Grå grå vindar och vatten

Vi kom inte ens till motorvägen. För vi rök ihop innan vi kom ut ur lägenheten. Klockan ringde kvart i avgångstid, maken säger “säg till mig när klockan är prick sex så går jag upp”. Prick sex var då alltså avresa.

Jag var rätt pigg. Snoozade inte en enda gång, och gick upp. Jag hade ju varit kvinnligt förutseende och packat mina grejor dagen innan, och det är inte så mycket att packa när man åker som ett resårband fram och tillbaka. Så jag käkade (drack) frulle, matade jyckarna, shejpade upp mig och sen gjorde jag inte så mycket mer. För då var det dags att väcka den stora bäbisen. Han reser sig ur sängen, kliver i kläderna, tar SIN väska under armen och säger “jamen då drar vi då”. Allt detta tar 30 sekunder.

Jag bara log mot honom. Påminde om uppsägningen som VD, och att vi a) har hundar som vill rastas b) vi har ett kylskåp där vi i alla fall flyttar färskvarorna fram och tillbaka och lite annat. Och så LOG jag lite till. Gissningsvis finns det inte mycket som irriterar lika mycket som någon som ler svintidigt på morgonen samtidigt som personen ifråga har rätt.

Att han inte dog på fläcken.

Han dog och hon log ihjäl sig.

Så nej, vi kom inte till motorvägen. Vi kom inte ens till ytterdörren.

Väl i bilen somnade någon, och då blev det lugnt och stillsamt. Sedan blev jag avsläppt vid jobb/hem och han åkte vidare till sitt. Man kunde nästan skära i kärleksfullheten med en hemslöjdad smörkniv när vi vinkade adjö och goodbye.

Men, åtta timmar senare var det glömt. Han hämtade upp mig och jag hade en hoper paketavier sedan förra veckan när jag var fullt upptagen med att leka singel. Så vi åkte till utlämningsstället tillsammans, vilket jag inte ens kan minnas att vi någonsin gjort. Även maken är en nätshoppare, och skulle hämta paket.

Och då såg jag ett beteende som slår vissa andra knasbloggare med hästlängder.

Jag hämtar paketen på de olika utlämningsställena, rör dem inte, åker hem, gör det som skall göras och sedan sätter jag mig i lugn och ro för att packa upp och lägga fint (det är väl ungefär min enda pedantiska sida).

Medan maken var inne på sitt utlämningsställe och hämtade sitt paket satt jag kvar i bilen. Han kom tillbaka med paketet och hade redan börjat riva upp det före han nådde bilen. I facket på förarsidan har han en kniv size machete som han använder för att öppna paket, och han öppnade det alltså, med en sällan skådad frenesi, medan han stod på utsidan.

20130916_183209_resized

Det känns lite som att Mona och glossyboxen ligger i lä. Samt att man skulle kunna tro att det var något vansinnigt roligt och efterlängtat.

Det var en gasvajergrej till lillbåten. Hur spännande kan det vara?

Själv sitter jag och är konsumtionslycklig i skitvädret.

Jag fick min fittring. Modellen Eva.

20130916_192043_resized

Och så fick jag sällskap av en drake och en prinsgroda i örat. Oerhört rara små djur. Väldigt lätthanterliga och sällskapliga.

20130916_083606_resized

20130916_083707_resized

Och så fick jag ett par skor, 20-talshatten från eBay och lite annat. Men det sparar vi till en annan dag.

Men tydligen smällde gasvajern högre än allt mitt sammantaget.

Nu lägger vi ner det här med måndag va? Och siktar på tisdag och våra Hollywooddamer?

 

Jaha, och där fick jag en alldeles ny noja

Som om jag behövde FLER.

Och precis som med näsborrarna delar jag med mig. Det är ju redan etablerat att jag är väldigt generös.

Jag råkade titta lite extra på den här bilden igår.

20130914_133058_resized

Vad är det som försiggår med högerfoten? Eller båda fötterna antar jag.

Det måste finnas en anledning till att man inte skall skärskåda vissa kroppsdelar, för man upptäcker väldigt konstiga saker.

Stortån (som jag alltid tyckt är ohemult stor ), pektån och fuck you-tån är lika långa. Och jävligt långa. Sen kommer ringtån och lilltån och ser lite amputerade ut bredvid sina större tå-syskon.

Då började Operation Fotkontroll. Vilket var ytterst talanglöst, eftersom det genererade ytterligare funderingar och ännu mer fotfobi.

20130914_202303_resized

Här har vi fru högerfot. Just som jag misstänkte, världens fetaste stortå, och de två närmsta tårna är lika skitlånga men åtminstone smala. Sen kommer ringtån. Som på riktigt är sisådär en och en halv centimeter kortare än fuck you-tån. Plus en väldigt blyg och försynt lilltå som är ytterligare minst en centimeter kortare än ringtån. Lilltån går ju bara till midjan på stortån. Fyrtorn och släpvagn liksom. Nej, det är inte den brutna tån heller.

