Category: Klimakteriekossan

Min hand klappade ihop idag, ordentligt. Lååååång historia, hade knöl på utsidan handen – vid lillfingerknogen – som jag opererade bort för ett par år sedan. Då pajade de en nerv, eller fler…det var ju den där lilla detaljen att jag slutar lyssna när det blir medicinsk overload. Sen dess har jag haft ont, men så länge det är vänsterhanden och jag torkar mig i arslet med högerhanden har det mest bara varit irriterande och störande.

De senaste veckorna har jag haft jävligt mycket ondare än innan, ingen vet varför men jag väntar på att få komma och…eh…heter det månntro “mäta nervbanorna”? Något med “mäta”. Och nerver.

Jag gissar att gårdagen gick mig så inåt helvete på alla nerver att handen bara hakade på i rena förskräckelsen, för när jag vaknade imorse hade jag fått tillbaka en knöl. På exakt samma ställe som den de opererade bort. Och det har gjort något så infernaliskt ont. Hade gladeligen gnagt av mig armen jäms med armbågen.

Men inget “åhhhh…stackars stackars” nu. Promise?!

Jag vill hellre ha “men skärp dig för helsike kärring”. Och sen återgår tonen till vanligt tjafs här inne i form av övertagande av kommentarsfält och en blogg som fullkomligt rinner mig ur händerna (handen åtminstone höhöhö).

Nog om det. Gårdagen som utlovat. Jag känner mig en smula…mållös…när jag tänker på gårdagen.

Vi tar det från början. Frun ifråga hade alltså suttit i en bil med sin make i HUNDRA mil enkel resa enbart för en kväll med oss. Femtioelva timmar i bil för att hänga i ett par timmar (tack och lov sov de på hotell), sova lite hotellsäng och sedan var de tvungna att dra från stan senast lunch för att köra IGEN. Fast “bara” två timmar. Men tillbaka åt samma håll de kom från, för att hon skulle flyga hem igen. Hajar ni mållösheten?

Jag hade verkligen förväntat mig precis just ett mähä till karl, precis som Susanna gissade. Men näe. Första intrycket och han var superdupertrevlig, smart och till och med rätt snygg (alltså han var ju ingen Anton Ewald men ändå). Bra på att slänga käft och…jamen trevlig. Henne fick jag inte kläm på alls, eftersom hon var extremt tystlåten. Till en början.

Efter någon timma, och ett ganska generöst intag av champagne ändrades upplägget lite. Som vanligt när alla andra hivar i sig alkoholhaltiga drycker förutom undertecknad. Då blev det först lite skrämmande. För vad jag och maken än sa var svaret från snubben “jamen det vet jag ju, de bilderna har jag sett på Facebook”. Nu snackar vi bilder från semester anno dazumal som till och med vi glömt av. Lite stalkervarning?

Sen började skrävlandet och snicksnacket.

Givetvis skrävlande om vad grabbarna grus hade gjort för 20 år sen, och hoppsan, det var så frun fick reda på att hennes dyre make faktiskt hade varit en millimeter från att gifta sig en gång tidigare. Hon hade inte en jäkla aning. Det enda han själv hade att säga om det var att han är/var väldigt impulsiv. No shit.

Sen kom det som var kvällens erotikdödare för min del. Pengaprat. Jag är så in i helvete ointresserad av att de samlar på vin som kostar 5000 kronor flaskan och har två vinkällare. Hur många gräsklippare och Webergrillar de har i sommarstugan (jodå, jag kontrade med att maken MINSANN har minst 15 dammsugare). Och trots att jag faktiskt tyckte att snubben var rätt sympatisk så blev han fantastisk osexig när han sa att han skulle betala vår resa till dem bara vi kommer och hälsar på. För han sa det inte en gång. Han sa det en gång var femte minut ju längre kvällen led.

Sen reste de sig bara från bordet (vi käkade på resto för jag var OSUGEN på att laga käk) och ställde sig på utsidan medan maken betalade hela notan.

Vi bjuder jättegärna, och ofta (alltid). Men att skrävla om…och nu skojar jag inte, att man har sju tv-apparater (varav den sista 60-tummaren inköptes dagen före de kom hit), fyra grillar, en åkgräsklippare och en robotgräsklippare. En sprillans ny väldigt fancy bil (så ointressant att jag inte ens lade bilen på minnet) som då var anledningen till att det var skojsigt att köra hela vägen hit och vad det nu var mer.

Men att inte ens ha en tanke på restaurangnotan. Jomensåatte.

Håll i er nu.

De visade TILL OCH MED FOTON på grillarna, tv-rummet, vinflaskorna och gräsklipparna.

Näe. Jag skojar fortfarande inte.

FOTOGRAFIER.

Då visade jag makens foppatofflor. För givetjävlavis hade han på sig dem igår, även ute på lokal.

Sånt är faktiskt roligt på riktigt.

Men om man bortser från vin- och tv-samlandet så var han trevlig. Jag hajar att han och maken har varit bra kompisar. Jag missunnar ingen att samla på något, var och en blir salig på sitt sätt. Men jag kanske drar gränsen vid att visa foton på samlingarna. För människor de inte känner alls (mig) och människor de (han) inte har träffat sen de knappt hade fått hår på bröstet (maken).

Både jag och han som vaknade med blypanna imorse är fortfarande lite konfunderade över gårdagen.

Och jag tror ingen av oss har fått rätsida på vad som egentligen hände, eftersom det var så oerhört…underligt (jeuvlar vad diplomatiskt jag uttrycker mig).

Jag kommer garanterat komma på fler konstigheter, för jag är som sagt lite mållös fortfarande.

Men rent spontant känns snubben som en bra kille, i nyktert tillstånd. För han var verkligen genuint jäkla överlycklig över att träffa maken igen (ingen direkt överraskning) och även mig (jag blir ju automagiskt fantastisk eftersom jag är gift med maken antar jag).

Fast EN sak är säker.

Vi kommer aldrig bli BFF:s och döpa våra barn efter dem.

Eller ens åka på en veckas charter.

Och imorse vaknade jag till en vänförfrågan från herrn på Facebook.

Jag fattar fan ingenting.