Under måndagens möte lämnade jag över VD-posten till min man. Det var väldigt oklart vilken funktion han fyllde i Fitterbitta AB mer än att han är kattlådetömningsansvarig. Och det sköter han, om än iklädd en gasmask från andra världskriget. Men det yttersta ansvaret lämnade jag över med varm hand, och den enda posten jag behåller är kassör. Säkrast så.
För det var ju den där rosenraseridagen, när jag bad honom vända på myntet och kolla sig i spegeln och om han hade stått ut med sig själv om han varit jag.
Sen att jag inte hade stått ut med mig själv är en helt annan femma, och pratat jättetyst om. Här. Bara här.
Man skall inte behöva säga samma sak en gång i veckan år ut och år in, och varje gång få svaret “jamen då ändrar vi på det”. Mmm…jomenvisstellerhur!
Så jag sa helt sonika upp mig. Från i söndags har jag inget ansvar. Jag tänker inte kolla om diskmaskinen behöver fyllas, var alla tusen bortslarvade saker finns, om saker i kalendern krockar med varandra, att hundarna får mat och vatten (jo det tänker jag kolla fast i smyg) och så vidare.
Om han bara har smutsiga kallingar. Inte mitt problem längre. Om han har dubbelbokat något, han får ändra. Och framför allt. Jag kan inte beskriva hur skön känslan var idag när de ringde från en myndighet angående vårt hyreshus och frågade en grej och jag sa “ring maken, det är hans ansvar”, och så lade jag på luren.
Nu vet jag hur det känns att vara man. Och att inte behöva hålla reda på ett skit. Eller jag vet i alla fall litegrand hur det känns att vara min man.
Jag gissar att aktiebolaget FB kommer gå åt skogen. Hostilt övertaget av någon annan. Belagt med näringsförbud. Men just nu struntar jag i det och lägger fötterna på bordet, fjärtar och öppnar en öl.
Iklädd nätbrynja är ansvarslöshet mitt nya mellannamn.
Camilla F says:
Åh, om jag hade gjort det samma, istället för att vara martyr i sjutton jävla år… Nu för tiden är det där min grej: stående kommentar är “jag vet inte”, “jag kommer inte ihåg”, “den har jag inte sett”-gissa om man blir en sjukt mycket trevligare person- skål på dig! Fira! 🙂
Victoria says:
Du är inte ensam om martyrskapet. Men jag tänkte testa hur det känns att inte vara det. Prova du med? Det kommer ett inlägg senare med lite hjälp på traven hehe.
Camilla F says:
Javafan, jag lämnade ju karl’n… Hade jag satt ned foten och lämnat över stafettpinnen hade han gått i taket och det hade blivit skilsmässa iallafall, så jag drog. Hursomhelst, jag kommer aldrig mer att curla en karl men tips mottages tacksamt!
Victoria says:
Aj fan. Men det är skillnad på att curla och curla, tycker jag. För vissa saker kan vi inte släppa efter på då det drabbar oss i slutändan, men om de inte hittar till diskmaskinen själva, då är det dags att säga upp sig.
Annika K says:
Tur min karl har koll iaf.
Men lat är han 😉
Plats som vd? Nätack 😉
Fru M says:
Gunilla Berglund (tror jag) “Familjens projektledare säger upp sig”… Eller ngt liknande 😉
Heeelt underbar… Maken skrattade med det första kapitlet sen blev det liksom tvärtom 😉 Varnade tom svärfar för boken när hon fick låna den av mig…ngn varning om att “skilsmässan hänger i luften så länge den boken finns under ert tak” He he he…
Men som hon skriver, att man vill ju inte att “civilbefolkningen” dvs barnen skall bli lidande när man sätter ner foten/ ställer krav :/
-ME- says:
Jag vill bara utfärda en liten varning för den där boken. Den kan INTE kombineras med att man läser Elaine Bergqvists “Härskartekniker”. Eller kanske, om man kombinerar med extrem mängder av den där förhållanderäddningsdieten, så till den grad att man bara ligger utsmetad på soffan och snarkar. Shittilitti kan jag säga, jag glömde att mixa vodka och mixade istället med en PMS-period, och det höll på att sluta i total katastrof.
Lena C says:
Finns det plats för mig i soffan – jag behöver ocksdå fjärta öppet (inte tassa in på toan och släppa en smygare och spraya doftspray)??? Och en öländsk ju aldrig fel… 🙂
Victoria says:
Apselut…