When you get what you wish for. Typ.

Ilandsproblemet med att bo på två ställen och pendla, vet ni när det är som VÄRST?

(Här gissar alla tillbakaresedagarna)

Men nä. Eller jo i och för sig. Det var i alla fall värst just idag.

Vi har ju börjat åka på morgonen, direkt till jobb, för att slippa sumpa en hel söndag/måndag med att tjura och åka bil. Nästa helg är väl den första helgen i år som vi inte skall upp, och fredagen efter det drar jag till Sthlm. Så det var en del saker som skulle med. Det är ju här jag har alla mina älsklingskläder.

Men vi var så jävla duktiga. Packade en drös väskor igår. Ställde ut alltihop i bilen. Allt var klart, bara att klä på sig, ta handväskan och hundarna under armen och åka. Vi var dessutom väldigt jättenoga med att åka i tid, eftersom jag skulle till specialistläkare som jag väntat på att få komma till i ett halvår. Man skulle kunna säga att det var den viktigaste tillbakaresemorgonen på väldigt länge. Maken till jobbet, jag till läkare, och eftersom jag inte var i Gbg förra veckan vet jag att det nu ligger drivor med jobb och väntar på mig där.

Det är då man får straffet för att man önskade sig en liten dietisk magsjuka. Eller så var det den laxerande effekten av företagsbudandet. För om man vaknar med ett ryck klockan kvart i fem av att man drömmer att man skiter ner sig, då är det bråttom vill jag lova.

När klockan var sex och larmet ringde hade jag feber, och spenderat mer tid med Gustavsberg än jag hade i sängen. Då var det dags att upplysa maken om att det inte fanns en janne att jag skulle fixa en bilresa utan trippla vuxenblöjor.

Och rar och medkännande som han är så blev han ju såklart väldigt orolig och baddade mig på pannan medan han frågade “Men hur mår du egentligen lilla hjärtat?. Eller så gjorde han inte alls det. Han vaknade och fräste “Men det skiter väl jag i, jag måste ju åka…VAFAAAAN!”

Men han åkte inte. För jag hoppades att det skulle gå över snabbt, så att jag åtminstone skulle fixa bilresan. Nu, åtta timmar senare, mår jag inte bättre alls. Så jag fick sätta maken i karantän och maila hans kollega (fånighetsgraden när man säger att maken inte kommer till jobbet för att jag är sjuk är rätt hög). Ringa läkaren och vänta en evighet på en ny kallelse. Och ligga kvar i sängen.

Det är sjukt praktiskt med två boenden. För om EN blir sjuk så stannar hela familjen. Och båda är lika irriterade.

Fast en är bara irriterad medan den andra är irro och magsjuk.

Jag hatar när logistiken kör ihop sig.

Manikyrstugan

Jag är på lite bättre humör. Även om jag ägnade förmiddagen åt att bita huvudet av den efterlängtade maken. Just för att han a) antingen inte lyssnar eller b) OM han lyssnar så svarar han aldrig. Och då är det sjukt svårt att veta om det är hörbarhet nolla eller om han har uppfattat frågan.

Som exempel. Om jag ber honom bära upp en grej i köket, vilket jag gjorde imorse. Och först säger han “va?” (som vanligt), jag upprepar frågan, han svarar inte. Då är jag tvungen att säga det en tredje gång, och den tredje gången finns det noll trevlighet kvar – för jag är så less på att känna mig tjatig. Då får han frågan, plus samma uppläxning som han får en gång i kvarten, och brukar låta något i stil med “HELVETE VAD DET ÄR TRÖTTSAMT ATT DU ALDRIG KAN LYSSNA PÅ VAD JAG SÄGER OCH ATT JAG SKALL BEHÖVA SÄGA SAMMA SAK EN TRILJON TRILJARDERS GÅNGER – INTE UNDRA PÅ ATT DU TYCKER ATT JAG ÄR TJATIG SÅ NU SKÄRPER DU DIG”.

Och den meningen är ju även den jävligt tjatig eftersom jag säger den varje gång jag blir irro över hela tonårsbeteendet (alternativt pensionärsbeteendet) där han antagligen bara köper tid genom att skita i att lyssna.

Grejen han skulle hjälpa mig upp i köket med? Jo det hade han hört redan när jag sa det gång två. Han bara struntade i att svara. För han tyckte att det räckte med att göra som jag bad honom. För det skall tydligen gå att gissa vilken gång han faktiskt hör OCH uppfattar. Jomenellerhur.

Jag skall bli flata. Det är något allvarligt fel på karlar i allmänhet och min i synnerhet. Eller så är det som Lena skrev, att en mans svar på tilltal är deras sätt att vara romantiska.