20130914_202346_resized

Så har vi fru vänsterfot. Lika fet stortå, men där är pektån längre än stortån. Hur i hela friden kan pektån vara längre än stortån, om än bara några millimeter?

Men sen känns det som att resten av tårna ser hyfsat normala ut. Stor, mindre, minst – en sådan bågformad uppsättning tår jag trodde var normalt. Och en lilltå som inte är alls lika blyg och försynt som fru högerfots.

Efter att ha stirrat och jämfört båda fötterna i en kvart var det ungefär det jag kom fram till. Då var det dags att tillkalla utomstående för en mindre subjektiv bedömning, det vill säga maken. Det var ogenomtänkt, för han hittade fler konstigheter och gick igenom färg och form på varenda tå i detalj. I ren chock har jag till och med glömt av vad han sa, förutom en sak:

– Men herregud, du ser ju helt retarderad ut på högerfoten!

20130914_202707_resized

Då ruttnade jag och gick och la mig. Vad hände med “…for better, for worse, for richer, for poorer, in sickness and in health, to love and to cherish, till death us do part…” (vi gifte oss i USA).

Det här är ju ett solklart fall av ett par poor tår som han inte cherishar ett dugg. Prällen pratade inte alls om att man skulle stå ut med hånfullhet. Det är jag störtsäker på, trots att jag inte var helt nykter.

Jomen det var vår lördagkväll. En tånoja. Och där låg jag och kände mig alldeles prinsessig om fötterna. Pilutta mig liksom.

Vad gjorde ni, och framför allt, hur ser ERA tår ut?

Jag vet att ni kommer kolla.

Fredagen den trettonde

Jomensåatte jag bestämde mig för att belöna mig själv och gå till thaiplejset vi har här på gatan idag när jag ändå gick ut och köpte den, enligt majoriteten här som faktiskt har GOD smak, koftan jag inte köpte igår. Ta fredag lite tidigt, och verkligen vara avslappnad och beredd på makes ankomst nu mot kvällningen. Med tanke på att det är 50 meter att gå hit är det i det närmaste skandal att vi inte gör det oftare, för de är svinduktiga och galet billiga.

20130913_164119_resized

Och det slår aldrig fel, varje gång jag ligger på britsen är det gränsfall att jag ångrar mig. Det känns lite som en helkroppsmammografi. Fast skönt. Men ändock handlar det om att försöka platta till hela kroppen men istället för att göra det med en “bricka” så handlar det om att man blir tilltryckt av 50 kilo thailändska med superkrafter.

Först, när de bara donar med rygg och nacke, så är det så skönt att man nästan somnar. Sitter man vid en dator 99% av sin vakna tid skall gudarna veta att det behövs. De trycker med sina knän, armbågar och hårda nypor på ställen man inte ens visste att man hade, men man blir väldigt varse. Och efter en del tryckningar känns det osäkert om ställena faktiskt är kvar eller om de ligger kvar på britsen när man går därifrån.

Men efter den där normaltortyren på rygg och axlar så vandrar de neråt. Också något jag alltid glömmer. Mot röven. Den där som mest består av pressad keso. Och som jag tänker mig ser ut något i den här stilen.

rov

Rygg, trosor och en satans massa keso. Där kryper hon på bakifrån och sätter sina knän mitt i kesots epicentrum och vandrar nedåt. Och det enda jag kan tänka är två saker, “käre gode gud, hoppas inte oxen får för sig att fjärta” medan det andra är “herregudihimmelen, röven kommer spricka om hon inte slutar”. Sen kan det hända att man litegrand hoppas att den där knådningen liksom skall styra upp hela kesoverksamheten och bli en fast och fin ändalykt. Inte helt troligt, eftersom ändan fortfarande känns som någon slags ostprodukt.

Efter det kommer yogaövningarna. Det vill säga, massösen kör yogaövningar, fortfarande sittandes på mig. Det verkar som att hon vill att jag skall vara lealös och väldigt hypermobil och bara haka på när hon drar och sliter. För OJ som hon sliter.

20130913_160908_resized

Här till exempel har vi Hukande Örnen. Hon hukar på britsen, medan jag ligger med full rigor mortis med benet i hennes knä och hon trycker upp all ost från knät till snippregionen. Där och då känns det som att det funkar, men så fort man reser sig upp tar gravitationen ut sin rätt och det ramlar tillbaka på plats igen.

