Familjen Hjälm och lite apokalyps…igen

Mannen kom hem från jobbet, med pimpad hjälm. Nu råkar jag älska MIN hjälm, eftersom jag får stormtrooper-feeling av den. Och lite Top Gun. Hans är samma modell, och han valde färgkombo alldeles själv – men tyckte tydligen att det där lilla extra saknades. För när han klev in genom dörren hade han det här på huvudet.

20130725_183317_resized

Behöver jag nämna att han log med hela ansiktet?

Jag är däremot lite mer tveksam till looken. Det var inte så att jag brast ut i skönsång och började sjunga på Roxettes “The Look” när han kom hem.

Jag undrar hur vi ser ut egentligen, när vi åker omkring på vad som ser ut som en japansk mc som fått barn med en rullator. Och våra hjälmar? Hur kommer man ens på tanken att sätta en röd tuppkam på hjälmen? En tuppkam som litegrand ser ut som resterna av 80-talets orange moppefällar till klassikern Puch Dakota?

En moppefällstuppkam och en stormtrooper. Vilken duo. Vi förtjänar antagligen varandra.

Sen är ju antagligen en hjälm sjukt bra vid en apokalyps. Vad som mer är bra är en Swiss Army Knife, och jag har en (ihop med vulktejp) i min handväska, men är ständigt rädd att slarva bort den. Victorinox har slutat tillverka just den modellen, så jag har inte hittat någon reserv.

Nu står jag i evig tacksamhet till Kristin som påminde om hur viktigt det är med kniv i väskan, för nu letade jag igen. Victorinox hade fortfarande inte, men däremot hade Wenger precis den jag har. Och i fler färger. Så det blev en beställning.

Screen Shot 2013-07-25 at 5.55.08 PM

I en färg som både matchar mina solglajjor och mina väldigt för stora cowboysarboots.

Risken finns att Mona ångrar sig när det är dags att dansa line dance, för jag kommer ha hjälm (för att minimera skadorna när jag snubblar över stövlarnas tåspetsar), matchande fickkniv och Stockholms hetaste accessoar i form av solglasögon (enligt ALLA unga bloggerskor).

Själv tror jag att det kommer bli skitsnyggt. Och framför allt väldigt tryggt och säkert.

Jag är lite rädd om det lilla som finns kvar bakom pannbenet.

Men ÅHHHHHHH

Nu blev jag akut less på mig själv. Vilket händer oftare än man kan tro eftersom jag även är fullt upptagen med att vara less på han den där jag delar möblemanget med.

Jo förresten, han körde upp igår kväll, shejpade lägenheten och sen åkte vi till Gbg ihop med tuppen imorse. Så går det när man är tanklös (korkad).

ENDA anledningen till att jag åkte med ner var att jag har läkartid på fredag. Och att jag som bonus hade tänkt träffa P i veckan eftersom jag varit så himla busy med att sitta i Strömstad och klimakterietjura att det inte blivit av. Från början var inte läkartiden så himla viktig, men i tisdags morse vaknade jag med fler medelålderskrämpor. Därav handskenan. Jag har sockerdricka i högerhanden och den stensover på morgonen. Varje morgon, och sen är den bara “kolsyrad” resten av dagen. Då blev läkartiden lite viktigare.

Först ringde jag till läkarplejset för att dubbelkolla min tid. Det är en nyutvecklad mani, sedan jag stressade dit en dag för tidigt härförleden (samma dag som jag lade permobilen ner på torget). Tiden är inte imorgon, den är på fucking onsdag nästa vecka. Så BRA att jag har skrivit den 26:e i min kalender? Tur att jag har utvecklat just den manin?

