När fan blir gammal blir han religiös

Eller nåt i den stilen.

Jag VET att jag tjatar som en sektledare om det här med brandvarnare och larm nu. Och jag VET att jag inte hade gjort det om jag inte hade skitit på mig igår när soffkudden brann och jag var mer än lovligt trög i skallen och inte fattade det. För jag löste ju stanken initialt genom att tända ett jäkla doftljus för att få bort lukten istället för att undra vad det var.

Japp, jag gör verkligen skäl för min hårfärg ibland.

Det måste tydligen hända något innan man fattar exakt hur lätt hänt det är.

Hela det där “jamen det händer ju alla andra men inte mig”.

Idag fick jag den här kommentaren, och satte ännu mer i halsen.

Screen Shot 2013-12-19 at 6.25.54 PM

För varenda jäkla natt ser det ut så här i min säng.

bild 1(7)

Och så telefoner förstås. Men den ena använder jag för att fota med.

Plus att jag dessutom sover i kontorsrummet i Gbg, och där inne står all möjlig och omöjlig elektronik i form av datorer och annat junk. Med andra ord har jag en miljard förgreningssladdar och dubbelt så många kablar liggande på golvet.

Idag skall jag styra upp kablaget och förgreningsdosorna innan läggdags. Och INTE sova med laddarna i.

Fy för den lede vad det inlägget skrämde mig lite extra.

Och så jäkla glad jag blev över att det gick bra för Amanda.

Apropå hemorrojder

Jamen jag VET att det är tabubelagt att prata om, och att ingen erkänner att de möjligen skulle ha det. Men jag kom att tänka på det här och tabun när jag såg ett svar bland kommentarerna och blev lite fnissig i efterhand.

Hemorrojdsalva är ju tydligen bara okay att prata om ifall man använder det mot rynkor. Det gör det fina folket i Hollywood har jag läst mig till i Veckans Nu. Jag har förvisso inte provat det mot rynkor, men det kanske funkar?

Det jag kom att tänka på var min och makens första utlandssemester tillsammans. Och då hade vi bara varit ett par i en dryg månad. Semestern hade varit bokad och planerad sedan länge, men då var vi ju bara kompisar som skulle åka med en annan killkompis. Dels för att semestra, och dels för att köpa lite båtar. På den tiden var det oerhört vinstgivande att åka till USA och köpa båtar och båtdelar, skeppa hem i en container och sedan tjäna pengar på det. Eftersom båtar i USA är löjligt billigt, och de har en slängmentalitet som är helt vansinnig. Försäkringsbolagen löser in båtar som bara har en skråma, och sen får man gå omkring på “båtkyrkogårdar” och ge skambud på det man vill ha.

Nu blev ju semestern lite tokig eftersom vi var nykära utav bara helskotta, och skulle göra någon slags transformation från kompis till rosaskimrande par. Och då blir ju en del saker pinsamma, som inte varit pinsamt förut.

Screen Shot 2013-12-19 at 9.46.57 AM

Titta så kära vi var. Och så mycket nytt att hantera.

Som jag skrev i kommentarerna, jag VET att min mage fuckar upp av jetlag eftersom jag inte får gå och göra nummer två på MIN tid. Inte följa min äta-sova-skita-klocka. Där jag är som Skalman ungefär.

Vis av läxan hade jag smygpackat ner Xyloproct i alla dess former, och Lactulos. Gömt i ett fack i min resväska där nyblivna pojkvännen inte skulle behöva leta efter något.

Men jag är ju ett otursförföljt klantarsel. Och vi alternerade mellan att bo lite här och där, fördelade våra gracer mellan mina kusiner. Då hade jag turen att ha en av mina kusiner alldeles i närheten av Boston där de flesta båtauktionerna var, så vi bodde hos dem i en vecka. Grabbarna gick på auktioner medan jag hängde med min jämngamla kusin och hennes sexmånaders bäbis.

En dag skulle de vara på auktioner en heldag, så jag, kusinen och bäbisen drog till Marthas Vineyard för att hänga med en kompis till henne som bor där, och utforska ön. En av mina favoritöar för övrigt, får ni chansen att åka dit så gör det.

Färja dit på förmiddagen, hämtning av hennes kompis och sen sightseeing på ön. Och som avslutning på en finfin dag käkade vi middag hemma hos honom. Och kusinen hade kollat när sista färjan gick till fastlandet igen, kvart över sju på kvällen. Middag, häng och sen packade vi ihop oss för att dra till färjan.

När vi klev ut ur hans hus, som ligger nära färjan hörde vi ett mystiskt ljud. Det där ljudet som färjor säger när det är dags att lämna färjeterminalen.

