Med värmeslag har jag nu runnit ner i soffan. Slängt av mig fåren på fötterna och hivat den stickade tröjan i tvätten. Linne och yogabyxor kvar med andra ord. Har jag tränat, undrar den oinvigde? Hell to the no! Men jag har garanterat bränt två dagars pulverkalorier.
I kärlek och kalla krig är allt tillåtet. Alla medel (i det här fallet mest Ajax) är tillåtna.
Jag har ju ögonmigrän, inga nyheter. Vissa dagar, som tur är inte mer än kanske en gång per år, räcker inte den vanliga migränmedicinen och jag får ta en kombo av mediciner som borde knocka en häst. Men, och nu är det amatördoktorn i mig som spekulerar, precis som amfetamin dämpar ADHD, så får den här medicinkombon någon slags läskig och helt främmande effektivitetsbiverkning på mig. Istället för att kollapsa blir jag som en duracellkanin som kan göra fler saker samtidigt än en hel kinesisk OS-trupp.
Idag var det dags för migränen från helvetet, med medicinkombon. Och någonstans efter att jag började frysa arslet av mig fick jag lika mycket energi som hela Sveriges samlade kärnkraftsreaktorer. Och lite jävlar anamma.
Vårt hus ser ut som om det bor 25 hemlösa knarkare här på helgerna när vi inte är på plats, och de måste ha helt sjuka fester. Om vårt hem är ett krigshärjat Syrien, så ser det riktiga Syrien ut som Schweiz i jämförelse. Och de enda spåren vi ser av knarkarna och Syrianerna när vi kommer hem på söndagar/måndagar är att det ser ut som om bomber har briserat lite här och var. Maken är hamster och klarar inte av att plocka bort saker som han plockar fram, och jag har gett upp. Vi är liksom bara här måndag till torsdag, och då jobbar, sover, äter och skiter vi i det mesta. För det har blivit övermäktigt. Och pisstrist. Vem vill städa efter en lång dag när man kan lägga sig på soffan?
Sen drar vi ju, 52 helger per år. Och i Strömstad är det däremot städat. Där åker dammsugaren fram stup i kvarten, det plockas, pysslas och görs hemtrevligt. Med “det” menar jag givetvis “jag”. Men i jobbhuset lyfter ingen ett finger. Jag har gjort det, mot löften att om jag styr upp ditten och datten så skall maken hålla efter.
Jomenellerhur att han gör. Vi (jag) har renoverat halva huset och haft skitfint. Ända tills lumpsamlaren direkt började ta fram saker utan att plocka bort. Så mycket för de löftena.
Men i alla fall. Efter att jag hade blivit av med migränen tack vare knarkkombinationen så blev det fart på kärringen. Jag jobbade med vanliga saker, ringde femtioelva samtal som hade med ett av våra sidoprojekt att göra, tvättade, bestämde mig för att skura tvättstugan med tandborste (eftersom den var äckeläcklig), tvätta, skura toan på övervåningen som maken delar med katten, plocka undan det värsta i köket, skura ur kylskåpet och gud vet vad mer.
Det handlar om att passa på medan jag är speedad. För när ruset går ur kroppen så kommer den stora kollapsen. Men jag hann med mer än jag hunnit det senaste året. Och insåg att vi skall ha städhjälp NU. För jag står inte ut.
Givetvis hade jag sällskap av hundarna. Hela tiden.
Och sen rann pattsvetten, kläderna åkte av och jag totalhavererade i soffan.
Herregud som jag skall städa den här vintern. Utan knark. Jag insåg inte ens vilket övertag det gav mig över elpannan.
Till jul kommer hundarna sitta vattenkammade med tindrande ögon i ett hem där det inte finns en pryl framme, inte ett dammkorn så långt ögat når, och det föreligger viss risk att maken ryker i ren städiver. Släpkärran och återvinningsstationen skall bli mina bästa vänner. För nu jävlar är jag på krigsstigen och det finns bara plus. Kalorier förbränns, jag får upp värmen och framför allt så slipper jag bo i “Syrien”.
Men först skall jag kollapsa.
Samtidigt som jag försöker reda ut exakt hur många nya stövlar jag kan tänkas behöva till vintern.
Liggshopping skulle kunna vara den bästa sysselsättningen jag vet.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
