Man vet att man är desperat när…

Posted on | by Victoria | 7 Comments on Man vet att man är desperat när…

…det inte finns NÅGOT att äta och man ändå lyckas äta.

Om inte jag får frukost så blir jag jäkligt gramse. Av alla dagar som finns så kan eventuellt den här vara den sämsta att starta gramse. Jag är frukostfascist. Dagens viktigaste mål och allt det där. Helt sant för min del, får jag inte frulle kan jag lika gärna lägga ner dagen innan den har börjat.

Min plan, eftersom det inte fanns en chans att jag orkade handla igår, var att det svintidiga läkarbesöket skulle rädda mig. Köpefrulle på väg dit, och sen kunda jag handla lite nödvändigheter på väg hem. Men när jag väl kollade på posten klockan skitsent igår kväll hade de skickat en lapp om ändrad tid. Och då orkade jag inte fundera över konsekvenserna.

Nu har jag funderat, och levt mig igenom en frukost utan något som helst vettigt i varken kyl eller frys. I frysen fanns en kartong frysta blåbär och hallon, som legat där i en evighet (villintetänkapåhurlänge). I skafferiet fanns en påse jordgubbsshake. Samt havregryn.

Första arbetsdagen började alltså med en tallrik micrad havregrynsgröt, med enbart frysta bär till. Och lite jordgubbsshake att dricka till.

20130819_074736_resized
Väldigt torr och skitäcklig men uppäten “gröt”

Nu vet jag inte om jag skall må lite dåligt över den fullkomligt vidriga frukosten eller om jag skall vara glad över att jag inte sitter hungrig.

Men okay, klockan är i vilket fall som helst tio över åtta och det är arbetstid. Hur gör man?

 

Borta bra och hemma skitsämst

Posted on | by Victoria | 11 Comments on Borta bra och hemma skitsämst

Sista skälvande minuterna av semester. Jag har inte ens orkat vara arg, men han jag bor med har fått ett par riktigt stroke-framkallande utbrott. Tre stycken bara under den korta resan hem, för att hans pappa ringde och frågade varför TV:n inte funkade (för femtioelfte gången). Och maken hade inte riktigt tålamod att vara pedagogisk med en soon to be 84-åring som inte tagit på sig hörapparaten och därmed varken hör eller förstår teknikens under.

Tre gånger lade maken luren i sätet bredvid och bara primalskrek rakt ut innan han klarade att ta den till örat och fortsätta försöka förklara. Två gånger slängde han luren i örat på fadern. Sista gången dängde fadern luren i örat på sonen. Eller ja, det är ju inte lika effektfullt numera, eftersom det där härligt förlösande lurslängandet är ersatt av ett fånigt litet knapptryck, men andemeningen är ju densamma.

Jag vet inte hur många gånger han skrek “DRA UR STRÖMKABELN OCH SÄTT IN DEN IGEN!. Men det var helt klart ett par gånger för mycket för både maken, mig och svärfadern. För jag satt ju bredvid och var tvungen att lyssna på eländet.

Nu ligger jag i soffan. Totalignorerar tre veckors post för att jag är pubertalt motsträvig.

Men, en sak blev jag lite inspirerad av. I övermorgon kommer Gunilla tillbaka i TV-rutan. För det var väl på tisdag?

När livet kastar citroner får man göra saft. Som jag har saknat Gunilla.

gunilla

Jag – SÅ storsint

Posted on | by Victoria | 10 Comments on Jag – SÅ storsint

Jo förresten. Han jag bor med vaknade rätt sent, och som förväntat var han ungefär lika trevlig som ett piggsvin. Första meningen spottades ut som en fräsning, och sen gick det bara neråt.

För ungefär tio minuter sedan orkade jag inte med hans humör, så jag testade något helt nytt. Jag pussade honom, sa till honom lugnt att vi är två med semesterångest och att den inte blir bättre av att han uppför sig som en sjuåring som blivit snuvad på Lego i leksaksaffären.

Dra på trissor, han drog in piggarna. Då återstår bara att se hur länge det håller i sig. Om vi snackar minuter eller kanske rentav timmar.

