Det går bra nu…

NOT!

Tre rum, två hamstervuxna och en lägenhet planerad 1929. Det existerar två garderober i badrummet, men noll badrumsskåp eller annat. En byrå är uppställd i sovrummet.

DET ÄR ALLT SOM FINNS I FÖRVARING. Inget mer. Ja, om man inte vill ha strumporna i en låda i köket då?

Som bonus finns det dessutom bara två väggar. Tydligen utspelade sig Dackefejden när man tillverkade lägenheter förr i tiden. Och ingen kom överens om något alls. Det finns en jävla massa hall, ännu mer dörrar (rekordet är mittenrummet mellan kök och planerat vardagsrum), tre väggar med dörr och en vägg med fönster.

Förlåt, jag glömde, den eminenta förvaringen i form av vindsskrubbar i varenda jäkla ytterhörn. Där är man sugen på att ha kläder ihop med möss och mal. Vindsskrubbar som antagligen användes som matkällare på Dackes tid eftersom det är en takvåning med takkupor och därmed helt puckade fönster i alla rum.

Vi är inte eniga alls. Maken tycker att jag skall slänga så vi klarar oss på två garderober (där allt från skor, kläder, lakan, handdukar och just allting annat skall ligga). Jag tycker att han kan dra åt helvete, alternativt ha en växlingskurs som går ut på att en slängd dammsugare motsvarar 20 tröjor och valfritt dyrare verktyg motsvarar ett par skor. Och varje kvadratmeter han gör sig av med i sin källarlekstuga (förlåt, verkstad) motsvarar en kvadratmeter i lägenheten.

Den heliga oenigheten råder. Tyst det är i huset. Tipp tipp tapp. *nynnar hysteriskt*

Nu har jag bestämt att en vägg skall bommas igen, i det rummet som har tre dörrar, och så skall vi inte flytta så mycket som en gaffel förrän den väggen har fått garderober med skjutdörrar. Vilket kommer sluta med att mittenrummet blir ett icke-rum. Med garderober, kontorsdel och en läshörna. Istället för det som maken planerat, en matsal. För det behöver vi ju. Vi som aldrig äter någon annanstans än framför TV:n behöver verkligen både köksbord och matsal fördelat på tre rum och kök. Kommer inte på tal att fråga om, över min döda kropp och allt det där.

Nu surfar jag garderobslösningar på IKEA, inser att det här är min absolut sämsta gren och att vi aldrig någonsin kommer bli färdigflyttade.

1964472_10152669925850630_303869533_n

Kolla själva. På min världskladdiga planritning. Det blå är en dörr som inte finns med på ritningen, men den finns i allra högsta grad i lägenheten. En kilometer hall, sen en lite smutt med hall in mot badrummet (med två skrubbjävlar på varje sida). Sovrummet högst upp till vänster, planerat vardagsrum längst ner till höger och mellan vardagsrummet och köket finns rummet med tre dörrar och ett fönster. Och ja, takkuporna gör att det blir små trappsteg upp mot varenda jävla fönster i hela lägenheten…små miniburspråk fast…fula.

Någon som är sjukt bra på compact living?

Jag SUGER på att lösa sådana här saker. På riktigt.

Om det inte är för mycket begärt vill jag bara ha någonstans att bo.

Och han den där jag delar möbler med tycker att jag är negativ.

Själv tycker jag att jag är realist. Två personer som skall få in allt innehåll i ett hus samt en mindre lägenhet i en mellanlägenhet men bara har två garderober…

…näe, jag behöver inte säga mer va?

Min look a like på riktigt

Varje gång jag går in på egna bloggen i webbläsaren ser jag ju Facebooks modul.

Varje gång hoppar jag minst en meter på stolen i pur förvåning. Och sen går de små grå igång. Vem har hackat mitt FB-konto och bytt profilbild? Har jag gjort det själv utan att komma ihåg?

IMG_1156.JPG

Seriöst. Jag har en okänd tvillingsyster.

Och jag ber om ursäkt kära tvilling.

Jag fattar att det inte är en komplimang 🙂

Lite båttur och lite eld

Igår tog vi Gula Faran för att åka ut en sväng till övernattande kompisar på holme. Helt otroligt att kunna göra det med tanke på att det är slutet av september. Det är livskvalitet.

Det samlades plastskräp och annat som folk lämnat efter sig under sommaren (och som drivit i land), det är makens specialitet och sysselsättning och så samlades det bålved (alla andras sysselsättning) och så blev det bål.

Screen Shot 2014-09-21 at 14.48.27

När en distinkt doft av eldad plast lade sig som en dimma över ön var det dags för Gula Faran att åka tillbaka till stan innan det blev nattsvart. Och då passade jag såklart på att testa nya kamerainställningen på telefonen som kom i senaste uppdateringen. Time Lapse.