Öronhåren krullar sig i ren ilska bara jag tänker på hur mycket onödig tid jag lägger på detta eviga tjatande.

Så han drog till skogs. För att skjuta lerduvor med en kompis. Och jag var inte ledsen över det alls, eller längtade efter honom. För då kom syrran med de två små norska knoddarna. Den lille sexårige look-a-liken kastade sig i soffan och snodde mosters iPad, medan treåringen hade bestämt sig för att moster skulle få måla naglarna på henne. Vad hon inte riktigt visste var hur många nagellack jag hade här.

Jag hämtade påsen, ställde den på golvet och sötnöten fick ögon stora som tefat medan hon plockade upp allihop och ställde på bordet.

bild 2(1)

Så många fanns det tydligen inte att välja på i systerhemmet. Och eftersom hon är oerhört genusmedveten valde hon rosa. Och glitter. Hon lever efter devisen “du skall inga andra färger hava jämte mig” när det gäller rosa. Andra färger göre sig icke besvär. Gud nåde om kläder, leksaker, och annat skulle ha en annan färg eller inte vara prinsessiga. Då blir det kris i Kapernaum. Filmen om hennes liv skola heta “Fyra nyanser av rosa”. Men hon vet ju vad hon vill i alla fall. Och det är jäkligt medvetet.

Så vi målade. Och piffade upp en nagel på varje hand med en annan nyans av rosa. Sen prinsessglitter.

bild 1(1)
Nöjd tjej årsmodell 2010.

Sen tog jag syrrans gellackoskuld. Och fick en nöjd tjej till, fast årsmodell 1976.

Jag borde bli sponsrad av Depend.

Mitt mål med livet verkar ju vara att leda ner andra i samma fördärv som jag. Och det verkar gå rätt så bra.

En karaktär helt utan karaktär

Jösses vad vi har legat idag. Fast inte med varandra, utan i varsin soffa med varsin padda i handen. Och så har jag fortsatt lite med min diet. Det går alldeles fantastiskt bra. Jag kommer kanske ha gått ner flera hekto till jul om jag fortsätter i den här takten.

Först var jag jätteduktig och tackade nej till pizza som maken var sugen på. Satt och fick hybris över min fantastiska karaktär som faktiskt tackade nej, och beställde bara åt honom. Han gick och hämtade sin pizza och jag skulle göra en pulvershake, men när han kom hem och började äta och doften från pizzan letade sig in bland näshåren, då dog jag hungersnödsdöden. Men jag var stoisk, och knatade upp i köket för att fixa min pulvermiddag. Då ser jag att han köpt mina favoritchips. Mannen som aldrig köper snacks. I ärlighetens namn tror jag att alla chips kan vara mina favoritchips när jag är hungrig, så det hade nog inte spelat någon roll om det så hade stått bajschips på diskbänken.

Nu var det dock inte det, utan cheese & onion. Så jag gjorde snabbt om min diet till en pulvershake plus så många chips jag fick plats med i näven. En middag utan potatis känns ju inte komplett. Tänkte jag.

20131005-203710.jpg

Men allt känns ju så mycket mer dietiskt (ja, det är ett nytt ord), om man åtminstone dricker ett par hundra kalorier till. Direkt ur Tupperwareshakern.

20131005-203858.jpg

Sen fortsatte vi ligga. Och kollade på mycket efterlängtad film om min gudihimmelen. Jobs.

20131005-204126.jpg

Jag trodde aldrig att jag skulle säga att Ashton Kutcher är fantastisk. Men jag säger det nu. För dra ända in i skogen vad bra han var i filmen. Han var verkligen Jobs.

Nackdelen är att jag är skitmycket en nörd. Så jag har läst allt som går att läsa om Jobs, inklusive den senaste boken som kom ut strax efter hans död. Den som Jobs faktiskt sanktionerade och som antagligen är den mest objektiva och icke-smickrande boken om honom. Jag gissar att filmen är baserad på den boken, så jag saknade såklart vissa detaljer. Typ flera år. Om hans privatliv. Men skit i det och se filmen. För den var skitbra i alla fall.

Och nu är ordningen återställd. Vi ligger i varsin soffa. Jag retar mig på att maken har samma volym på TV:n som sin mer eller mindre döva pappa, och har allvarliga funderingar på att skicka honom till en audionom.

Det är ju liksom inte bara TV:n han inte hör.

Så sällan som han verkligen lyssnar på mig så måste det ju vara något fel i öronen på honom.

Vad gör ni?

Jaha?