Sedan ringde jag till mannen som står mig SÅ nära och som jag är SÅ betuttad i (jo, jag är det – också – men kanske inte så många timmar per dag, ju fler år ihop desto färre timmar kärlek per dag/vecka/månad). Ett samtal för att vara svinsnäll. Såg att han hade glömt jobbnycklarna i bilen, bilen står här, de är bara två på jobbet och han måste ha något att låsa med och han går alltid sist. Det är inte första gången som han glömt nycklarna, fått låsa inifrån, krypa ut genom ett fönster, köra hem, hämta nycklar och köra tillbaka för att låsa, larma och stänga på riktigt. Jag skulle vara en riktigt ädel fru och göra dagens goda gärning. Så han har en chans att låna någon annans nycklar. Sånt som goda fruar gör.

Och så skulle jag berätta att jag hade tagit fel på läkartid, vilket då fuckar upp första semesterveckan, men jag vill inte gå till det som kallas slakthuset uppe i den där västkuststaden. De kommer skicka mig vidare ändå så allt kommer ta en miljard gånger så lång tid som att åka T o R Gbg över onsdagen. Men ändå, en fuck up. Jag hade liksom inte räknat med sockerdricka i den handen. Kan ändå inte semestra med useless högerhand.

Jag hann säga (efter att ha glatt honom med nyckelbeskedet och gjort så att han slipper krypa genom fönster och åka kors och tvärs):

– Jo, och den där läkartiden för handen imorgon, den är fel. Den är på onsdag...och…
– MEN…det är ju på semestern, hur skall du lösa det? Och JUST DET…när är det du skall vara hos revisorn? Revisorn har du SÄKERT missat också? Har du missat revisorn?

Och PANG så tog mitt tålamod slut. Nytt personbästa faktiskt.

Först var jag jävligt irriterad på mig själv för att jag skrivit fel dag. Sen tyckte jag att jag var snällare än snällast som noterat att han inte hade nycklar när han inte själv märkt det. Efter det var det inte läge att börja prata om revisorn och avbryta mig mitt i en mening.

Mina sista ord innan jag var så mogen att jag slängde luren i örat på honom?

– JAMEN SÅ FINT ATT DU FOKUSERAR PÅ REVISORN, OCH BARA REVISORN NÄR JAG HAR EXAKT NOLL KÄNSEL I HANDEN. VÄLDIGT ARTIGT ATT AVBRYTA MIG NÄR JAG PRATAR OM LÄKARBESÖKET OCKSÅ, MEN JAG ANTAR ATT REVISORN ÄR VIIIIIKTIGARE! SIST JAG KOLLADE ÄR VI TVÅ OM FÖRETAGANDET!

Och sen la jag på. Som sagt, nytt personbästa.

Det skulle kunna hända att ytterligare en anledning till det är att jag för andra gången faktiskt mixat ihop lite tider och missat den arga revisorn igen. För när jag kollade så hade jag skrivit upp honom på onsdag. Men det var visst förra onsdagen. Eller så har någon varit inne och hijackat min kalender och bytt plats på massa saker.

Finns dock inte en chans över min döda och lemlästade kropp att jag erkänner det för maken.

Aldrig.

Jag är ju fullkomligt perfekt i alla avseenden.

Framför allt är jag väldigt jämn i humöret.

En gång hade jag en Amazon

En Volvo alltså. Och bara genom att skriva det får jag rysningar i hela kroppen. Det var ju det där med åldersnoja deluxe igen.

En Amazon har plastsäten, och en svinstor plastratt. Min hade dessutom en jävligt trasig bakruta och en gång krängde jag av däcket i en för snäv kurva. Men det hör inte hit. Jag var bara 18 år och hade den inte speciellt länge, men den gjorde intryck. Och avtryck.

Min ömma moder skulle åkt hem i lördags, men vi lurade upp hennes man istället. De passade hundarna här medan vi drog till Gbg och kollade på Robbie. Mycket bättre, för både dem och oss. När vi drog härifrån hamnade vi i milslång kö på motorvägen för att en bil brann (något sådant) och sen var vi tvungna att köra via hemmet för att hämta biljetterna. Som jag inte hittade i ren stress, och började gråta Lille Skutt-tårar. Maken var glad som en speleman och konstaterade att då kunde man ju åka tillbaka till den lilla västkuststaden direkt och slippa Robbie. Efter en hetsig halvtimma där jag sa alla fula ord jag kan, och några till, så hittade jag dem. Då började maken gråta Lille Skutt-tårar istället, medan jag sken som solen i Karlstad.

