Eftersom jag är mammaledig denna veckan (icke godkänt av FK, man får adoptera barn men inte hund) så ägande jag gårdagen åt en vansinnigt dekadent sysselsättning. Jag kollade på en film när jyckarna sov. Mitt på blanka eftermiddagen. Det minns jag inte ens när jag gjorde sist, men det var väl någon gång i tonåren tillsammans med Hedenhös.
Kollade en film på Netflix, som faktiskt verkade bra när man läste om handlingen. Handlade om en frånskild morsa och hennes tonårsdotter, och hur de levde rätt lika liv med samma strider och funderingar kring män, ålderskillnaden till trots. Mamman spelades av Demi Moore, och tonårsdottern av Miley Cyrus. Bra så, Demi vet jag vem det är eftersom jag är så satans gammal och Miley visste jag vem det var på namnet eftersom jag är totalt beroende av skvallertidningar i allmänhet och Veckans Nu i synnerhet. Och nä, jag läser dem inte hos frisören, jag erkänner att jag köper dem själv. Är man med i varje nummer av Veckans Nu så borde man rimligtvis vara rätt så känd och kanske rätt så bra, resonerade jag.
En och en halv timma av mitt liv som jag aldrig får tillbaka. Fy FAN vilken usel skådis den där Cyruskan är. Sämre än Jacob Eklund. Och så satans satans synd på en filmstory som kunde varit så bra. Skämskuddevarning igenom hela filmen. Och nu sitter jag och retar upp mig, så här dagen efter…vad är grejen med Miley Cyrus? Hon kan ju knappast vara känd för att vara Oscarsmaterial, så vad i hela friden ÄR hon känd för? Barnskådis Disney har jag fattat. Men nu?
Det var första gången någonsin som jag betygsatte på Netflix, och den fick betyget “hatade”. LOL, som filmen hette, var allt annat än en LOL. Den var snarare en WTF.
