Vad är hajpen med Miley Cyrus?

Posted on | by Victoria | Leave a Comment on Vad är hajpen med Miley Cyrus?

Eftersom jag är mammaledig denna veckan (icke godkänt av FK, man får adoptera barn men inte hund) så ägande jag gårdagen åt en vansinnigt dekadent sysselsättning. Jag kollade på en film när jyckarna sov. Mitt på blanka eftermiddagen. Det minns jag inte ens när jag gjorde sist, men det var väl någon gång i tonåren tillsammans med Hedenhös.

Kollade en film på Netflix, som faktiskt verkade bra när man läste om handlingen. Handlade om en frånskild morsa och hennes tonårsdotter, och hur de levde rätt lika liv med samma strider och funderingar kring män, ålderskillnaden till trots. Mamman spelades av Demi Moore, och tonårsdottern av Miley Cyrus. Bra så, Demi vet jag vem det är eftersom jag är så satans gammal och Miley visste jag vem det var på namnet eftersom jag är totalt beroende av skvallertidningar i allmänhet och Veckans Nu i synnerhet. Och nä, jag läser dem inte hos frisören, jag erkänner att jag köper dem själv. Är man med i varje nummer av Veckans Nu så borde man rimligtvis vara rätt så känd och kanske rätt så bra, resonerade jag.

En och en halv timma av mitt liv som jag aldrig får tillbaka. Fy FAN vilken usel skådis den där Cyruskan är. Sämre än Jacob Eklund. Och så satans satans synd på en filmstory som kunde varit så bra. Skämskuddevarning igenom hela filmen. Och nu sitter jag och retar upp mig, så här dagen efter…vad är grejen med Miley Cyrus? Hon kan ju knappast vara känd för att vara Oscarsmaterial, så vad i hela friden ÄR hon känd för? Barnskådis Disney har jag fattat. Men nu?

Det var första gången någonsin som jag betygsatte på Netflix, och den fick betyget “hatade”. LOL, som filmen hette, var allt annat än en LOL. Den var snarare en WTF.

Screen Shot 2013-04-04 at 10.22.55 AM

 

Jämlikhet Schmämlikhet

Posted on | by Victoria | 2 Comments on Jämlikhet Schmämlikhet

Jag var och shoppade häromdagen, kom på det nyssens när jag stod i köket och lagade mat, som den goda husfru jag är. Köpte en flask/burköppnare i en sådan där butik för funktionshindrade och äldre. Fast jag misstänker att butiken är för singelkvinnor egentligen. Eller bara för väldigt självständiga kvinnor.
Jag brukar fråga mannen i mitt liv vad han fyller för funktion i vårt förhållande, och fram tills det inköpet kunde han i alla fall svara att han var burköppningsansvarig och mathandlare eftersom jag inte kan gå in i en mataffär utan att få vallningar. Det kan han inte kalla sig längre. Sedan jag köpte den där lilla skruvmojängen och upptäckte att det går att handla mat på nätet och få det hemkört så fyller han ju faktiskt ingen större funktion.

Man skulle alltså kunna säga att jag köpte lite självständighet i den däringa butiken. Och mannen, han köpte såklart något livsnödvändigt med. En ryggkliare. Bra kvinna och man reder sig själva?

Mer rehabprodukter åt folket!

flask Screen Shot 2013-04-03 at 7.39.09 PM

Dagens fundering

Posted on | by Victoria | Leave a Comment on Dagens fundering

Det är omöjligt att bli vräkt eller att vräka någon från en hyresrätt i Sverige. Även om personen ifråga betalar hyra precis när hon känner för det, men ALLTID för sent. För man kan sätta det i system. Skita i att betala hyran, vänta på kravet, betala inom tre veckor. Wash, rinse, repeat – in absurdum. Och skulle man få för sig att faktiskt vräka, ja då måste det gå via socialnämnden, och går de in och tar över kontraktet – då sitter hyresgästen med arslet fastcementerat i lägenheten och kan uppföra sig precis hur som helst.

Då blir dagens fundering följande; hur kan det stå på löpsedlar varje dag att det är så synd om alla som blir vräkta hela tiden? Denna lågkonjunkturen och den sittande regeringen har tydligen fått en miljard procent fler människor vräkta. Om man inte blir vräkt när man inte betalar hyran, stör grannar och dessutom kräver att få hyra ut sin lägenhet i andrahand när man skall på semester i tre månader – då undrar jag vad alla dessa vräkta människor faktiskt har gjort. Eller om kvällspressen fabulerar?

Dagens aktivitet – ett husmorstips för trista dagar

Posted on | by Victoria | 1 Comment on Dagens aktivitet – ett husmorstips för trista dagar

Ifall man har tråkigt, och vill liva upp tillvaron lite, så kan man “låna” någon random kompis telefon när han/hon/den inte ser. Så tar man ett snabbt foto på sitt armveck med armen böjd, och lägger tillbaka telefonen. Inte för att man kommer att vara där när barnen eller partnern kanske ser fotot, men bara tanken på att det finns där och kommer vara totalt oförklarligt är i sig självt galet underhållande. Numera är telefonkamerorna lite för bra. Men det är bara att darra lite på handen och därmed få oskärpa. Et voila, så har man en…ja vad har man? Det är upp till betraktaren. Men jag tog just ett på min arm.

bild(9)

Åh.Herre.Gud

Posted on | by Victoria | 2 Comments on Åh.Herre.Gud

Vi har inga barn. Jag har alltid levt med hund. I hela mitt liv, förutom under de gräsliga sorgeperioderna när en hund knatat över Regnbågsbron. Vi hämtade Kjell-Åsa igår, ett litet nystan på tio veckor. Jag sket knäck hela vägen till uppfödaren, och sen lugnade jag mig när vi väl var där och träffade Liten. Men när vi skulle dra oss hemåt fick jag ytterligare ett sammanbrott, för det är en valp kvar av totalt nio, som ingen har köpt. Och hon var så söt så söt som socker. Tänderna gallskrek efter en tandläkare av sockersötchocken, och det var NÄSTAN så hon fick åka med hem också. Som en liten föräldralös satt hon där med sina pepparkornsögon och stirrade hål på mig för att hon inte skulle bli lämnad. Inbillade jag mig i alla fall, och började nästan grina.

Liten var en raring hela vägen hem i bilen, mamma hade passat den vuxna hunden, och när vi började närma oss Stor sket jag lite knäck till. Vad skulle han säga?

HERREGUD. Efter en kväll, och en natt och en halv dag idag är min stora fundering. VARFÖR skaffar folk fler barn? Ett kan jag förstå (typ) för då vet man inte bättre. Men två? Eller fler? Barn finns exakt noll retursedlar som medföljer, och vetskapen om att man KAN lämna tillbaka jycken om det är asjobbigt är den absolut enda räddningen i början. För det tänker man hela tiden. Barn…får man ju bara gilla läget med?

I djurfamiljen har vi roat oss med att få träningsvärk i armarna, eftersom Stor Hane rullar ihop Liten Hane till en boll och juckar hysteriskt på honom, och jag har ägnat dagen åt att dra bort Stor Hane för att rädda livet på Liten. Och jag är redo att fylla i retursedeln. Packa Litens ryggsäck och ställa honom utanför något hundhem. Eller bara lägga mig ner och dö den stora trötthetsdöden.

Återigen, varför skaffar man mer än ett barn? Det finns inga retursedlar!?