Han gör mig galen, och kanske just inte på det där positiva passionerade sättet. Om vi inte pratar lustmord. Om det betyder lust att mörda?
För det första så var detta en rätt unik fredag då han kunde åkt direkt från jobbet och upp. Eftersom jag liksom redan var här. Och då kunde han varit här vid sex – halvsju. Fortfarande en hel kväll framför sig. Istället för att åka hem från jobbet, packa ihop bilen med alla löss och loppor och vara uppe vid tio. Jävligt mycket win-win på att kunna dra direkt från jobbet.
Men nä! Vi har en avfallskvarn hemma. Som maken var kär i när vi köpte den för 100 år sen. Han bodde mer eller mindre i köket den första veckan, gick i princip runt bland grannarna för att få extra saker att mala ner. Vi var områdets sopstation och maken tog gladeligen emot. Det var nästan så att han slängde alldeles ny mat direkt ur kylskåpet om det inte fanns något annat att hiva i kvarnen.
Sedan var den bara där, och sjukt fiffig. Det skall jag villigt erkänna. Jag gillade vår kvarn, för helt plötsligt slutade vi producera så in i bängen med sopor, och de sopor vi producerade luktade aldrig sunk. Sunket gick i kvarnen.
Men för ett par år sen klappade den ihop (gissningsvis av överanvändning). Trots att leverantören ligger en kvart hemifrån så hade kärleken mellan maken och kvarnen tydligen svalnat lite. Så det var inte akut, han löste problemet med att lägga en bricka över den delen av diskhon. För funkar inte kvarnen så funkar inte diskhon. Gissa hur praktiskt DET har varit? Så. Jävla. Irriterande!
Idag köpte han en ny på lunchen. Och nu gissar jag bara, men då blev det väl en helt ny fancy modell. För trots att han inte behövde åka hem och hämta mig efter jobbet så kunde han inte hålla sig. Han var alltså tvungen att åka hem och installera avfallsjävlakvarnen innan han åkte upp. På riktigt. När vi varit utan kvarn i två år, och haft en bricka över diskhon, så blev det svinakut en fredagkväll.
Sådana beslut gör mig väldigt o-imponerad. För jag förstår inte. Och undrar om det är fel i huvudet på honom på riktigt.
För drygt en vecka sedan hade vi ju även “samtalet” om hur man kommunicerar och informerar. Det funkade ju asbra ända tills i söndags när han kom hem med husesynsbröderna mitt i natten och jag var mordisk. Och han var sjukt spak i måndags och tisdags, men längre räckte antagligen inte hans teflonminne. Glömmer man att man skall på konsert på mindre än en vecka så glömmer man ju självklart äktenskapsregler på ett par dagar.
Han kom upp, klockan 22:00. Hälsade på hundarna, hälsade på mig och mamma, och 22:15 gick han ut genom dörren. För att träffa “någon” som han sprungit på när han körde genom stan och lovat att komma ner och diskutera viktiga saker med (på puben, över en öl, samma pub som han var på med bröderna i söndags no less). Sen skulle han även träffa “någon annan” som något annat viktigt skulle diskuteras med. På “någon annans” båt. Gissningsvis ackompanjerad av ytterligare öl.
Vi har inte setts på en vecka. Han borde vara så spak att han slickar mig mellan tårna. Men han har till och med glömt att han skall vara spak. Och det räckte med femton minuter i samma bostad för att jag skulle gå i taket i raketfart.
Men det värsta var att jag inte ens hann informera honom om morgondagens konsert.
Gissa om jag absolut inte har ens en gnutta dåligt samvete över att jag vet att han kommer bli besviken.
Gissa om fjärilarna i magen är helt borta, och gissa hur jäkla mycket jag faktiskt längtar efter att tala om för honom att det är dags att åka om ett par timmar igen.
Han kan sova ut imorgon, och sen är det dags att sätta sig i bilen igen.
Och det har han inte en jävla aning om.
