…har han verkligen gjort sig förtjänt av dem?
Idag kom det paket på posten från Mona, och inte bara till mig utan även till maken. Världens finaste koppar som jag varit avis på skitlänge såklart. Så, jag blev verkligen jätteglad när jag packade upp dem.
Men lite förvånat konstaterade jag att inte bara jag hade fått. Den med “goddess” är ju självklart min. Den andra är ju helt klart till maken.
För han är min bitch.
Tack Mona, it takes one to know one. Puss.
Sista skälvande minuterna av semester. Jag har inte ens orkat vara arg, men han jag bor med har fått ett par riktigt stroke-framkallande utbrott. Tre stycken bara under den korta resan hem, för att hans pappa ringde och frågade varför TV:n inte funkade (för femtioelfte gången). Och maken hade inte riktigt tålamod att vara pedagogisk med en soon to be 84-åring som inte tagit på sig hörapparaten och därmed varken hör eller förstår teknikens under.
Tre gånger lade maken luren i sätet bredvid och bara primalskrek rakt ut innan han klarade att ta den till örat och fortsätta försöka förklara. Två gånger slängde han luren i örat på fadern. Sista gången dängde fadern luren i örat på sonen. Eller ja, det är ju inte lika effektfullt numera, eftersom det där härligt förlösande lurslängandet är ersatt av ett fånigt litet knapptryck, men andemeningen är ju densamma.
Jag vet inte hur många gånger han skrek “DRA UR STRÖMKABELN OCH SÄTT IN DEN IGEN!. Men det var helt klart ett par gånger för mycket för både maken, mig och svärfadern. För jag satt ju bredvid och var tvungen att lyssna på eländet.
Nu ligger jag i soffan. Totalignorerar tre veckors post för att jag är pubertalt motsträvig.
Men, en sak blev jag lite inspirerad av. I övermorgon kommer Gunilla tillbaka i TV-rutan. För det var väl på tisdag?
När livet kastar citroner får man göra saft. Som jag har saknat Gunilla.
Jo förresten. Han jag bor med vaknade rätt sent, och som förväntat var han ungefär lika trevlig som ett piggsvin. Första meningen spottades ut som en fräsning, och sen gick det bara neråt.
För ungefär tio minuter sedan orkade jag inte med hans humör, så jag testade något helt nytt. Jag pussade honom, sa till honom lugnt att vi är två med semesterångest och att den inte blir bättre av att han uppför sig som en sjuåring som blivit snuvad på Lego i leksaksaffären.
Dra på trissor, han drog in piggarna. Då återstår bara att se hur länge det håller i sig. Om vi snackar minuter eller kanske rentav timmar.
Sen började jag, inte helt osökt, att tänka på Ernst Kirchsteiger. Jag och PGW hade en diskussion om honom på FB igår.
Funderingen idag lyder som följer; han är ju ständigt iklädd naturmaterial och barfota medan han tillverkar brysselspets av gårdagens makaroner. Men vad gör snubben på vintern? Och har han någonsin semesterångest?
Finns han ens på vintern?
(Nu är det dags att packa ur båten…yyyyyl)
Skareva så här?
Mardrömmar, väldigt underliga sådana, hela natten. Trots poppig ljudbok i öronen, tänkte att gladlitteratur skulle hjälpa mig att slippa semesterångestmardrömmar. Fetglöm. Det funkade inte.
Vaknade i en pool med svett. Trodde klockan var allra minst mitt i natten, men den var ganska exakt nio. Och då känns det ytterst olämpligt att somna om. Nu ligger jag och funderar över dagen, och morgondagen.
Dagen skall spenderas med att gå på äggskal och väga ord på guldvåg. För det är ju inte vilken tillbakaresedag som helst. Det är semesterslut. Sista söndagen innan man måste börja deala med hösten. Hösten är som Lord Voldemort. Vi talar inte om den. Den där årstiden which must not be named.
Om vi säger så här; jag är usel på att gå på äggskal och på att välja mina ord med omsorg, jag har slut på snus och det har maken med. Den här dagen kommer att ge utslag på Richterskalan.
Vi skall samsas om att hämta väskor på båten, packa bilen och köra hem. Finns inte en janne att det kommer funka.
Imorgon skall jag vara hos läkaren i svinottan. Den där tiden som jag tyckte var skitbra när jag styrde upp allt före semestern. En tidig tid första dagen så har jag hela dagen kvar att jobba. Som sagt, en skitbra idé FÖRE semestern. Hur kan man glömma varje år att första måndagen är den mest horribla och förvirrade dagen på hela året? Jag skall alltså gå upp halvsex och åka halvsju. Efter tre veckor som sömngångare är ju 09:00 svinotta. Jetlaggen efter tre veckor på båten kommer ju ta minst en vecka att hantera.
Sen har grannen tagit hand om posten. Vi får lika mycket post på tre veckor som en normal familj får på ett år. Den skall fixas ikväll.
Men om man skulle ta och krypa ner under täcket igen. Att umgås med maken idag är ju som om två handgranater skall samsas på ett minfält.
Jag måste deaktivera mitt Facebook-konto i ett par veckor. Att läsa om krispiga morgnar och se bilder på landskap med ruttna löv kommer tippa mig över kanten.
Skjut mig?
…och ångesten kryper på. Det sjunde inseglet aint got nothing on me. Men huboten är fortfarande ganska jämn i humöret. Scary shit. Det brukar vara han som blir Lars Norėnsk, inte jag?
Just nu är vi på sjön, och vi kör en uppdatering i realtid.
Här ligger valpen med världens äckligaste kiss. Kanske till och med världens äckligaste valp. Enligt de bittra i Bovall. Jag håller kanske inte med så himla mycket. Men jag är väldigt partisk i frågan.
Och här sitter morbror Stor. Han borde ju vara ännu äckligare. För honom har vi dresserat att kissa på hemmabryggan. Men inte var som helst, bara på pallen som vår enda ärkefiende använder för att komma ombord på sin båt. Efter tre somrar har han verkligen fått in snitsen, vilket gör oss till väldigt stolta föräldrar.
Nu går vi långsamt norröver igen, och njuter av utsikten.
Man kan exempelvis klura lite på den här minikåken.
Som ligger alldeles allena på en väldigt öde ö. Vem använder den? Och givetvis sätter går min deckarfantasi igång på alla cylindrar. Den skulle verkligen göra sig som medelpunkt i en västkustdeckare. Läckberg here I come.
För den är galet liten och jäkligt öde, men både vacker och lite spooky.
Och så kan man kolla på mötande båtar. Medan man tycker att livet är rätt fint.
Snacka om lugnet före stormen. Och då menar jag nödvändigtvis inte vädret. För den här stillsamheten kan inte hålla i sig.
Så nu får ni välja. Maken har gått med på att bli intervjuad. Och lovar att vara totalt ärlig. Om hur det är att leva med ett praktexemplar till fru. Ett unikum av perfektion, och vilken fantastisk tur han har som får leva med just mig.
Ehum. Eller så bestämmer ni frågorna, och jag får inte publicera utan hans godkännande. Eftersom han inte litar på att jag inte kommer putsa upp “sanningarna” som är hans version.
Eller så kan ni få ett inlägg om alla våra år tillsammans på båt och vårt klippkort hos Sjöräddningen. För vi brukar åka räddningsbåt minst ett par gånger per år. Dels för att vi är lite klantiga och dels att vi har haft otur med våra båtar.
Ni väljer.
Under tiden ligger jag och den läskiga valpen och njuter av båtturen.