Sen började jag, inte helt osökt, att tänka på Ernst Kirchsteiger. Jag och PGW hade en diskussion om honom på FB igår.

Funderingen idag lyder som följer; han är ju ständigt iklädd naturmaterial och barfota medan han tillverkar brysselspets av gårdagens makaroner. Men vad gör snubben på vintern? Och har han någonsin semesterångest?

Finns han ens på vintern?

(Nu är det dags att packa ur båten…yyyyyl)

Retail therapy

Posted on | by Victoria | 7 Comments on Retail therapy

Okay, nätshopping blir det. Med mantrat “man kan aldrig ha för många skor”. För det kan man inte.

Men en fråga, jag har noll koll på Prime – och jag har svinstora fötter. Är det någon som vet hur det är i storleken? Normala, små eller stora?

Hade tänkt köpa Doc Martens, men dessa var ju som en blandning av Docs och…skitsnygga boots.

Jag som inte har handlat en pinal på semestern drabbades av riktiga modebloggsfäschon-cravings när jag såg dem.

20130818-121407.jpg

Jag är dum i huvudet. Jag klarar inte att titta på för mycket tv-serier. De senaste dagarna har jag spenderat i horisontalläge med Pretty Little Liars och Private Practice (ja, jag kollar i bokstavsordning, frågor på det?). Och jag blir så jäkla påverkad. Dr Addison Montgomery har sjukt snygga sidenblusar och pennkjol (vilket är så långt från min stil man kan komma, men jag inbillar mig alltid att det skall bli min nya grej). Pretty Little Liars är en mix, men mycket boots och shabby chic.

Då köper man en kornblå sidenblus och dreglar över Prime. Men jag är inte klar än. Skall jag överleva Voldemort-årstiden måste det finnas trevliga kläder.

Hjälp mig?

Med storlek alltså. Mitt knarkande av nätshopping är jag väl medveten om och tänker inte göra något åt, vi snackar överlevnadsstrategi här.

Men alltså?

Posted on | by Victoria | 5 Comments on Men alltså?

Skareva så här?

Mardrömmar, väldigt underliga sådana, hela natten. Trots poppig ljudbok i öronen, tänkte att gladlitteratur skulle hjälpa mig att slippa semesterångestmardrömmar. Fetglöm. Det funkade inte.

Vaknade i en pool med svett. Trodde klockan var allra minst mitt i natten, men den var ganska exakt nio. Och då känns det ytterst olämpligt att somna om. Nu ligger jag och funderar över dagen, och morgondagen.

Dagen skall spenderas med att gå på äggskal och väga ord på guldvåg. För det är ju inte vilken tillbakaresedag som helst. Det är semesterslut. Sista söndagen innan man måste börja deala med hösten. Hösten är som Lord Voldemort. Vi talar inte om den. Den där årstiden which must not be named.

Om vi säger så här; jag är usel på att gå på äggskal och på att välja mina ord med omsorg, jag har slut på snus och det har maken med. Den här dagen kommer att ge utslag på Richterskalan.

Vi skall samsas om att hämta väskor på båten, packa bilen och köra hem. Finns inte en janne att det kommer funka.

Imorgon skall jag vara hos läkaren i svinottan. Den där tiden som jag tyckte var skitbra när jag styrde upp allt före semestern. En tidig tid första dagen så har jag hela dagen kvar att jobba. Som sagt, en skitbra idé FÖRE semestern. Hur kan man glömma varje år att första måndagen är den mest horribla och förvirrade dagen på hela året? Jag skall alltså gå upp halvsex och åka halvsju. Efter tre veckor som sömngångare är ju 09:00 svinotta. Jetlaggen efter tre veckor på båten kommer ju ta minst en vecka att hantera.

Sen har grannen tagit hand om posten. Vi får lika mycket post på tre veckor som en normal familj får på ett år. Den skall fixas ikväll.

Men om man skulle ta och krypa ner under täcket igen. Att umgås med maken idag är ju som om två handgranater skall samsas på ett minfält.

Jag måste deaktivera mitt Facebook-konto i ett par veckor. Att läsa om krispiga morgnar och se bilder på landskap med ruttna löv kommer tippa mig över kanten.

Skjut mig?