In i bilen fort som tusan, köra på hollywooddäck ner till färjan…enbart för att se den försvinna i mörkret.

Japp. Det var den sista för dagen. Och den gick inte kvar ÖVER sju. Den gick kvart I sju.

Först…panik. Vi var fast på ön. Sen var det bara att lugna sig. Vi hade ju någonstans att sova (tack och lov), kusinen ammade fortfarande så barnmat hade hon ju gott om, och blöjor går att köpa.

Men då var det samtalet till hennes man där vi fick erkänna vår blondhet angående icke läskunnighet av tidtabell, och sen samma samtal till blivande maken. Det gick nog ingen nöd på dem alls, hennes make, min blivande make och kamrat K fick en grabbkväll och vi hade det rätt mysigt på ön vi med.

När vi väl kom tillbaka till fastlandet och hem till huset på förmiddagen dagen därpå och jag och maken var i vårt rum flinade han från öra till öra. Kollade på mig och sa:

– Du, jag letade efter (minns inte vad) igår, och hittade det här i din väska? Är inte det sådant som gamla behöver?

Och så höll han upp mina paket med Xyloproct-suppar och salva. Medan han gapskrattade.

Där och då dog jag lite inombords, rodnade ihjäl mig och blev asförbannad samtidigt. Helt orimlig reaktion. Men det var ju bara att erkänna att min mage inte funkar som den skall efter stillasittande på ett plan i elva miljoner timmar, och sen jetlag på det. Men fanstyget bara fortsatte flina.

Pinsamheten visste inga gränser. Vissa saker vill man hålla hemligt när man är nykär. Och givetvis var hans kunskaper ytterst begränsade plus att han aldrig drabbats själv. I hans värld var det bara gamla stofiler som kunde få sådana problem.

Under resten av resan missade han inte ett tillfälle att pika mig för det.

MEN…det var ju det där med karma.

När vi kom hem fick han en liten släng av det med. För första gången.

Jag kan inte påstå att han fick så vidare värst mycket medlidande från min sida.

Jag var så JÄKLA nöjd.

Och nu har vi slutat tabubelägga det.

Numera när vi åker på semester har vi ett gemensamt förråd av Xyloproct med oss.

Men det kan ju för fasen inte bara vara jag som lider av det när jag är jetlaggad?

I så fall tror jag ni ljuger.

Man tager vad man haver

Ja, det luktar fortfarande bränt skumgummi här inne. Och det fattas en soffkudde.

Nu vill jag höra att alla ägnar kvällen åt att kolla brandvarnare och annat om det inte redan är gjort. *delar ut order genom att peka med hela handen*

Förut när jag letade efter min Eight Hour hittade jag denna.

bild(13)

Om den lagar självsprickor på fötterna borde den väl vara SKITBRA för nare?

Vad tror ni?

Nu skall vi prata allvar en liten stund

För man fattar inte riktigt det där med snabbhet och brand innan det har hänt i ens närhet.

Och alldeles nyss hände det bakom röven på mig, utan att jag märkte det.

När jag sitter vid datorn har jag inte mina “se jättebra på långt håll-glasögon” eftersom jag är så himla lastgammal att jag ser exakt inget på nära håll utan mina “se jättebra på nära håll-glasögon”. Jag satt vid datorn, kände en stank, men kunde inte härleda den. Så jag tände ett doftljus för att ta bort lukten. Out of mind out of sight liksom.

Sen såg jag, trots min blindhet, att det faktiskt såg lite dimmigt ut i huset. Och det luktade ännu mer. Men jag vände mig aldrig om. Istället sprang jag in i alla rum på nedervåningen, och sen alla två rummen på övervåningen. Utan att hitta källan. Men jösses vad det var dimmigt. Min första tanke på övervåningen, där vi har krypvind, var “hur i helvete skall jag hitta det om det är på vinden?“.

DÅ gick larmet. Eftersom vi har två sirener, pyrlarm och det där andra så lät det som att ett världskrig bröt ut, allra minst. Precis då hade jag kommit tillbaka till platsen där jag och min röv hade suttit. Där jag inte fattade att jag även kunde vända på huvudet. Och fick syn på lågorna (små) och röken (i mängder). Hela undervåningen hade alltså hunnit bli rökfylld. På så jäkla kort tid.

Bakom mig står den här:

bild(11)

En gasolvärmare. Som är snorbra eftersom vi aldrig sätter på värmen förrän det blir riktigt riktigt kallt. Men nu är det typ 10+ ute och jag sätter inte ens på den dagtid eftersom jag är lite…varmblodig (i klimakteriet). Vad jag inte hade en tanke på var att maken hade satt på den. För han är vanligtvis inte hemma på vardagar, men det var han i förmiddags och sen drog han ut på äventyr.

