Farbror Frejs nageltips – del två

Nagelointresserade kan sluta läsa här. För det kommer bara handla om naglar. Och kanske lite om att vilja bli flata och hur man mest praktiskt amputerar sin egen hand. Men det är ytterst lite. Andemeningen med inlägget är naglar, och nagellack. Jag fattar fortfarande inte varför Depend inte sponsrar mig. Underligt.

I alla fall, det var ju dags att byta färg och testa den efterlängtade nagelskrapan. Plus den nya removern. Det enda som är kvar från originalkitet nu är lacken och rengöringen. Resten av manualen följer jag inte. Så vi kör från början.

Först kan man ju vara sjukt impad över hur länge lacket faktiskt sitter. Vilket syns på kanten mellan lack och nagelband. Minns inte exakt, men kanske fyra veckor? Jag repar lacken på MC-vespa-permobilen oftare än nagellacket tydligen.

nagel 14

Sen förbereder man operation borttagning genom att fila av så mycket av topplacket man bara orkar. Jag har fuskfil. Eldriven. Som inte maken köpt, men han var med och köpte den. Vilket betyder att jag orkar ganska mycket.

nagel 11

På med gummidelen av menskopparna.

nagel 9

Då är det dags att hälla upp en sup i menskopparna. Av det nya medlet. Som var så jäkla enkelt till skillnad från det klabbiga man skall kleta ut på nageln. Väck med originalremovern.

nagel 6

Låt fingertopparna bada i koppen ett tag.

nagel 3

För som vanligt gjorde jag något annat under tiden. Händerna är ju inte så himla användbara med koppar på. Så jag kikade på Grey’s Anatomy, och suktade efter Dr Torres medan jag funderade på att bli flata. För hennes skull hade jag lätt bytt. Min hög med frikort börjar bli rätt stor.

nagel 13

Så jag glömde som vanligt av tiden och satt säkert i en halvtimma utan att tänka på vad jag egentligen pysslade med. Men det var ju så oerhört spännande med operationer hit och dit. Och den där Jackson Avery är läskigt snygg han med.

Det visade sig att jag på grund av det inte fick testa riktigt ordentligt vad skrapan gick för. Eftersom lacket trillade av i koppen, mer eller mindre.

nagel 10

Men på en del naglar fick jag skrapa. Och jag älskar den. Köp en sån. För inte bara skrapade den snällt bort lacket, den petade ju även nagelband. Klar bonus som jag inte hade tänkt på, tidigare har jag använt min minifällkniv att peta nagelband med. Nu behöver jag inte riskera att ta blodprov på mig själv mer. Two for one.

nagel 8

Sen kom överkursen. Att laga lillfingernageln. Igen. Men med tanke på att jag hade Grey’s i bakgrunden hela tiden kändes det som en tämligen simpel procedur i jämförelse.

nagel 5

Och ja, jag har ruggat ytan på naglarna med en fil så sitter nagellacket bättre sen. Inbillar jag mig. Det känns i alla fall så.

Då gick jag ut med äckelkopparna i köket för att skölja ur dem och ställa dem på tork tills nästa gång. Och gjorde som jag alltid gör (jag har taskig inlärningskurva tydligen). Jag tappade två i avfallskvarnen.

nagel 2
Hejhej, här nere ligger vi och väntar!

Och varje gång det händer får jag spader. Tänker på varenda skräckfilm jag någonsin sett. Att det går att fastna med handen och armen medan kvarnen mal sönder det och mina lemmar hamnar på reningsverket. Fast jag egentligen vet att det a) nästan är omöjligt och b) man måste trycka på en knapp för att sätta på den och c) vad är oddsen att den sätter på sig själv just när jag har handen där nere?

Så jag utförde den dödsföraktande manövern. Och kissade nästan på mig under tiden. På riktigt, jag ryser vid bara tanken.

nagel 12

Jag klarade mig. Handen med. Men jag skall nog inte göra det igen, eftersom handen verkar vara lite större på väg upp ur hålet än ner. Det hade inte varit kul att stå där hela dagen med en fastnad hand.