20130913_160736_resized

Efter det gör hon Sittande Solfjädern mellan mina ben. Återigen, hon sitter som en solfjäder och använder hela sin benstyrka för att platta till mitt baklår med sin fot. I det läget börjar man fundera över om det ens går att ge thaimassage på någon som faktiskt har muskler. I mitt fall känns det ju som att allt utom rygg och nacke handlar om att medelst drag och tryck försöka förlytta mina fettceller. Det finns ju inte direkt någon kroppsdel som gör en tillstymmelse till muskelmotstånd.

Ungefär där, när de börjar klättra omkring på mig och bända ben, börjar jag även fundera på hur jäkla trevligt det egentligen är för henne att sitta där mellan benen på mig. Efter att ha suttit en hel dag i tajta jeans, dusch eller inte, så känns det ju kanske inte som att det bor regnbågar och enhörningar i underlivet. Då brukar jag bli lite äcklad av mig själv, och kan inte sluta fundera över just det.

Avslutningsvis kommer hennes tappra, men ack så lönlösa försök att få min likstela kropp att böja sig i vinklar den inte är skapt för. När hon säger åt mig att sätta mig upp, sätter sig bakom ryggen, trycker alla sina knän någonstans i ryggraden och drar i en arm och samtidigt skall tvinga mig att nå motsatt egen fot med min andra arm.

20130913_163119_resized

Går inte. Om jag inte böjer tårna bakåt i omänsklig vinkel, fuskböjer på knäna och gör en akut armförlängning. Vilket jag inte kan, såklart. Och det enda jag, i vanlig ordning hör från massösen är ett illa dolt fnissande.

Men missförstå mig rätt. Fy fan vad det är skönt. Efteråt. Då är jag som ett ursketet äpple. Under tiden det försiggår är jag alldeles för upptagen med vara sjukt medeten om min egen kropp och hjärnan går på högvarv.

Sen knatade jag hem. Eller hasvaggade hem. Hela de 50 metrarna. Kollapsade i soffan med åttio liter vatten, och var ytterst nära att somna. Men tji fick jag, för jag hade planer på att överraska maken.

Och nej, innan ni ens tänker tanken, inga sexiga underkläder eller underkläder överhuvudtaget. Bortsett från de han snubblar över i tvättkorgen.

Men jag bäddade rent med mina favoritlakan (näpp, inte samma som Monas, vi är ungefär lika petiga med sängkläder men jag kör annat märke och går inte lika mycket efter snyggfärger som jag går efter “vilken färg syns hundtassar minst på”.

Så jag tog mig upp ur soffan och bäddade med nyrena lakan.

20130913_173623_resized

Blått. Som matchar hundkorgen vid sidan om sängen. Jag är SÅ trendkänslig.

Sen bytte jag duk på vardagsrumsbordet (och flyttade makens förbannade trätulpaner) till en helt annorlunda duk mot vad vi hade tidigare.

Efter det outfittade jag i min skepparkofta.

20130913_174339_resized

Och konstaterade att den är galet snygg, men yogabyxor och underställslinne kanske inte är den mest fashionabla kombinationen.

20130913_174415_resized

Och så beundrade jag mig själv lite till. Eller kanske mest koftan. För dra åt pepparn vad snygg den är.

Efter det hade jag en wild and crazy plan att faktiskt duscha av mig massageoljan, plus att min regel är att man absolut inte, under några som helst omständigheter, får lägga sig i nyrena lakan utan att duscha. Men jag orkade inte. Och jag hade tur, för då ringde somliga från finförorten, så jag med gott samvete kunde sprida ut mina kroppsdelar på soffan och prata skit tills maken klev in genom dörren. Det var riktigt trevligt att se honom. Ännu trevligare att han hade med sig en påse donuts till mig (fuck pulver när jag får en hel påse donuts). Ända tills jag upptäckte att han inte såg att jag hade städat, bytt duk OCH bytt lakan.

Då skickade jag iväg honom på middag med min pappa. Medan jag satte mig vid datorn och skrev det här medan jag mosade i mig donuts som om någon höll en pistol mot tinningen på mig.

Och för ganska så exakt en minut sen ringde det i makens telefon som han hade glömt hemma. Jag svarade, och det var ärkepuckot från i somras som inte fattade att han inte var önskvärd någonstans men som ändå bjöd in sig själv varje dag på alla möjliga och omöjliga tidpunkter. Enbart för att upplysa om att han var i stan igen, och ville leka med maken.

Vilken himla otur att make glömde telefonen och jag svarade. Och ännu mer osis att jag har så himla selektivt minne att jag absolut kommer råka glömma bort att tala om att han har ringt.

Trist. Verkligen trist. För ingen alls utom ärkepuckot.

Vad gör ni då?

Jag har lämnat styrelseuppdraget åt någon annan – oklart vem

Under måndagens möte lämnade jag över VD-posten till min man. Det var väldigt oklart vilken funktion han fyllde i Fitterbitta AB mer än att han är kattlådetömningsansvarig. Och det sköter han, om än iklädd en gasmask från andra världskriget. Men det yttersta ansvaret lämnade jag över med varm hand, och den enda posten jag behåller är kassör. Säkrast så.