Plattan i mattan in till stan, fulparkera i princip utanför Ullevi. Och därmed också utanför polishuset. Kan möjligen vara Sveriges sämsta ställe att fulparkera på, men nöden har ingen lag (och vi klarade oss från böter), och sprang in på arenan sisådär tre minuter före Robbie åkte linbana in på scen.

Sen stod jag i trans i två timmar medan maken led helveteskval. Och efter det sprang vi tillbaka till bilen och körde upp till Strömstad igen, för att sova på båten. Ömma modern och styvfadern sov i lägenheten med hundarna.

Igår var det ju löjligt fint väder igen.
(Jag börjar för övrigt tro att väderkvoten är slut, vi har semester om en vecka och det kan omöjligt hålla i sig, fullkomligt skräckslagen är jag. Och övertygad om att vi kommer få drivis och höstregn.)

Nåväl, mamma och make bestämde sig för att stanna en dag till, så vi drog ut med båten för att bada och käka och bara ha det bra. Och det hade vi. Bortsett från ett par detaljer som gjorde mig mordisk. Den ena var att en kompis till maken, som jag inte gillar (typ den enda i världen som jag faktiskt inte gillar) bjöd med sig själv. Det andra var att maken har lånat ut lägenheten till sin jobbarkompis denna veckan utan att fråga mig innan, så lägenheten behöver shejpas upp. Och det tredje var att maken fokuserade mer på båttur och härligheter än på att just shejpa upp lägenheten och PLANERA. Det fanns nog en fjärde, femte och sjätte orsak också men jag minns inte dem just nu.

Vi har katten här. Hon måste hem till kattvakten eftersom katt på båt med två hundar i tre veckor är en kombination som funkar ungefär lika bra som olja och vatten. Det hade maken visst råkat glömma det med. Och att sova på båten, gå upp klockan fem imorse, stolpa in i lägenheten för att packa in katt och två hundar i bilen kändes onödigt tidskrävande i svinottan. Vi (jag) beslutade oss för att sova i lägenheten för att spara lite tid. Plus att vi fortfarande behövde shejpa upp lägenheten lite, och flytta lite pryttlar.

Han den där jag lovade nöd och lust med gick inte med till lägenheten med en gång utan ramlade in lite senare. Det kom så skojsiga saker emellan. Som provkörning av kamrats nya båt och andra skitmycket viktigare grejor. Då bestämde jag mig för att fullständigt skita i att shejpa något överhuvudtaget. Hans jobbarkompis – hans huvudvärk. Plus att jag bestämde mig för att inte åka med till Gbg igen, han skulle däremot få ta med katten (men det upplyste jag honom inte om förrän imorse, som den vänliga själ jag är).

Tillbaka till Amazonen. Vi hade såklart gett mamma med make vår säng. Vi har en bäddsoffa men jag var svintrött och lat, så jag lade mig i trosor och linne direkt på skinnsoffan. Det var 27 grader varmt ute när jag gick och lade mig igår. Jag var en gnutta hummerfärgad trots solskyddsfaktor 50. Imorse när jag vaknade fick jag världens flashback. Röven och benen var fastlimmade i soffan, jag tänkte inte på det och det gjorde precis lika ont att glida ur soffan som det gjorde att kliva ur den älskade och hatade Amazonen en sommardag.

Så här 14 timmar senare är jag fortfarande lätt skinnflådd på höger skinka. En typisk amazonskada. Enda skillnaden är att Amazonen hade sydda ränder i sätet. Inte för att det gjorde skadan varken bättre eller sämre. En del av rumpskinnet sitter kvar på soffan helt enkelt.

