Eftersom maken blev kinkig som en femåring (vilket antagligen är en förolämpning mot alla femåringar i världen) för att han hade bestämt att det skulle åkas båt idag och jag inte hade fattat det, så rök vi såklart ihop igen. Och jag var en nanosekund från att mönstra av. IGEN.

Jag som tyckte jag var galet ädel som faktiskt bad om ursäkt över mitt sunkiga morgonhumör. Då vet jag ju att det inte är ett fungerande koncept åtminstone. För det hjälpte inte ett skit. Eftersom vi gick från normalovänner till värsta fiender på rekordtid.

Så vi åkte ifrån det fina vädret i Strömstad. Ända till Grebbestad. Vilket är skitnära för de mindre geografiskt begåvade. 20 minuter med bil, ett par timmar med båt. Men man måste åka över något som heter Tjurpannan, som är en…panna med jävligt tjurigt hav. Spelar ingen roll om det är tornadoväder eller gassande sol och vindstilla, där är det alltid bajshöga vågor från fel håll. Oavsett vilket håll man kommer ifrån.

Vi har en hund som är van båtåkare men lite osäker till sin läggning. Och en sjumånaders som fortfarande är en aning åksjuk, och tycker det är lite läbbigt när båten brummar och går jättefort. Så han den där kinkige gick glatt upp och satte sig på övervåningen för att köra båten, medan jag satt nere och sällskapade med hundarna. Make nöjd, hundar och fru mindre nöjda, men husfriden yadda yadda och allt det där skitsnacket.

På väg till Tjurpannan är det finfint att åka. Inga problem alls. Lagom liksom. Bortsett från att varje gång hundarna lagt sig tillrätta hos mig i soffan så kom maken ner i olika ärenden. Kissa, hämta något att dricka, kolla på ditten eller kolla på datten. Som en femåring som hittar på ursäkter för att slippa sova.

Varje gång vaknade hundarna och blev fundersamma. Och till slut sa jag till honom att för helvete stanna på ett ställe. Fast jag använde ännu mer fula ord och flera meningar.

Sedan kom vi ut på Tjurpannan. Där det som vanligt gick sjö. Ingen big deal om man kör igenom det och lägger det bakom sig. Snabbt. Men vi har som tradition att saker skall gå åt skogen just där. Och helst i mitten någonstans så det är lika långt åt båda håll.

Först blev Liten åksjuk och väldigt orolig. Det gick för fort för honom och dunsade för mycket. Så han fick ligga uppe på mig. Efter det stänger maken av motorn och vrålar åt mig från stegen till övervåningen. Då har vår gummibåt, som vi har på släp, vänt sig upp och ner i vattnet. Gummibåten har en motor som också låg upp och ner, saltvatten och motorer är inte en helt bra kombination. Plus att vi hade en lös bensindunk stående i den. Hade alltså.

Mitt på den tjuriga pannan fick jag lämna hundarna inne. Ställa mig ihop med maken på badbryggan på en båt som lekte Liseberg, för att försöka vända gummibåten. Det lyckades. Men då skulle Herr Enveten åka tillbaka och leta efter den tappade bensindunken. Viktiga grejor. Jag kan inte ens beskriva mitt humör vid den tidpunkten. För gissa vem som fick stå i de höga vågorna, längst bak, hålla en plaskblöt hand om en tamp och luta sig ut för att fånga dunken med båtshaken. Hade jag trillat i hade jag förmodligen stannat i vattnet frivilligt. För att lägga lite mer avstånd till maken där och då.

Sen fortsatte vi. Och någon råkade köra så vi vände gummibåten en gång TILL. Jamen varför inte liksom?

Till slut kom vi till Grebbestad. Och bytte den gamla utsikten mot denna.

Nu sitter maken i gummibåten och leker farbror Melker och har nog dragit i startsnöret en miljon triljoners gånger på en motor som blåvägrar att starta efter att ha åkt upp och ner i havet ett par gånger. Jag sitter i båten och osar av dåligt återhållen ilska. En ilska som dessutom bara blir värre för varje gång jag hör dra-i-snöret-ljudet.

Men vi bytte ju i alla fall det fina vädret mot pissmulet. Och det är ju lite variation att vara ovänner i en annan kommun.

Får man sova då?