För det var ju den där rosenraseridagen, när jag bad honom vända på myntet och kolla sig i spegeln och om han hade stått ut med sig själv om han varit jag.

Sen att jag inte hade stått ut med mig själv är en helt annan femma, och pratat jättetyst om. Här. Bara här.

Man skall inte behöva säga samma sak en gång i veckan år ut och år in, och varje gång få svaret “jamen då ändrar vi på det”. Mmm…jomenvisstellerhur!

Så jag sa helt sonika upp mig. Från i söndags har jag inget ansvar. Jag tänker inte kolla om diskmaskinen behöver fyllas, var alla tusen bortslarvade saker finns, om saker i kalendern krockar med varandra, att hundarna får mat och vatten (jo det tänker jag kolla fast i smyg) och så vidare.

Om han bara har smutsiga kallingar. Inte mitt problem längre. Om han har dubbelbokat något, han får ändra. Och framför allt. Jag kan inte beskriva hur skön känslan var idag när de ringde från en myndighet angående vårt hyreshus och frågade en grej och jag sa “ring maken, det är hans ansvar”, och så lade jag på luren.

Nu vet jag hur det känns att vara man. Och att inte behöva hålla reda på ett skit. Eller jag vet i alla fall litegrand hur det känns att vara min man.

Jag gissar att aktiebolaget FB kommer gå åt skogen. Hostilt övertaget av någon annan. Belagt med näringsförbud. Men just nu struntar jag i det och lägger fötterna på bordet, fjärtar och öppnar en öl.

Iklädd nätbrynja är ansvarslöshet mitt nya mellannamn.

Som jag fick kämpa…

…men till slut tvångshandlade jag lite. Men bara lite. Och jag mörkade det inte ens för han jag är gift med, då menar jag business med min osamshet. Jag provade inköpen och visade honom och frågade vad han tyckte. Vilket jag i och för sig lika gärna kunnat fråga hundarna och fått ett vettigare svar. De kan åtminstone mäta klädesplagg i hur gott de smakar. Skor till exempel smakar mumma, skinnjackor är hyfsat tuggmotstånd medan nylon inte ligger i topp på hundlistan.

Maken tyckte att det var snyggt, men han hade sagt “snyggt” om jag hade haft en kanelbulle på huvudet, fått elva tår och bytt ut brösten mot lovikavantar. För han är bara tuff när jag inte är arg, när han är tuff blir jag arg och när jag blir arg blir han spak. Och så dansar vi runt runt i ring.

Jag köpte två finfina spetströjor.

20130909_183019_resized

En benvit. Hellång ärm och förvånansvärt nog inte ett dugg sticksig.

20130909_183109_resized

Och en svart, exakt likadan, för jag kunde inte bestämma mig. Då bestämde jag mig för att skita i att bestämma mig och tog båda. De fyller varsin funktion. Den ena känns lite rockig och den andra mer shabby chic. Båda är nog lite…dragiga också?

20130909_183204_resized

Väldigt svårt att se, men nästan lite prästkrage på dem,och baksidan lite blingad med två knappar för att få ihop halsen.

Eftersom jag det är måndag, och slut med klänningsdagar, knatade jag ut i myxbyxor och collegetröja. Eller ja, mer för att jag bara inte orkade byta kläder helt enkelt, och när jag kom hem slängde jag av mig tröjan, provade den benvita spetströjan (utan BH) under och frågade då maken vad han tyckte.

– Snygg…ehh (här väger han orden på guldvåg)…men du kanske skall ha BH under?

NÄHÄ…jag som så hade planerat att gå med en heltransparant tröja och inget alls under. Då sket det sig.

Sen målade jag naglarna. Och den som säger att det är höstbrunt får stryk.

20130909_184620_resized

Det är kladdkakebrunt tack så mycket. Har absolut inget att göra med årstiden som borde förpassas någon helt annanstans.

Och nu skall jag käka middag som maken har hämtat. Inte lagat, men åtminstone hämtat och lyckats ställa fram.

Jag är, trots att jag verkligen fick krysta fram shoppingen, väldigt nöjd.

Men jag känner mig inte helt klar ännu. Det var ju inte en enda smurfmössa eller annat oseriöst. Och jag vet inte riktigt vad jag skall ha under, nu när jag blivit informerad om att jag inte kan gå omkring i bara nät.

Sist men inte minst undrar jag hur länge tröjorna får vara hela och rena med två hundar som har sjukt mycket tänder sammantaget och nästan lika mycket vässade klor.

Jag tar alltså gärna emot fler oslagbara tips, det finns alltid saker man inte har en aning om att man behöver.

Vad tyckte ni? Bra eller anus?