Slutligen. Dags att måla. Den proceduren kan ni.

Det blev en sensensensommarfärg. Plommonlila skulle jag tippa på att den heter. Dödstrist men praktisk.

nagel 1

Summa summarum.

Köp menskoppar, nagelskrapan och den där andra removern. Ni kommer inte ångra er.

Och som synes är lillfingernageln magiskt “hel”. Men den här gången tror jag inte den kommer hålla. För jag skall på valpträff på söndag och träffa alla Litens kullsyskon och några av Stors syskon.

Åtta niomånaders hundar och en hoper vuxna likadana borgar snarare för att fler naglar går åt helskotta.

Lite naglar och lite teknik

Jamen vi fortsätter på spåret om vad som låg i min brevlåda igår. För det var en sjukt rolig dag att vittja brevlådan. Noll fönsterkuvert som attackerade mitt redan blödande bankkonto, och bara plusgrejor. Om man bortser från att jag redan betalat för en del av grejorna tidigare. Men det räknas ju inte, för det är ju redan röda siffror i den allmänna konkursen.

Alla som har en Mac med den nyare kontakten som ser ut så här vet vad jag pratar om.

mackontakt

Ni vet också antagligen att den kontakten är rena rama skiten (eller så är det bara jag som har ett måndagsexemplar?). Det är oerhört praktiskt med magnetkontakter eftersom man kan fastna i dem, vilket jag ofta gör, och man river inte ner datorn i golvet. För kontakten åker ur istället. Min “latdator”, den jag har i soffan, är den enda med en sådan kontakt. Det är en liten Air, och den förbannade kontakten driver mig till vansinne. För man behöver inte snubbla så värst mycket för att den skall trilla ur. Det räcker att hundarna viftar på svansen, eller att katten som väger ungefär två hekto, går förbi. Den kontakten ligger mer på golvet än sitter där den skall. Och en dator utan strömförsörjning funkar rätt kass.

Då löser man problemet. På den där sidan där man är med och backar olika projekt. Ni vet strutskudden, spökletaren och andra, faktiskt praktiska saker, som jag varit med och backat.

Något snille hade kommit på en extramagnet, så den inte trillar ut av att man bara andas på den med morgonandedräkt. Som ser ut så här.

snuglet

De yttepyttesmå rektanglarna överst är alltså de som skall sitta på kontakten. Eller i kontakten. En av dem i alla fall. Det andra är verktyget för att få ut den om man så skulle vilja, eftersom den sitter som berget. Rektangelgrejen alltså, inte kontakten.

För sedan jag opererade in den i kontakten igår har varken svansviftande eller kattgång fått den att trilla ur. Men magneten funkar fortfarande, och är snubbelsäker.

Varför kommer man inte på en sådan sjusärdeles uppfinning alldeles själv och tjänar sjukt mycket pengar?

De kom i brevlådan igår. Oerhört praktiskt.

snuglet 2

Och så kom den mycket efterlängtade nagelskrapan som Anna tipsade om som hon köpt i New York.

nagelskrapa 2

Så gissa om det kommer vara tyst här ikväll när jag skall byta nagellack och testa ytterligare en ny grej som inte står i Depends manual.

Funkar den inte blir den tandstensskrapa till hundarna.

nagelskrapa 1

Funkar den så kommer en ny manual på bloggen om hur man gör i verkligheten när man använder gellack.

Som jag har längtat.

Nu är bara den stora frågan vilket lack jag skall ha de närmsta fyra veckorna.

Manikyrstugan

Jag är på lite bättre humör. Även om jag ägnade förmiddagen åt att bita huvudet av den efterlängtade maken. Just för att han a) antingen inte lyssnar eller b) OM han lyssnar så svarar han aldrig. Och då är det sjukt svårt att veta om det är hörbarhet nolla eller om han har uppfattat frågan.

