Det kommer att komma fler ord här…

…men för tillfället är jag fullt upptagen av semesterångest deluxe.

Om fyra minuter trillar vi in på sista torsdagen. Då är det över. Och 49 veckor som inkluderar en höst och en vinter kvar till nästa sommarsemester. Plus en ny jul- och nyårsafton. Ytterligare en födelsedag närmare graven.

Jag är en vår och sommarmänniska. Passionerat hatar jag den förbannade hösten. När andra ser årstidens vackra färgskiftningar, ser jag bara döda träd. Där synnerheten andas in den friskt krispiga morgondoften känner jag enbart stanken av ruttna löv. Mörkret kommer tidig eftermiddag och under perioden som den mer besynnerliga delen av befolkningen myser med en kopp te i skenet av levande ljus, sitter jag under lysrörens sken och väntar på att plingplongbilen skall hämta mig och dressa mig i den där vita jackan med ärmar som knyts fast under pattsvetten.

När det är dags för första morgonen med frost på vindrutan, då sitter jag och saliverar och vaggar okontrollerat fram och tillbaka medan jag fingrar på min cyanidkapsel.

Bara så ni har koll på vad jag sysslar med.

Jag är som sagt strängt upptagen med att ta ut väldigt många morgondagar i förskott.

Ser jag en enda kommentar om mysfaktorn i kantarellplockning och tedrickning åker ni på däng.

Sista semesterveckan…

…och ångesten kryper på. Det sjunde inseglet aint got nothing on me. Men huboten är fortfarande ganska jämn i humöret. Scary shit. Det brukar vara han som blir Lars Norėnsk, inte jag?

Just nu är vi på sjön, och vi kör en uppdatering i realtid.

image

Här ligger valpen med världens äckligaste kiss. Kanske till och med världens äckligaste valp. Enligt de bittra i Bovall. Jag håller kanske inte med så himla mycket. Men jag är väldigt partisk i frågan.

image

Och här sitter morbror Stor. Han borde ju vara ännu äckligare. För honom har vi dresserat att kissa på hemmabryggan. Men inte var som helst, bara på pallen som vår enda ärkefiende använder för att komma ombord på sin båt. Efter tre somrar har han verkligen fått in snitsen, vilket gör oss till väldigt stolta föräldrar.

Nu går vi långsamt norröver igen, och njuter av utsikten.

Man kan exempelvis klura lite på den här minikåken.

image

Som ligger alldeles allena på en väldigt öde ö. Vem använder den? Och givetvis sätter går min deckarfantasi igång på alla cylindrar. Den skulle verkligen göra sig som medelpunkt i en västkustdeckare. Läckberg here I come.

image

För den är galet liten och jäkligt öde, men både vacker och lite spooky.

Och så kan man kolla på mötande båtar. Medan man tycker att livet är rätt fint.

image

Snacka om lugnet före stormen. Och då menar jag nödvändigtvis inte vädret. För den här stillsamheten kan inte hålla i sig.

Så nu får ni välja. Maken har gått med på att bli intervjuad. Och lovar att vara totalt ärlig. Om hur det är att leva med ett praktexemplar till fru. Ett unikum av perfektion, och vilken fantastisk tur han har som får leva med just mig.

Ehum. Eller så bestämmer ni frågorna, och jag får inte publicera utan hans godkännande. Eftersom han inte litar på att jag inte kommer putsa upp “sanningarna” som är hans version.

Eller så kan ni få ett inlägg om alla våra år tillsammans på båt och vårt klippkort hos Sjöräddningen. För vi brukar åka räddningsbåt minst ett par gånger per år. Dels för att vi är lite klantiga och dels att vi har haft otur med våra båtar.

Ni väljer.

Under tiden ligger jag och den läskiga valpen och njuter av båtturen.

image

Jag tror att jag blir lite osunt arg numera

För jag råkade sova på soffan (i båten) medan maken kollade på en femtioelva timmar lång dokumentär om Hiroshima. Och jag sov inte sådär djupt, hälften sömn och hälften ljud från TV:n.