Strömstad är vackert kvällstid när man kommer från sjöhållet. Verkligen vackert.

 

Det går dessvärre inte att se vackerheten så tydligt om man inte spelar upp det i HD. Vilket är en subtil hint att göra just det.

Och idag märks kontrasterna i vårt avlånga land med all oönskvärd tydlighet när man kikar på Facebook.

Enlisailivet var ute med båten i helgen och badade. Medan Lisbeth visade bilder på en nedsnöad trädgård. Själv skall jag ägna mig åt att flytta till den, ÄNTLIGEN, färdigrenoverade trean och åka till torpet med ömme fadern och plocka äpplen. Igen.

Jag vet ju vart jag absolut inte någonsin kommer kunna bosätta mig och gränsen går inte ens vid polcirkeln, jag skulle vilja säga att den norraste gränsen är Alingsås, för det där med snö när vi fortfarande åker båt, går i shorts och badar är inte min kopp te alls. Jag får lite andnöd bara av att tänka på snö i september.

Vart jag däremot skall flytta är däremot lite oklart (bortsett från två trappor upp då), men jag tänker Maldiverna, Thailand, Florida eller vart som helst där det faktiskt absolut aldrig snöar och gärna är varmt och där det finns palmer istället för trötta tallar vintertid. Gärna dress code bastkjol istället för bävernylonoverall och scooterkängor.

Tanken är svindlande. Vilket gör att vi skall prata lite allvar i nästa inlägg till skillnad från generellt trams.

Men det tar vi ikväll.

Först flyttar vi lite högre upp, sen flyttar vi breddgrader.

Och ja, jag kommer vara i eller i närheten av Fort Lauderdale från 31 oktober till 10 november, vilket förhoppningsvis kommer rädda åtminstone 10 dagar av höstmisär. Givetvis kommer ni få haka på i bloggen, vi kommer ju tom ha WiFi på planet hehe.

Någon mer än Åsa F som kommer vara där samtidigt?

Saker ni inte vet om mig…

…men kanske inte blir förvånade ändå? Eller åtminstone en sak som jag måste erkänna nu, annars blir det rackarns svårt att skriva det här, och det måste jag eftersom jag är salig av lycka och har vankat osaligt fram och tillbaka i väntan på paketet med senaste Nintendot i. Nintendo WiiU. Och spelet Mario Kart 8.

– Hej jag heter Victoria och är sju år!

Men okay. Jag erkänner, jag lider av nintendomani. Ett sällsynt sällsamt sjukdomstillstånd i min ålder och jag älskar det.

I min ägo har jag ALLA Nintendokonsoller som någonsin sålts, Nintendo 16-bitars, SuperNintendo, GameCube, vanliga Wii och numera lycklig ägare av WiiU. Plus att jag har kvar mitt gamla vikbara Donkey Kong från 80-talet, min första GameBoy, min andra GameBoy (den första var faktiskt svartvit, jag gjorde alltså inte sönder den och köpte en till) och alla nya pocketversioner upp till Nintendo DS 3D XL.

Personligen tycker jag att det är fullkomligt normalt. Särskilt normalt är det att som 20-åring vara medlem i Nintendoklubben i Kungsbacka bara för att ha ett nummer man kunde ringa när man hade kört fast på en bana i Super Mario Bros och behövde hjälp. På den tiden fanns liksom inte Google. Eller ens internätet. Och så fick man tidningar med tips och tricks med.

På senare år har Mario Kart kommit att passera Super Mario som favorit. Mest för att det är lätt att spela flera stycken och ännu mer för att det är så fantastiskt roligt att riktigt tvåla till maken, som tycker att Mario Kart är minst lika roligt och har spelat det lika länge (men han är så jävla mycket sämre).

Och båda har längtat efter att Mario Kart 8 skall släppas.

Jag hade alltså inga som helst sysselsättningsproblem just igår kväll. För innan man börjar kriga mot varandra måste man spela igenom och vinna banorna ensam för att “öppna” dem. Givetvis var jag volontär till detta “supertrista” uppdrag att spela igenom så många banor jag bara orkade.

Det här var min första utsikt.

photo 1(1)

Japp. Jag är så brudig att jag alltid spelar Peach med rosa bil. Och så ler jag från öra till öra över att ha 32 outforskade banor framför mig.

Den roligaste banan hittills var när man körde på en flygplats. Genom vänthallar och ute på landningsbanorna. Då sprack nästan fejset på mig.

photo 2(1)

Typisk vänthall ser ni va? Det står faktiskt ett flygplan i bakgrunden och ser lite dreamlineraktigt ut.