Som exempel. Om jag ber honom bära upp en grej i köket, vilket jag gjorde imorse. Och först säger han “va?” (som vanligt), jag upprepar frågan, han svarar inte. Då är jag tvungen att säga det en tredje gång, och den tredje gången finns det noll trevlighet kvar – för jag är så less på att känna mig tjatig. Då får han frågan, plus samma uppläxning som han får en gång i kvarten, och brukar låta något i stil med “HELVETE VAD DET ÄR TRÖTTSAMT ATT DU ALDRIG KAN LYSSNA PÅ VAD JAG SÄGER OCH ATT JAG SKALL BEHÖVA SÄGA SAMMA SAK EN TRILJON TRILJARDERS GÅNGER – INTE UNDRA PÅ ATT DU TYCKER ATT JAG ÄR TJATIG SÅ NU SKÄRPER DU DIG”.

Och den meningen är ju även den jävligt tjatig eftersom jag säger den varje gång jag blir irro över hela tonårsbeteendet (alternativt pensionärsbeteendet) där han antagligen bara köper tid genom att skita i att lyssna.

Grejen han skulle hjälpa mig upp i köket med? Jo det hade han hört redan när jag sa det gång två. Han bara struntade i att svara. För han tyckte att det räckte med att göra som jag bad honom. För det skall tydligen gå att gissa vilken gång han faktiskt hör OCH uppfattar. Jomenellerhur.

Jag skall bli flata. Det är något allvarligt fel på karlar i allmänhet och min i synnerhet. Eller så är det som Lena skrev, att en mans svar på tilltal är deras sätt att vara romantiska.

Öronhåren krullar sig i ren ilska bara jag tänker på hur mycket onödig tid jag lägger på detta eviga tjatande.

Så han drog till skogs. För att skjuta lerduvor med en kompis. Och jag var inte ledsen över det alls, eller längtade efter honom. För då kom syrran med de två små norska knoddarna. Den lille sexårige look-a-liken kastade sig i soffan och snodde mosters iPad, medan treåringen hade bestämt sig för att moster skulle få måla naglarna på henne. Vad hon inte riktigt visste var hur många nagellack jag hade här.

Jag hämtade påsen, ställde den på golvet och sötnöten fick ögon stora som tefat medan hon plockade upp allihop och ställde på bordet.

bild 2(1)

Så många fanns det tydligen inte att välja på i systerhemmet. Och eftersom hon är oerhört genusmedveten valde hon rosa. Och glitter. Hon lever efter devisen “du skall inga andra färger hava jämte mig” när det gäller rosa. Andra färger göre sig icke besvär. Gud nåde om kläder, leksaker, och annat skulle ha en annan färg eller inte vara prinsessiga. Då blir det kris i Kapernaum. Filmen om hennes liv skola heta “Fyra nyanser av rosa”. Men hon vet ju vad hon vill i alla fall. Och det är jäkligt medvetet.

Så vi målade. Och piffade upp en nagel på varje hand med en annan nyans av rosa. Sen prinsessglitter.

bild 1(1)
Nöjd tjej årsmodell 2010.

Sen tog jag syrrans gellackoskuld. Och fick en nöjd tjej till, fast årsmodell 1976.

Jag borde bli sponsrad av Depend.

Mitt mål med livet verkar ju vara att leda ner andra i samma fördärv som jag. Och det verkar gå rätt så bra.

Jag älskar er allihop

Och särskilt de som tycker om mig så mycket att de skickar nageltips.

Läsaren Anna, som skrev att hon skulle till New York för ett tag sen, har varit där och kommit hem igen. Och ja, det är visserligen lite okay att bli lite avundsjuk och avsky henne en gnutta för att hon precis varit där och shoppat och tjänat pengar på sin shopping (man tjänar VISST pengar när allt är billigare och dollarkursen är låg). Sen var hon tvungen att påminna om NYC-resan i gårdagens inlägg igen, så man blev lite extra grön, så fast hon är snäll är hon en dummer. Jag skulle lätt kunna tänka mig en liten weekend eller fyra dit ganska snart. Har inte varit där sen maken skickade dit mig för båtdelar, och då blev det ju inte så HIMLA mycket shopping alls.

