Eller så kan man kalla inlägget “Hon lär sig verkligen ALDRIG”.

I våras, när Liten var skitliten och behövde gå ut och kissa jävlig mycket mitt i natten när det fortfarande var mörkt, råkade jag ju dra tån i en hammare som maken strategiskt hade placerat precis utanför dörren till rummet där jag och Liten sov. Eller ja, han kanske inte hade placerat den så mycket som att han hade använt den för att laga något, och gjort det vanliga. Inte plockat undan efter sig. Då var jag jävligt arg, och mumlade alla fula ord jag kunde komma på.

Det inlägget finns här >>

Inte många dagar efter min första, högst ofrivilligt smärtsamma närkontakt med spridda verktyg gjorde jag det igen. Fast i Strömstad. Samma tå, men ett annat verktyg. Det låg en kofot vid ytterdörren och det var mörkt. Och jag undrar fortfarande vad i helvete han hade haft kofoten till, och varför den nödvändigtvis låg mitt i utgången. Så här i efterhand kanske jag kan sluta undra, eftersom maken fortfarande har kvar motorsågen han lagade precis där han satt och lagade den. På köksbordet. Och sen använde han ju större delen av köksgolvet till att bygga ihop en tippkärra i plåt lite senare på kvällen.

Men jag slog inte en enda tå i varken motorsågen eller tippkärran.

Idag är det jobbdag i Strömstad. Som brukligt varannan måndag. Kunderna här måste ju klappas medhårs åtminstone var fjortonde dag.

Men ack vad jag bedrog mig. Jag hade ju lyckats rädda mina tår hela helgen, trots de spridda skurarna av både verktyg och stora plåtsaker. Ända tills imorse, när jag trött, tröttare, tröttast hasade ut för att rasta jycksen. Satt i solskenet medan hundarna lyckligt skuttade i solen, och humöret var riktigt bra, måndagen till trots. Det kändes som att det här kunde bli en riktigt bra dag. Jobba, möte och sen hade jag lovat svärfar (som precis upptäckt att broccoli är en grönsak och att den är god) min hemgjorda broccolipaj till lunch.

Tanken var god, och jag satt och kontemplerade dagen medan jag njöt av morgonsolen och mina välartade hundar. Eller ja, in my dreams att de är välartade. Men söta. Och som sagt, humöret var inte direkt åt det bittra hållet, snarare tvärtom.

Ända tills jag och hundarna skulle gå tillbaka in för att käka frulle, och samma jävla tå som hade överlevt både hammare och kofot, fick den sista kyssen. Jag drog den rätt i dörrposten när jag gick in. Och där slutade jag andas i flera minuter, så ont gjorde det. Vågade inte ens titta, för det kändes som att tån fortfarande satt fast i dörrposten medan jag hade fortsatt med resten av foten in i köket.

Men jag tittade. Och det var ingen vacker syn. Min äckelmagade make vågade inte ens kika. För jag hade dragit den sidledes med sådan kraft att jag spräckte hela ovansidan på tån. Till och med tån var så chockad att den inte ens vågade börja blöda med en gång, men det gjorde den efter en stund.

Jag var ju fortfarande på rätt gott humör, så jag löste det med toapapper och svordomar, och tänkte att det inte var någon fara. En sketen lilltå klarar man sig utan.

Två timmar senare tänkte jag om. För lilltån (och ringtån) bultade så mycket att det pulserade i öronen. Jag har brutit den förut, samma tå, men inte ens den gången gjorde det så förbaskat ont, och jag började inse att jag kanske skulle bli tvungen att gå till slakthuset (lasarettet). Jag vet att det inte går att göra något åt brutna lilltår, men när det gör så ont att man inte ens kan stödja på foten så känns till och med ett besök på slakthuset som en bra idé.

Då kom problem nummer ett. Skor. Med nöd och näppe fick jag på min flipflop och åkte till akuten. Där medelåldern var 80 år, och väntetiden sjukt lång. Och alla i väntrummet var mer eller mindre döva och pratade VÄLDIGT HÖGT. Bultande tå, pulserande öron, ett väldigt prövat tålamod och två timmar senare kom jag in till farbror doktorn (om man med farbror menar en läkare 15 år yngre än jag).

Jomen visst var den bruten. Såklart. Och tån bredvid hade fått sig en smäll den med.

Tån som överlevde hammare och kofot som jag kunde skylla på maken, lämnade in och gav upp när jag kom för nära en jäkla dörrpost som alltid har stått där den står. Och jag kan inte skylla på någon förutom mig själv.

Nu har jag en tvättad, tejpad och bandagerad fot. Och så skall den se ut i tio dagar framöver.

Dagen som började SÅ bra, slutade med högläge och schmertzen.

Och hela mitt schema gick åt helvete. Jag får inte ens på mig mina skitfula foppatofflor.

Någon som har fiffiga förslag på vad jag skall ha på mig? För jag är ju inte direkt dödligt skadad, och kan fortfarande köra bil eftersom jag har automatväxlad. Men jag vet inte hur proffsigt det ser ut att gå på möten med en fot i sko och en fot som barfotabarn?

Min enda idé hittills är mina stora mjuka fårskinnstofflor. Där får foten plats.

Eller så får jag leta upp mina moonboots från 80-talet.

Rädda mig nu. Vad fan skall jag ha på mig så jag kan linka utanför dörren utan att se ut som den lokala byfånen? Det är illa nog att det gör ont och att jag haltar, men jag kan inte pausa livet/jobbet i tio dagar för att jag inte kan få på mig några skor.

Jag är verkligen sorgligt klantig.