Så jag drömde att jag och maken hade gjort olagliga saker med gubbarna på segelbåten, oklart vad dock för det framgick inte i dokumentärdrömmen, men vi var amerikanska militärer fast anhållna i vår frånvaro. Vi var på ett väldigt stort flygplan som fraktade bomben, och det planet hade lyft per pilotens order trots att någon bombansvarig hade sagt att det inte var okay (även det någorlunda i enlighet med dokumentären).

Men då var vi tvungna att landa, maken stod bakom bomben och rökte en cigarett, och hörde ett skumt ljud. För det första röker han inte och för det andra tror jag inte det är så bra att hänga runt en atombomb på ett flygplan och röka. Men på den tiden hade de väl inte uppfunnit rökning förbjuden på internationella flygningar antar jag.

I alla fall, han gluttade på lastluckan i planet och såg att ljudet var att vi faktiskt hade landat och rullade fram på vägen (?!). Vi visste att det stod vakter och skulle ta oss, men de kollade inte just då, så vi bestämde oss för att hoppa av i farten. Praktiskt nog hade vi dessutom landat på vår busshållplats där vi bor i Gbg. Vi hoppade och sprang genom skogen hemåt. Vilket även räddade livet på oss för att vi slapp åka med tillbaka till Hiroshima och bli bombade.

Jag tror det är dags för någon slags anger management kurs. Eller valium i bulkpack.

Det kan inte vara hälsosamt att bli så arg att man hamnar i Hiroshima.

Jag vill drömma om rosa fluff och enhörningar. Inte atombomber.

Mvh // Helt Sjuk I Huvudet

Men vad är det för FEL på folk?

Andra dagen i rad som idioter hoppar på oss för att vi har hundar, andra dagen i rad som jag får en hjärnblödning och säger precis det som jag tänker utan att fundera innan truten börjar glappa på mig.

Jag utnämner härmed Bovallstrand till det mest hundovänliga plejset på hela västkusten, och jag bara längtar till nästa man hoppar på mig. Nu är jag heligt förbannad.

Vi ligger här. Längst ut på en bred stenpir. Segelbåten till höger i bild, där man i princip bara ser masten är numera högst upp på min hatlista. Käringarna från igår verkar nästan smarta i jämförelse.

.

20130811-210916.jpg

Liten är drygt sex månader, det regnar av och till, och han behöver kissa lite oftare än Stor. Då kissar han på piren, för vi hinner inte längre. Med tanke på all fågelskit som redan ligger på bryggan så känns hans spridda skurar som en petitess i jämförelse. Sen är det dessutom vanligtvis ett partyställe för medelålders under sommaren så det ligger trasiga ölflaskor och andra mysigheter lite varstans. Gissningsvis även väldigt mycket manskiss, eftersom de har för vana att hala fram snorren där de känner för det. Framför allt båtfolk som gärna sparar på kisstanken så männen pinkar revir lite varstans.

Skalle-Per på segelbåten hade antagligen vaktat på oss. Medan jag stod i egna tankar och tittade på deras båt som jag inte sett dyka upp och Liten stod och kissade precis utanför vår båt, så rusar han upp ur båten och vrålar åt mig att spola av piren. Vrålar alltså. Beordrar. För det är tydligen så man bär sig åt som medelålders cool seglarsnubbe. En normalt funtad människa hade möjligen, om de nu såg det som ett problem, bett mig spola av. I samtalston. Inte rusat upp och skrikit:

-HÖRRÖ DU, NU TAR DU OCH SPOLAR AV MED VATTEN ELLER SÅ GÅR DU NÅGON ANNANSTANS MED DET ÄCKLIGA KISSET.

Jomensåatte, när du ber så vänligt så bär jag naturligtvis omkring valpen till ett ställe som passar dig? Vart känner du är okay att jag ställer ner honom? En annan kommun kanske?