Och en hund hade sparkat ner en soffkudde. Inget ovanligt heller. Det ovanliga var att värmaren var på, kudden hade olyckligtvis precis lagt sig mot tändlågan och jag märkte inget alls.

Precis när jag hade slängt ut den brinnande/pyrande kudden på verandan…

bild(10)

…och stängt av värmaren så ringde larmbolaget och frågade om jag behövde brandkår.

Nu sitter jag med ytterdörren på vid gavel och verandadörren på lika vid gavel för att få ut röken.

Det tog ett par minuter allt som allt att fylla huset, nu har jag haft öppet i en halvtimma utan att få ut röken.

SOM det skrämde mig när jag kände och såg något utan att hitta det. SOM jag hade dissat alla de där rapporterna om att man inte skall ha telefonladdare och sånt i sängen för att de kan pyra. Jo, det var just precis det jag letade efter först, eftersom vi alltid sover med minst tio grejor på laddning.

Gissa vem som skall tänka om och tänka rätt i jul.

Jul och nyår är ju brändernas högtid.

Min tankeställare kom dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedagen.

Se för fanken över larm, brandvarnare och allt det där andra.

Okay?

Man lär så länge man lever

I helgen har både jag och Liten lärt oss varsin läxa om samma sak. Eller, jag vet i alla fall att jag har lärt mig, i hans fall är det mer tveksamt om han kommer minnas det och inte göra om det. Så jag gör det åt honom.

Igår var jag lite desperat. Det är vinter och hela min hud förvandlas till krokodilskinn under vintern. Läpparna skall vi inte ens prata om, jag skulle kunna silvertejpa fast en vaselinburk över truten och ändå ha nariga och torra läppar. Som bonus har jag en hund som morgonpussas med tänderna.

De där morgonpussarna gör inget i vanliga fall, för han är tämligen försiktig, men efter ett otal morgonpussar har det blivit små yttepyttiga sårsprickor i underläppen. Just för att de är så förbaskat torra. Överläppen har han hjälpt till med också. I morse råkade han ta lillpaddan i rena glädjefnattet över att jag var vaken, sen tappade han den med kanten rätt på överläppen. Jag ser numera misshandlad ut på riktigt.

Nåväl, alla som haft munsår vet ju hur förbannat ont det gör. Att ha en miljard små sprickor känns ungefär likadant. Och igår kväll höll jag på att bli tokig, inte ens min babysalva (mot blöjeksem) var tillräckligt fet och naturell. Det gjorde till och med ont i läppen att andas.

Upp ur sängen, rota i badrumsskåpet och där hittade jag den här.

20131217-201533.jpg

Inbillade mig att jag hade köpt den någon gång på forntiden för just munsår. Och det står ingenstans på den att man inte skall ha den på munnen. Så jag smorde glatt in underläppen, snålade inte direkt heller. Sen lade jag tuben på nattduksbordet.

Draaaaaa åt skogen vad genomkorkat det var. Efter tio minuter kände jag förvisso inte av sårsprickorna längre, men hela truten var bedövad och det brann i underläppen. Eller snarare, det kändes som att någon gjorde tusen nålar på läppen. Oavbrutet.

Upp igen för att torka bort det och badda med kallt vatten. Som hjälpte exakt inget alls. Uppenbarligen har jag inte använt det mot munsår tidigare, för jag hade hellre gnuggat såren i tigerbalsam. Det hade garanterat gjort mindre ont.

Efter någon timma började läpparna komma tillbaka. Ihop med tungspetsen. För såklart hade jag råkat slicka lite på det med.

I morse kom Liten in på toaletten med mig (efter att han hade slängt paddan på överläppen), som vanligt bärande på något.

Han hade den lilla tuben med salva i munnen. Och även om han bär aldrig så försiktigt så hade det blivit ett hål i tuben. Jag tog salvtuben och gav honom en leksak istället. Medan jag funderade på om han skulle reagera på det lilla som möjligen hade letat sig ur tuben medan han hade den i munnen.

Efter tio minuter började han smaska. Utan att ha något i munnen. Då var det dags för hundfrukost.

Liten fyller ett år i januari, och för första gången i hela hans liv var han jäkligt skeptisk till smaken på foderkulorna. Gissningsvis för att någon gjorde tusen nålar på hans tunga medan han åt.

Att få i sig en tallrik mat har aldrig tagit så lång tid, men trägen vinner. Och han är trägen när det handlar om mat.

Nu har jag slängt salvhelvetet och ingen av oss fick bestående men.

Men vad i hela friden har man den jäkla salvan till och vad gjorde den i mitt badrumsskåp?

Aldrig mer!

20131217-204125.jpg