Category: Dagens aktivitet

Det här med handarbetet

Posted on | by Victoria | 16 Comments on Det här med handarbetet

Jag är helt fascinerad av det varierande handarbetandet. Men jag ser fortfarande inte den röda tråden (HÖHÖHÖ väldigt Oldsbergskt igen). Fortsätt skriv, jag är på riktigt mer nyfiken.

Och så skall ni få ett tips. Som ni kommer gilla om ni handarbetar och/eller gillar att läsa böcker. Det känns som att jag täcker in de flesta i de kategorierna. Läs The Friday Night Knitting Club (minns inte författare just nu), gillar ni den så läs de två uppföljarna med.

Men varning utfärdas. Ni läser på egen risk och jag tar inget ansvar för hur bankkontot mår när det är färdigläst. Själv åkte jag, dagen efter sträckläsning, på slirande hollywooddäck till den lokala garnaffären lagom till öppningsdags. Gjorde en stuntsladd in på parkeringen, rusade in och köpte garn för en halv månadslön. Min plan var att sticka en klänning i guldlamé. Ni kommer fatta varför om ni lyder mitt boktips.

Behöver jag säga att påsen med garn och lite halvhjärtat stickande ligger i garderoben sen flera år tillbaka?

Idag har vi knatat på stan, pratat med trevliga delar av lokalbefolkningen och även kämpat med att konversera artigt med de mindre trevliga delarna. Det sistnämnda gick sämre. Eftersom jag har lite uselt tålamod med dumma människor. Framför allt sådana utan självinsikt. Då blir jag gramse. Och en gnutta otrevlig.

Men nu har vi däckat framför Hunger Games.

20131202-224619.jpg

Medan Admin Anka och Liten ligger och stickar.

20131202-224708.jpg

Risken är just nu ganska stor att Liten blir nerpackad i resväskan och får åka med tillbaka till Uppsala imorgon.

Det har förekommit vissa hot om att somliga kommer att knycka och adoptera honom.

Isåfall är det väl inte mer än rättvist att jag stjäl ett barn av Admin Anka. Hon har ju ändå så himla många.

Visst visst visst?

En liten gallupundersökning så här på morgonkvisten

Posted on | by Victoria | 40 Comments on En liten gallupundersökning så här på morgonkvisten

Här sitter Admin Anka och stickar på en strumpa. Hederligt jäkla handarbete alltså.

bild(3)
Möjligen lite mer modernt med stickmönster på iPad istället för i pappersformat

Ett stycke raggsocka in the making. Med förhoppningen om att det skall bli en till. Om hon inte drabbas Second Sock Syndrome. Jo, det är ett riktigt syndrom, folk med SSS har massor med enstrumpor.

Vid närmare eftertanke borde det finnas mötesplatser för folk med SSS. Kaka söker maka liksom?

Nåväl, det vi började klura på vad som följer. Jag är en handarbetare (ja jag VET att ingen tror det men det är sant), jag älskar att virka, sticka, brodera och sy. Men gör det maniskt och i skov. Som julen när jag virkade åtta ponchos i olika färger och gav bort till i princip alla jag kände. Sen blir jag mätt på att virka ett tag. Då syr jag 20 par byxor. Jamen ni fattar.

Just nu har jag dock ett break, eftersom den ena handen inte riktigt funkar som den skall. Jag har försökt börja virka igen, med ergonomisk virknål och allt, men kommer inte längre än kanske tio minuter innan jag vill gnaga av mig armen i höjd med armbågen för att det skall göra lite mindre ont. Karriären som handarbetare är med andra ord lagd på is tills vidare.

Men då började vi prata om just handarbete. Generationen före vår, 40-talisterna, känns inte som att de var en handarbetande generation. Eftersom kvinnorna i den generationen började jobba. Mycket och mest hela tiden, så de slapp sitta hemma och sticka strumpor till sina avkommor. Generationen före det däremot, de där 20- och 30-talisterna var hejare på handarbete. I mitt fall var det mormor som lärde mig virka. När jag var sju år. Då virkade jag först en väst av mormorsrutor (som jag stolt hade på mig i skolan till mina inte lika imponerade klasskamraters höga nöje). Sen lärde jag mig läsa mönster och virkade en vansinnigt avancerad och skitstor spetsgardin.

