle.

Sen slängde jag av mig skorna, gick barfota i gräset för första gången i år och bara njöt av livet.

Hade det här varit norm hade jag lätt kunnat slänga alla mina antidepp-piller. Men jag hade även blivit tvungen att sluta blogga. Om livet var så här tillrättalagt hela tiden skulle det ju inte finnas något att skriva om. Vem orkar läsa om barfotagång och doften av nyklippt gräs hela tiden?

Jag har dock ett klagomål. Det finns inget hav här. Men eftersom de så kallade vattenhundarna hellre badar i bäckar än i hav så gör det inget. De fullkomligt älskar friheten här. Inga grannar, enskild väg som ingen förutom vi åker på och kilometervis av åker och skog att lyckospringa över precis hur mycket de vill och massor med bäckar att bada i och dricka ur.

Givetvis väljer de då den enda lortiga bäcken att bada i absolut oftast.

 

Det finns mer än en anledning till att torpet är mer shabby än chic.

Men det gör faktiskt ingenting alls.

Glad Midsommar?

Sa hon som inte är så snabb i vändningarna. 

Med tanke på vädret fram till 16.00 (drivis, hällregn och exakt samma temperatur som på julafton förra året) tjurade jag lite. Eller, i ärlighetens namn surade jag ganska mycket. Så jag skickade make och jyckar till torpet för att styra upp det absolut värsta i alla renoveringsdödsskitna och äckelpäckliga rum medan jag tog en tupplur hemma.

Jag vägrade åka innan han hade sett till att det åtminstone fanns golvyta. Och gärna lite bordsyta och diskbänksyta. 

Sen kom de hem, väckte mig och vid 20.30 lämnade vi stadens gator, stannade och bunkrade på Ica och så kikade vi på midsommarfirandet i hamnen.

   
 

Eller bristen på firande.

För 20 år sedan såg strandpromenaden ut som Smögenbryggan. Folk och båtar överallt. Och folk som trillade i vattnet lite varstans. 

Nu orkar ingen åka hit. Vådan av att superhjärnorna i kommunen bara tänker “norrmän norrmän norrmän – de har pengar”. Och så bortser de från den lilla detaljen att midsommarafton inte finns i Norge, utan är en helt vanlig arbetsdag.

Snillrik marknadsföring. Verkligen.

Sen kom vi hit.

  
Överlyckliga hundar springer någonstans i det gröna till vänster. Två gånger på samma dag. Lyxliv! 

Tror inte att de har fattat att vi skall stanna. De skall få springa dygnet runt i två dagar. 

Med viss tillförsikt och inte jättehöga förhoppningar klev jag över tröskeln. Jätteberedd på att inte imponeras. Men det fanns faktiskt mer golvyta än jag räknat med.

Allt var bara fortfarande äckligt efter att ha varit renoveringsmancave i två år. 

Så jag har städat. Hela midsommaraftonens afton. Tills nu faktiskt. Skurat det som gått att skura och gjort det en nyans mindre äckligt. 

Nu njuter jag bara. Aftonen är snart över, jag är dödstrött och imorgon slipper jag vakna i stan.

Jag har till och med redan planerat idyllisk frukost. En sådan där frulle man typiskt äter på landet.

Yoghurt med färska hallon som skall inmundigas på farstukvisten i solskenet endast iklädd tisha och trosor medan jag tittar på mina lyckliga och väldresserade hundar som glatt studsar omkring på ängen. Och så skall jag le vänt och vänligt. I jättemånga timmar.

Den som lever får se.

Vad har ni gjort?

Inte städat gissar jag?

Hoppas att ni inte har alltför ont i håret i alla fall.