Vi har inga barn. Jag har alltid levt med hund. I hela mitt liv, förutom under de gräsliga sorgeperioderna när en hund knatat över Regnbågsbron. Vi hämtade Kjell-Åsa igår, ett litet nystan på tio veckor. Jag sket knäck hela vägen till uppfödaren, och sen lugnade jag mig när vi väl var där och träffade Liten. Men när vi skulle dra oss hemåt fick jag ytterligare ett sammanbrott, för det är en valp kvar av totalt nio, som ingen har köpt. Och hon var så söt så söt som socker. Tänderna gallskrek efter en tandläkare av sockersötchocken, och det var NÄSTAN så hon fick åka med hem också. Som en liten föräldralös satt hon där med sina pepparkornsögon och stirrade hål på mig för att hon inte skulle bli lämnad. Inbillade jag mig i alla fall, och började nästan grina.
Liten var en raring hela vägen hem i bilen, mamma hade passat den vuxna hunden, och när vi började närma oss Stor sket jag lite knäck till. Vad skulle han säga?
HERREGUD. Efter en kväll, och en natt och en halv dag idag är min stora fundering. VARFÖR skaffar folk fler barn? Ett kan jag förstå (typ) för då vet man inte bättre. Men två? Eller fler? Barn finns exakt noll retursedlar som medföljer, och vetskapen om att man KAN lämna tillbaka jycken om det är asjobbigt är den absolut enda räddningen i början. För det tänker man hela tiden. Barn…får man ju bara gilla läget med?
I djurfamiljen har vi roat oss med att få träningsvärk i armarna, eftersom Stor Hane rullar ihop Liten Hane till en boll och juckar hysteriskt på honom, och jag har ägnat dagen åt att dra bort Stor Hane för att rädda livet på Liten. Och jag är redo att fylla i retursedeln. Packa Litens ryggsäck och ställa honom utanför något hundhem. Eller bara lägga mig ner och dö den stora trötthetsdöden.
Återigen, varför skaffar man mer än ett barn? Det finns inga retursedlar!?
Fru M says:
Man skaffar barn..och fler barn för att man tycker att man har så förbannat mkt tid och plats, och bara måste fylla det med något litet?? Eller så har det med biologi att göra och den berömda klockan, som iaf här tystnade med besked efter otaliga sömnlösa månader. Då snackar vi inte om vanlig småbarnsvarauppehelanatten utan “Da Hell” -Max 2h sömn per dygn i några månader. Klockan är inte tyst…den är stendöd och jag/vi är lyckligt nöjda med de två barn vi har 🙂
Dendär tiden och platsen man/vi hade över…kan den ens ha existerat, har iaf inget minne av det.
Victoria says:
Ungefär som syrran, som efter barn två faktiskt sa det där man Inte Får Säga. “Jag förstår föräldrar som faktiskt råkar skaka sönder sina barn”. Då hade hon sovit noll timmar per natt i ett år, och såg ut som en statist i The Walking Dead och mådde pyton. Sen är visserligen steget från ord till handling ganska långt. Det där med att skaffa barn nummer två, eller för all del hund nummer två, är rätt knasigt och korkat 😉