Jamen på den vägen är det. Inkörsporten till stickning, broderier, symaskin och någonstans där i mitten var det lite poppis med makramé och knyppling.

Då är vår diskussion följande. Jag hävdar att det är ovanligt att vår generation faktiskt kan handarbeta, jag känner ingen sådär på rak arm som ens kan sticka/virka/brodera. Förutom Admin Anka. Och jag. Eller snarare, jag vet ingen som faktiskt utför någon slags handarbete som stillsam hobby. Möjligen tar en del folk fram en symaskin och fållar en gardin lite då och då.

Admin Anka är av motsatt åsikt. Hon känner nästan ingen som inte handarbetar, och hon påstår själv att hon nästan är sämst av de hon känner.

Det blir ju egentligen två frågor i en. Hon är från Uppsala. Den där staden som är fullsketen med akademiker och sjalbeprydda människor. Jag är inte från Uppsala, utan från en arbetarstad. Kan det vara en kulturfråga?

Eller råkar hon bara ha turen att hänga med likasinnade medan jag hänger med…olikasinnade och det är jämt skägg mellan stickorna i vår generation. Nu snackar vi 60- och 70-talister.

Kom igen. Ge mig någon slags empiri att gå efter. Var bor ni, handarbetar ni, hur gamla är ni, vem lärde er, handarbetade era föräldrar?

Det här är ju en asviktig måndagsfråga. Det här måste få en lösning.

Ja, ni vet redan att jag klurar på knepiga grejor – intet nytt under solen.

Men den här gången var det i alla fall inte storleken på älgarnas bajs.

Dagen i korthet

Posted on | by Victoria | 9 Comments on Dagen i korthet

Vi somnade ju som sagt skitsent igår eftersom vi var fullt upptagna med att vara på lokal med klackarna i taket och handen på höften.

Sen ställde vi klockan för att inte missa Ullared, och efter det var vi extremt trötta. Jag kröp ner i Admin Ankas säng och pysslade lite med mina smurfar medan maken sov vidare i sovrummet och Ankan vilade sig lite och pratade lite bredvid mig. Det kallar jag fredagsmyz. Fast på en söndagmorgon.

Efter det tog vi oss i hampan, klädde på oss och gick ut i stora staden. Med förhoppningen att lite affärer skulle vara öppna eftersom det är december och snart jul. Givetvis hade de inte börjat med söndagsöppet. Förutom den stora väskaffären, som har mer generösa öppettider än Pressbyrån.

Så jag råkade köpa mig en väska. Eftersom jag vill ha en SKITSTOR väska där jag hittar saker och får med mig allt och lite till. Med massor av fack.

bild 3

Och ja – den är stor. Men SÅKLART inte stor nog för att vara en riktig zombieapokalypsväska. Trots att jag fick plats med iPaden i ett ytterfodral och min Kindle i det andra ytterfodralet. Hur jäkla svårt skall det vara att hitta en väska som sväljer allt och fortfarande ser ut som en handväska istället för en portfölj eller en jäkla övernattningsbag?

Avdelningen dagens ilandsproblem. Jag är lite sur.

Efter väskköp, promenad och lite lunch på lokal gick vi till Ica för att köpa enorma mängder godis och väldigt lite mat. Där hittade vi den här, som båda varit nyfikna på sen reklamen för den kom.

bild 2(5)

Om man säger så här. Den var så vidrigt äcklig att den enda som gillade den även är samma familjemedlem som tycker att kattbajs är en delikatess. Liten fullkomligt slukade drickan efter att vi hade totalsågat den.

Och på Ica hittade vi även det här.

bild 1(3)

Jag vet inte riktigt, men känns det inte som att någon med lite taskig koll på frukter och dess utformning antingen har lagt fel artikel till rätt skylt eller vice versa? Eller är det jag som har missat någon helt ny äpplesort?

Då var det dags att knata hemåt i skymningen, och även om inte tomten är på plats så är det en smula vackert i hamnen när de har adventspyntat sjöbodarna.

bild 2(4)

Nu längtar jag ännu mer efter hulahulandet. Och hoppas på morgondagen.