Nu skall jag gå och lägga mig. På vänsterskinkan. I sängen.

Bonusresultatet är att maken får lida för att huvudet är dumt, och köra upp och fixa lägenheten och hämta mig senast på onsdag. Ibland blir slutresultatet av hans tanklöshet rätt så bra. Den har ju i alla fall gjort att jag sluppit ett par tillbakaresedagar. Succé!

Och om fyra arbetsdagar är det semester.

Det borde inte vara möjligt

Att känna sig sisådär 50% mordisk en dag på sjön i det här vädret och med den här utsikten i detta nu.

image

Men det är det.

Sydkoster, bad, 29 grader i skuggan och 22 i vattnet. Vad är rimlighetsfaktorn på mordiska tankar en sån här dag?

Robbie igår var bra. Men under förväntan. Han var galet mycket bättre 2006. Inte ens jämförbart. Och norrmännen förföljde mig ner till Gbg. En tjej i publiken hade en skylt där det stod “sign my ass so I can tattoo it”. Hon fick komma upp på scenen och pussas, kramas och visa arslet. Och vart var hon från? Självklart Norge. Den orättvisan. Han kunde väl signera min kesoröv istället? Den hade gladeligen ställt upp på det. Även om den hade visats på enmiljontumsskärmarna för 65000 personer. Så värt!

Men det slog mig på väg därifrån. Jag började läsa min första riktiga blogg efter Robbies förra konsert. Och det var Nunstedts liverapportering från konserten dagen efter. Samma dag gick jag från det som hette live journal och startade en blogg på Aftonbladet. Mitt första inlägg handlade om Robbie. Min kärlek till honom och min totala besvikelse över att han inte ville gifta sig med just mig. Eller bara ligga med mig litegrand.

Inget har ju ändrat sig på den fronten precis. Så gissa om maken kommer få ha pappmasken på sig i fortsättningen.

En fullkomligt genial idé. Jag är dock lite tveksam till om det var tanken med försäljningen. Men jag gissar att jag inte kommer vara ensam om utförandet.

En blåsfisk

Han vaknade, pratade om saker som skulle göras imorgon. Och jag sa:

– Fast jag tror du har glömt något nu va?
– ????
– Det är Robbie Williams idag. I Göteborg. Vi är inte i Göteborg.

Då blåste han upp kinderna i en så enorm suck att andades in så mycket luft att vinden vände från sydlig till nordlig. Och så satt han där och såg ut som en blåsfisk. Fast en blåsfisk som tänker så hjärnan nästan brinner upp, och det han tänkte på var hur han skulle kunna trassla sig ur att han både glömt det och dessutom ursäkter för att slippa. Och så släppte han ut all luften så vinden vände igen och sa:

– Men ÅHHHHH!?

Och den meningen rymde allt från besvikelse över mjuka julklappar som barn, till att “helvete det här tar jag mig inte ur för jag är spak som fan så det är bäst att vara tyst”.

Då frågade min ömma moder:

– Men du hade väl inte glömt av det på riktigt väl?
– NEJ, men jag hade hoppats på att han skulle bli sjuk, eller hes, eller att det kanske blev strömavbrott på Ullevi. ÅTMINSTONE HES!

Så blåste han upp kinderna som en blåsfisk igen (jag tror att det var flera minuter totalt som han inte syresatte hjärnan alls). Och så gav han upp. För det är klart som korvspad att han hade glömt.

Och nu skall jag och mamma ta en snabbsväng på stan. Medan han gör det han hade tänkt att göra imorgon.

Själv är jag svinnöjd.

(För övrigt kom han hem klockan två inatt, spik nykter, och det han hade gjort var att prata med en revisor som skall ta sig an våra planer – det var bara det att revisorn råkade ha semester och satt på en pub. Tänk så mycket enklare det hade varit om de pratade i fullständiga meningar FÖRE de drar ut)