Och nu tog den ömma modern tåget hem. Det är bara jag, Stor och Liten kvar. Öronbedövande tyst och…dödstrist.

Nu har jag ingen att irritera ihjäl mig på, men heller ingen att prata och skratta med, så nu känner jag mig ensam.

Eller jo, jag har Gösta också.

bild(9)

Min tredje inköpta riktiga bok på en månad. Som jag älskar Gösta, eftersom han har skrivit kriminalromaner om Strömstad sen Hedenhöst gick i kortbyxor. För man känner igen sig och efter 30-40 år med romanerna så känner man även huvudrollsinnehavarna.

De gick även som serier på SVT för 100 år sen. Under namnet Polisen i Strömstad om jag inte minns helt fel. Fem miniserier baserade på Göstas böcker, där Per Oscarsson spelade polischef och Stefan Ljungqvist spelade Evald Larsson som var klantpolisen som oftast, bokstavligt talat, snubblade över lösningen. En sjusärdeles tolkning av Strömstads alldeles verkliga poliskår, för de hittar inte ens bovar om man så serverar dem på silverfat utanför receptionen i polishuset.

Jag tror inte ens jag överdriver, för en nyårsafton i unga år åkte vi in till stan från ön och skulle köpa en kabel och hoppades att radioaffären var öppen. Inte troligt men vi chansade. Jag åkte in ihop med en väldigt gediget byggd killkompis, kompisen tog i dörren som var låst och sekunden efter öppnades den inifrån i en jädra fart av att en inbrottstjuv kom utspringande med famnen full av grammofoner och kasettband  (kanske inte just grammofoner, men det var SÅ längesen). Och sprang rätt in i bringan på kompisen och fastnade där. Inne i butiken fanns ägaren som bara gått ner för att hämta något på nyårsaftonen och blivit “övermannad” (förvånad).

Vi tog tjuven, satte honom ner och tog ifrån honom prylarna han snott och ringde polisen. Som frågade om vi kunde hålla kvar honom i en och en halv timma eftersom bilen (ja, bilen – singular) var i Svinesund. När vi befann oss i en butik som låg max 200 meter från polishuset. Att gå till butiken var tydligen inte att tänka på, det kanske man inte orkar om man har käkat mycket nyårsfika?

Så näe, ingen av oss kände för att vänta i en och en halvtimma, allra minst tjuven. Så han fick gå. Vi fick vår kabel som tack för hjälpen och alla var glada men gladast var nog tjyven.

Polisen i Srömstad kan inte skildras bättre än av Gösta och hans Evald som skjuter sig i foten i nästan varje avsnitt.

Och som kuriosa har maken varit med och skådespelat i en av serierna, genom att leka proffsdykare och hämta bevismaterialet som fällde mördaren, på botten i hamnen.

Så i brist på mamma kanske jag skall skita i allt och lägga mig med en bok.

Jag har ju Gösta, Backman och Stielli som kan hålla mig sällskap. Men dra åt helskotta vad tyst och tråkigt det blev.

Dansa pausa dansa pausa

Nu har vi firat födelsedag för styvmonstret. På restaurang. Och vi var sams nästan hela tiden, allihop. Eftersom jag hade både mina föräldrar plus styvmonstret där så blev det liksom en mer jämn fördelning av föräldrairritation. Det kändes fint och mer stillsamt.

Och jag var sjukt snygg i min, enligt somliga, fula kofta när vi gick.

skepparn

Efter middagen gick pappa och styvmonstret hem, och mamma gick ääääntligen till svärfar och drack whiskey. Och nu kom jag hem. Gissa hur lång tid det tog innan jag absolut inte såg ut som på bilden ovan utan istället såg ut så här?

bild 2

Transformationen från tiptop bejb (errm) till sunkapa i hund-onepiecen gick på ungefär en nanosekund. Och så kastade jag mig i soffan.

Ja, jag har den här när jag vallar jyckarna. Därav alla svinlortiga tassavtryck på den. Och för att göra den extra pinsam. Ser ni vad det är för logga?

Jag har verkligen inte vett att skämmas.

Och nu ligger jag som en slagen hjältinna på soffan. Ensam (plus hundar) med storslagna planer att slösurfa och göra absolut inget alls. Men istället får jag leta fel på Bloglovin, vilket börjar driva mig till vansinne.

Kan vi komma överens om att vi slutar läsa via Bloglovin, för även den här gången får jag leta radbrytningar i koden. Och jag känner mig inte riktigt tillfreds med att en radbrytning skall fucka upp kommunikationen med en så jäkla stor portal som BL.

Är det någon som har fixat ett valiumdropp till mig ännu eller.