Till sist kom vi hem, och jag fastnade med de omålade naglarna i pälsen på en hund. Naglarna som hållt måttet i flera veckor utan gellack, och så hann jag inte måla dem innan det gick åt skogen.

bild 1(4)

Så jag avslutar dagen med att vara lite lite gråtfärdig över att en nagel gick av långt ner i köttet medan de andra fortfarande är långa med lite sprickor.

Det gör ont att helt plötsligt ha en fingertopp.

Nu skall den här nagelgurun vila sig lite på maten och fundera ut något revolutionerande för att fixa till den sorgliga nageln. Att laga den som jag gjorde med lillfingernageln är inte att tänka på eftersom delen som fattas försvann i havet av hundpäls.

Men jag tar mitt jobb som guru på stort allvar och återkommer i nagelfrågan.

Sådär, nu är det ryggläge medan Admin Anka stickar och fascinerat kollar på ett program om den jättestora Maerskbåten.

Jag vet inte vad det är med henne och just den här båten, men hon har ett borderline osunt förhållande till den.

Det var vår dag och kväll.

Ni då?

Sista steget mot “normalitet”

Posted on | by Victoria | 27 Comments on Sista steget mot “normalitet”

Ungefär så normal jag kan bli.

Vet ni att jag under HELA tiden som jag var sjuk hade förskräckliga naglar. Inget nagellack. Sprickor lite varstans. Bara sorgligt eftersatta. För jag åååårkade inte.

Och det har jag inte orkat ändra på ännu.

bild

Jag vet. Jag skäms.

Men igår var det något som pirrade till i mig, efter ett par nätter med återhämtad sömn. För oj vad jag har sovit sedan i fredags.

Jag fick tillbaka mitt shoppingsug. Jag som spenderat tre veckor med att bara blänga ointresserat på precis allt som i vanliga fall är lockande. Men igår kväll spenderade jag två timmar med att illstirra på en väska som jag vill ha. Man kan aldrig få för mycket väskor, skor och nagellack. Friskhetstecken nummer ett.

Och idag skall jag måla de sorgliga naglarna (ja jag har klippt dem). I någon GLAD färg.

Sen friskförklarar jag mig helt.

Vad gör ni?

Förmildrande omständigheter?

Posted on | by Victoria | 17 Comments on Förmildrande omständigheter?

Om man har förklarat samma sak för sin man ungefär en gång varannan dag i tio år och han fortfarande inte fattar, räknas det som någon slags förmildrande omständighet vid ett…låt säga…hypotetiskt dråp?

Jag minns inte ens när jag var så här rosenrasande sist. På honom i synnerhet och karlar i allmänhet (fast det var kanske inte så himla längesen). Han hade EN viktig sak att komma ihåg. Det gjorde han inte. Såjävlaklart.

Dessutom hade vi en enda sak planerad. Det var att gå ut och käka. Bara vi två. Först skulle han bara ner och fixa med båten eftersom det är minusgrader, han drog som en avlöning runt lunch. Inte mig emot. Frånsett att han inte grejade så HIMLA mycket med båten, för det råkade komma förbi ett par kompisar, och de råkade åka ut en sväng till Koster. Och helt plötsligt hade fem timmar RÅKAT passera och jag var svinhungrig.

Sen släpade han med dem till restaurangen.

Jag åt min mat och min marängsuisse medan jag satt och nästan självantände. Och ganska nyss bad jag honom dra åt helvete och så gick jag hem.

Det här med tomtebolycka, rosiga kinder och välartade familjer – det måste väl ändå vara en myt?

Om ni ursäktar så skall jag hypotetiskt googla hypotesiska metoder att…ehh…hypotetiskt utföra plågsamma mansförsök.

För det måste ju vara värsta bästa idén.

Vem vill droppa maskara i ögonen på små söta kaniner när det finns riktiga idioter att testa på?

Det som retar mig mest. Att jag kommer vara så arg imorgon att jag kommer vara tyst. Och det ser ju inte ens karljävlar som ett straff utan snarare en belöning.

Det var ju det här med två krutdurkar under samma tak.