Jag fick ett mail av Anna igår. Hon hade köpt det ultimata skrapverktyget i Amerikatt. För i ärlighetens namn, hur många använder den där fåniga träpinnen för att skrapa bort lacket med? Jag gör det inte, jag skrapat med en annan nagel. De kunde lika gärna skickat med inget alls istället för träpinnen.

Screen Shot 2013-09-29 at 5.42.27 PM

Och så en bild på det praktiska verktyget.

nagelskrapa

Gissa vem som kastade sig över eBay och letade upp verktyget, det kostade hela 40 spänn + frakt.

Gissa vem som sitter och hoppas att posten går med ljusets hastighet och att de skickar just den här postsäcken med någon slags rymdskepp så det kommer redan idag.

Inte troligt.

Men jäklar vad jag längtar. Det känns liksom som att samlingen med saker man inte följer manualen med är komplett om skrapan gör jobbet.

Nu kan jag inte byta nagellack förrän skrapan kommer. Då skall jag först pussa på den, och sedan sätta mig i ett tyst och stillsamt rum och testa.

Tack Anna. Det var precis vad jag behövde.

Jag återkommer självklart med recension, eftersom naglar som höstpyssel skulle kunna vara det viktigaste som finns i världen.

Det och rövar som får plats i jeans.

Att vara beroende

-Hej, jag heter Victoria och är sjukligt beroende av nagellack (bland annat)!

-HEJ VICTORIA!

Tjuvlyssnat under veckans möte för inte så anonyma nagellacksmissbrukare.

Alltså, B-M var lite orolig över att hennes gamla nagellack skulle bli ledsna om hon gick över till gellack. Det var jag med. Men jag löste det genom att köpa alla gellacken som fanns och ställa undan de vanliga lacken.

Ibland får de komma ut och vara med och leka eftersom jag aldrig målar tårna med gellack. Och ibland gör jag något så heltokigt som att måla vitt eller svart gellack på fingernaglarna, och sen målar jag med vanligt nagellack över. Det blir mer pigment i färgen och funkar alldeles utmärkt.

Jag är helt medveten om att jag är på (förbi) gränsen till vettlös när det gäller nagellack (och mycket annat), men jag känner lite att jag inte gör mina gamla nagellack ledsna och övergivna. För det finns inte en janne att jag skulle klara att ge bort dem. Jag har en hel bärkasse med lack, och två Ikealådor med nagelpyssel.

Ungefär så här.

Screen Shot 2013-09-25 at 10.22.35 AM Screen Shot 2013-09-25 at 10.23.06 AM Screen Shot 2013-09-25 at 10.23.53 AM

Här är en bråkdel av mina lack. Kunde inte ta ett färskt foto eftersom nagellacken och jag lever i olika städer under veckan.

Så om någon funderar på att skita i gellack för att personen i fråga har för mycket vanliga nagellack, tänk om, tänk rätt och tänk på mig.

Jag är ju störd i huvudet på riktigt. Och svårt beroende. Det kan vara överdriven exponering av förtunningsmedlet i nagellacken som gjort det. Eller så var det för att mamma rökte när hon var gravid med mig och att jag åkte bil utan säkerhetsbälte, blev utsatt för galet mycket passiv rökning och tvingades lyssna till styvmonstrets idol Barry Manilow som barn. Man vet inte. Men det har ju tydligen satt sina spår eftersom jag fick “Copacabana” på hjärnan bara av att skriva det.

Men det finns värre saker att knarka än nagellack, så länge jag inte drar ett par penseldrag under näsan och njuter av lukten. Det håller jag mig ifrån. Godmorgon.

Förresten, en fråga. De allra flesta, nästan alla, tjejkompisar får inte måla naglarna i samma rum som sin sämre hälft (förutsatt att det är en man). För deras karlar tycker att både lack och aceton stinker. I det här huset är det nästan tvärtom. Maken blir överlycklig de gånger jag sätter mig och filar och målar, eftersom det betyder att naglarna blir lite vassare ett tag. Han lider av kronisk kroppsklåda och älskar att bli kliad mest överallt. Det är alltså en hittepåsjukdom i hans fall, för att jag skämt bort honom med ryggkliande.

Vad tycker era om det?