Eller så gör man som jag. Frågar om någon tappade honom på huvudet när han var liten, och om han har för vana att spola av trottoarer och andra gemensamma utrymmen där man går med hundar också. Om han har slut på tallrikar och har tänkt att käka middag direkt från piren. Och så säger man att han kan köra upp vattenslangen där solen inte skiner för att man själv tänker skita fullständigt i slangen. Sen kommer gubbe två, som tydligen också tillhör samma båt och börjar käfta han med. Inte helt nykter.

Vid den tidpunkten är man så jävla skitarg att man på allvar funderar på att smyga upp under natten och kapa deras tampar.

Men då går man, och säger till dem att de är sura gubbjävlar som antagligen har pissat mer utomhus under sitt liv utan att spola av än vad mina hundar någonsin kommer klara av.

Jag är en ohemult accepterande hundägare. Respekterar alla, har aldrig hundarna lösa där det finns människor. Tar så in i bänken med hänsyn till allt, just för att hundar med ägare skall ha ett bra rykte. Men någon måtta får det vara. Jag kan inte kontrollera var de kissar. Där går gränsen.

Jag hade till och med kunna tänka mig att spola av, om de hade varit sansade när de bad om det, och inte suttit och letat fel för att få lov att mästra. Trots att jag tycker det är dödslarvigt, eftersom stenpiren är just en…stenpir. Och då skulle jag få gå ut med hundarna och ett par hinkar vatten varenda promenad. För tänk om de kissar på någons buske. Eller en trottoar. Kanske en gångväg. Gud så himla äckligt.

De senaste två kvällspromenaderna har varit smått sanslösa. Båtmänniskor brukar vara trevliga mot varandra. Men inte i Bovallstrand. Människorna här tål fågelskit, människopiss och fylla. Men när det kommer till valpkiss så dör de den stora äckeldöden.

Eller så är de bara bittra för att de har käkat nudlar en hel vinter för att ha råd med båthyra en långhelg och det blev pissväder. Det blåser kuling och regnet hänger i luften, och båten är en hyrbåt som är strajpad med länken till websidan.

En hemsida som fick mig att rodna ihjäl mig när jag gick in på den. De hade råd med båten, och sen tog stålarna slut så de fick be grannens åttaåring göra sidan och sedan korrläste…ingen alls.

St Elmo från Vallda. Uthyres bara med skeppare. Och jag gissar att det var den smått onyktre skepparen som satt och lurpassade för att få gapa så fort Liten knäade på piren för att kissa. Han hann inte mer än just knäa innan den skallige började hojta om avspolning. Och jag är så arg att jag har blodsmak i munnen.

Herregudihimmelen vad förbannad jag är.

Vad är det för fel på folk?

Parningssäsong?

Och förlåt. Jag har inte hajat att man måste ha kamera (telefon) med sig HELA tiden om man skall blogga.

Nu gick jag förbi samma ställe igen, där båtarna låg och förlustade sig förra sommaren. Och idag har banne mig en börjat krypa på en annan. Jag hade ingen telefon med mig så jag kunde ta kort, och nu hatar jag mig själv.

Men det verkar inte vara parningsdags riktigt än, för som maken uttryckte det så såg det bara ut att vara förspel på gång. På onsdag nästa vecka är det exakt ett år sedan jag såg ritualen sist.

Är det vecka 33 som alla småbåtar tillverkas?

Ja, jag funderar på att gå tillbaka, men då kommer antagligen huboten (som auto correct vill stava husbonden, oerhört underhållande) få ett frispel eftersom vi skall åka härifrån. Men jag vill ha ett foto från årets säsong med. Dessa ilandsproblem.

Edit: Jag kan gå tillbaka, för vi stannar. Den lyckan. Plus att jag måste ut på badklipporna och reta livet ur de tjocka sura käringarna.