Årets första, men absolut inte sista, turist är utskälld. Efter noter.
I vanliga fall brukar turisterna skällas ut från båten/bryggan för att de inte är läskunniga och kan skilja på privata båtplatser och på gästhamnsplatser. Men antagligen mest för att de är respektlösa, gästhamnen är full, vi har båtplatser på bryggan närmast stan och norrmän ooohoooorkar inte gå så långt när de skall till Systembolaget och hamstra. Så de är nödgade att ta vår båtplats, fast det står “privat” med så stora bokstäver att det går att se från månen utan teleskopkikare. Oftast ligger det även ett rep på tvären över båtplatsen också, men det knyter de helt sonika upp och parkerar nonchalant sin båt. Stackare. Som ser så dåligt, och läser så illa.
Blir de tillsagda, alltså de gånger vi ser det innan de hunnit lägga till, så är svaret ALLTID:
– Jamen vi skall ju bara gå och handla/gå och äta/gå på toa (eller något annat som “bara” måste göras).
Och säger man åt dem att dra blir man kallad allt från könsord till…ja…satans avkomma. Det där med ursäkter är inte deras grej.
Men idag hände det för första gången i bil. Och klimakteriekossehumöret fick komma ut och leka på allvar. Man undrar hur folk är funtade egentligen.
Vi firade gårdagen hos svärfar, med fyra stycken 80 plus-åringar. Astrevligt. När vi skulle hem vräkte regnet ner och trots att det bara är sisådär 500 meter att gå hem var vi inte jättesugna på att bli dyngsura, så vi snodde svärfars bil. Svärfar kan knappt gå, och har handikapptillstånd i bilen, och idag skulle jag köra tillbaka den till honom samtidigt som jag tänkte uträtta lite ärenden.
Det var galet mycket folk i stan. Barnvagnar som körde på mig och folk som gick fyra i bredd på trottoarerna. Helt enkelt dumskallarnas (turisternas) sammansvärjning. Det värsta är att de som uppför sig absolut sämst är de som är så kallat vuxna, de i min ålder och äldre. De bakfulla kidsen är oftast svintrevliga.
Inte en enda ledig handikappparkering i hela stan. På riktigt. Och utan att säga för mycket om vårt grannland så var det inte precis svenska registreringsskyltar på de felparkerade bilarna. Herregudihimmelen som jag såg rött. Men till slut hittade jag en ledig handikapplats. Som bilen framför mig körde in på. Det höll på att bli det sista den bilen gjorde med lacken intakt.
Jag körde upp vid sidan om honom, en kille i min ålder med två små barn i baksätet, vevade ner rutan på passagerarsätet och pekade på handikappskylten på gatan och frågade:
-Du ser att du står på handikapp eller? Har du tillstånd? (medan jag visade mitt (svärfars) tillstånd)
– Näe, men vi skall bara köpa glass.
Det där “vi skall bara”! Det finns inget i världen som får igång alla mina cylindrar. Jag blir som en övertänd V8:a, och mullrar ungefär lika mycket.
– Då föreslår jag att du kör härifrån NU. För jag SKITER i att du bara skall köpa glass. Jag har tillstånd, du har det INTE.
– Jahaaaa, så DU skall ha platsen? Ja du ser ju VÄÄÄÄLDIGT handikappad ut! (snorkig översittarton och med en dialekt från kungliga hufvudstaden)
Då brast det för mig.
– ÄR DU DISTANSLÄKARE ELLER SYNSK? Hur fan i helvetes jävlar kan du se, genom att bara kolla fejjan på mig med ett bilfönster mellan oss, om jag har benprotes eller inte? ANTINGEN FLYTTAR DU BILJÄVELN NU ELLER SÅ KÖR JAG PÅ DIG SÅ MÅNGA GÅNGER ATT DU FÅR EN WHIPLASHSKADA OCH KAN ANSÖKA OM HANDIKAPPTILLSTÅND DU MED!
Ungarna började grina, och pappan backade ut från parkeringen med ljusets hastighet. Så snabbt att han höll på att backa in i stolpen med handikappskylten. Och jag fick inte ens en gnutta dåligt samvete. Jag satt bara i bilen och log elakt mot honom medan jag rattade in på “min” parkeringsplats.
För det första hade han ingen aning om ifall jag faktiskt var handikappad, och kunde därmed ha sårat mig enormt genom att dels nonchalera parkeringsförbudet och mitt tillstånd, och dessutom snorkigt ifrågasätta ett eventuellt handikapp.
För det andra, jag skulle parkera bilen åt svärfar. Som inte klarar att gå mer än ett par meter till sin bil, och inte skall behöva ta en taxi för att komma åt sin bil för att en respektlös vuxen “bara” skulle köpa glass åt sina ungar.
För det tredje ljög han så tungan blev svart. Det finns inte en glasskiosk inom en radie av en kilometer där han parkerade. Han skulle bara helt enkelt chansa och ljuga sig ur situationen.
Det var det första sommartecknet i stan. Årets första utbrott på korkad turist. Här finns det gott om fiskmåsar och de med IQ fiskmås.
Nu kan jag bara bli bättre. Övning ger färdighet. Klimakteriehumör ger ännu bättre färdigheter.
Må badjävlarna överleva sommaren. Jag är verkligen en hemsk människa. Men nu har jag åtminstone gapat så mycket att jag känner mig så tillfredsställd att maken kommer få en lugn kväll.
Jag känner nästan att jag kommer klara av att vara rar ikväll.
Men jag lägger in en brasklapp för oförutsedda händelser för säkerhets skull.
