Nagelointresserade kan sluta läsa här. För det kommer bara handla om naglar. Och kanske lite om att vilja bli flata och hur man mest praktiskt amputerar sin egen hand. Men det är ytterst lite. Andemeningen med inlägget är naglar, och nagellack. Jag fattar fortfarande inte varför Depend inte sponsrar mig. Underligt.
I alla fall, det var ju dags att byta färg och testa den efterlängtade nagelskrapan. Plus den nya removern. Det enda som är kvar från originalkitet nu är lacken och rengöringen. Resten av manualen följer jag inte. Så vi kör från början.
Först kan man ju vara sjukt impad över hur länge lacket faktiskt sitter. Vilket syns på kanten mellan lack och nagelband. Minns inte exakt, men kanske fyra veckor? Jag repar lacken på MC-vespa-permobilen oftare än nagellacket tydligen.
Sen förbereder man operation borttagning genom att fila av så mycket av topplacket man bara orkar. Jag har fuskfil. Eldriven. Som inte maken köpt, men han var med och köpte den. Vilket betyder att jag orkar ganska mycket.
På med gummidelen av menskopparna.
Då är det dags att hälla upp en sup i menskopparna. Av det nya medlet. Som var så jäkla enkelt till skillnad från det klabbiga man skall kleta ut på nageln. Väck med originalremovern.
Låt fingertopparna bada i koppen ett tag.
För som vanligt gjorde jag något annat under tiden. Händerna är ju inte så himla användbara med koppar på. Så jag kikade på Grey’s Anatomy, och suktade efter Dr Torres medan jag funderade på att bli flata. För hennes skull hade jag lätt bytt. Min hög med frikort börjar bli rätt stor.
Så jag glömde som vanligt av tiden och satt säkert i en halvtimma utan att tänka på vad jag egentligen pysslade med. Men det var ju så oerhört spännande med operationer hit och dit. Och den där Jackson Avery är läskigt snygg han med.
Det visade sig att jag på grund av det inte fick testa riktigt ordentligt vad skrapan gick för. Eftersom lacket trillade av i koppen, mer eller mindre.
Men på en del naglar fick jag skrapa. Och jag älskar den. Köp en sån. För inte bara skrapade den snällt bort lacket, den petade ju även nagelband. Klar bonus som jag inte hade tänkt på, tidigare har jag använt min minifällkniv att peta nagelband med. Nu behöver jag inte riskera att ta blodprov på mig själv mer. Two for one.
Sen kom överkursen. Att laga lillfingernageln. Igen. Men med tanke på att jag hade Grey’s i bakgrunden hela tiden kändes det som en tämligen simpel procedur i jämförelse.
Och ja, jag har ruggat ytan på naglarna med en fil så sitter nagellacket bättre sen. Inbillar jag mig. Det känns i alla fall så.
Då gick jag ut med äckelkopparna i köket för att skölja ur dem och ställa dem på tork tills nästa gång. Och gjorde som jag alltid gör (jag har taskig inlärningskurva tydligen). Jag tappade två i avfallskvarnen.
Hejhej, här nere ligger vi och väntar!
Och varje gång det händer får jag spader. Tänker på varenda skräckfilm jag någonsin sett. Att det går att fastna med handen och armen medan kvarnen mal sönder det och mina lemmar hamnar på reningsverket. Fast jag egentligen vet att det a) nästan är omöjligt och b) man måste trycka på en knapp för att sätta på den och c) vad är oddsen att den sätter på sig själv just när jag har handen där nere?
Så jag utförde den dödsföraktande manövern. Och kissade nästan på mig under tiden. På riktigt, jag ryser vid bara tanken.
Jag klarade mig. Handen med. Men jag skall nog inte göra det igen, eftersom handen verkar vara lite större på väg upp ur hålet än ner. Det hade inte varit kul att stå där hela dagen med en fastnad hand.
Slutligen. Dags att måla. Den proceduren kan ni.
Det blev en sensensensommarfärg. Plommonlila skulle jag tippa på att den heter. Dödstrist men praktisk.
Summa summarum.
Köp menskoppar, nagelskrapan och den där andra removern. Ni kommer inte ångra er.
Och som synes är lillfingernageln magiskt “hel”. Men den här gången tror jag inte den kommer hålla. För jag skall på valpträff på söndag och träffa alla Litens kullsyskon och några av Stors syskon.
Åtta niomånaders hundar och en hoper vuxna likadana borgar snarare för att fler naglar går åt helskotta.