Och de som anställde honom måste ha varit helt jävla tappade. Först var han kock i lumpen, och han levde lyxliv under värnplikten och käkade oxfilé och åkte båt hela dagarna. Sen jobbade han som kock i Australien i ett år.
Sedan vi blev ett par har han lagat mat två gånger (nej, jag underdriver inte), den ena gången serverade han penispasta och köttfärssås och den andra gången glömde han bort potatisarna så de brände fast i botten av kastrullen och serverade därmed inget alls.
Jag klabbade just ihop en köttfärslimpa, och bad honom göra sallad. En väldigt simpel sallad med ingredienserna svamp, tomat och gurka. Min egna dressing hade jag redan gjort och den stod i en burk. Resten av grönsakerna stod på köksbänken.
Först stod han och stirrade sig sådär vindögd och frågade:
– Men VAR är grönsakerna?
– Har vi någon skärbräda?
– Var är alla knivarna?
– Hur mycket av dressingen skall jag hälla på, skall jag hälla på allt?
Jag svarade inte. Om man inte räknar att himla med ögonen och morra långt ner i halsen som ett svar.
När han var klar och hade satt sig i soffan gick jag ut i köket för att kolla. Han hade gjort sallad för EN person. Och den mannen äter sallad för cirka tre personer alldeles själv. Han hade skurit upp en tomat, en tredjedels gurka och två champinjoner. Lämnat alla förpackningar kvar på diskbänken, skärbrädan stod kvar med tomatgegga på och locket satt inte på dressingburken.
Jag hade med andra ord sparat tid på att göra det själv. Inte bara tid, jag hade även sparat nerver.
För det där med kåt, glad och tacksam är jag INTE. Möjligen kan jag konstatera att han är bland de bättre exemplaren av alla mina sämre. Men det säger ju mer om mig än om honom.
Hur i hela friden har han ens kunnat arbeta som kock?
Happy Friday!