Men jag orkade faktiskt inte låsa upp alla banorna. Jag kom hit.

photo 4(1)

Och någonstans där började min hjärna lägga ihop ett och ett. Special cup.

Jag sa att jag var 44 år va? Och att jag allvarligt övervägde att kolla om man fortfarande kunde få vara medlem i den där klubben om den finns.

Jag är dessutom en femfemma (personnumrets fyra sista börjar på 55) och jag börjar se en röd tråd i mitt beteende.

Den röda tråden kallas högst troligt icke tillräknelig.

Jag skall bara öppna upp de sista banorna först. Sen skall jag (kanske) bli vuxen igen.

Just det, mina värsta banor genom tiderna är alla Rainbow Roads. Det är som att köra gokart i en LSD-tripp.

Nu vet ni det med.

Jag är en certifierad tönt.

När livet var fint och musiken något tveksam

Jag uppdaterade ju maskinparken igår och det gick finemang tackar som frågar. Bortsett från att min iPhone (5s med största minnet) var för packad för att orka ta emot den skitstora uppdateringen. Så jag fick rensa.

Började med appar men insåg rätt snabbt meningslösheten, de är för små för att göra någon som helst skillnad. Det var lika bra att ge sig på de tunga filerna direkt, foto och video, som har samlats på hög sedan första iPhonen landade i min hand någon gång på stenåldern.

Att jag sedan är en sådan dinosaur som fortfarande har kvar mitt iTunesbibliotek med ALLA mina CD-skivor kan vi ju tala tystare om. Jag har sisådär 50gb musik som ligger där den legat sedan…umm…tidigt 2000-tal? Den har hängt med sedan långt före iPhone och hör till iPod-eran.

Om man är illvilligt sinnad kan man säga att jag är väldigt förändringsbenägen när det gäller vissa tekniska saker och totalt motvalls när det gäller andra. Men bara om man är illvillig. Själv tycker jag att jag är fullständigt bedårande.

I vilket fall som helst. I min iver (nåja) att radera tripletter, femletter och sjuttiletter av foton hittade jag en del skojigheter, extremt mycket som nog var påtänkt till bloggen men tydligen råkat glömmas bort.

Ni vet ju redan att vi hade en fantastisk helg förrförra helgen när vi drog till Gullholmen för att möta upp Enlisailivet och Elefantpenismannen. Så här finfin var båtresan neröver.

Det roligaste med västkust, vacker vy, fantastiskt båtväder och fasadidyll måste ändå vara musikvalet. Eddie Meduzas “Har ni sett Herr Knut”.

Till skillnad från många (alla) av hans andra låtar är den här rumsren och det går att höra att han har en riktigt schysst sångröst. Samt att bästa och äldsta killkompisen faktiskt heter Knut, vilket gör låten till någon slags favorit. Och som kuriosa kan nämnas att Eddie ligger “begraven” i viken jag har utsikt över från pensionärskuvösen på ön. Ute på det där som heter flo (ordet som somliga bråkade med mig om i WF att det var ett hittepåord och inte existerade – HAH), fast i artikeln om Eddies begravningsplats står det “gattet”. Det är helt okay, jag begär inte av aftonblaskan att de skall ha koll på just flo. Och man får lov att kalla det gatt.

Ni minns att jag satt här när maken var i onåd i Skagen?

IMG_1141

Den där viken jag har tårna i, rakt framför mig alltså, det är Garvik. Fyren på bilden i artikeln ligger vid pilspetsen, mellan Saltö Lyngen och Flatskär. Eller ja, man kan inte kalla det fyr längre eftersom något snille kom på att den var gammal och skulle rivas. Nu är det snarare ett kummel som är en före detta fyr.

Jag inte bara lyssnar på Eddie, jag badar tydligen även ihop med honom varje sommar. Och inte nog med det, de av er som sett min tatuering vet ju precis var min aska skall strösslas (nej, inte i Värnamo). Jag skall dessutom ligga med Eddie för evigt och lite till.

Innan dess skall jag fundera lite över hur jag skall kunna göra business på just Eddie. Jag tänker mig guidade turer med båt och musik. 2000 av kungens mynt per timma? Eller kanske gå på raggarträff och sälja buteljerat gattvatten för en hunka? Det sistnämnda kan funka?

Nu skall jag titta på båtturseddiefilmen en gång till och minnas den fantastiska helgen och hur magiskt vädret varit den här sommaren/sensommaren.

Och vet ni. Knut ÄR en charmör. Förutom när han är bakis och har ågren.

För visst var det han som var på fotot i somras när ångesten stod som spön i backen.

*flinar elakt*

God morgon!