Eller så kan man kalla inlägget “Hon lär sig verkligen ALDRIG”.
I våras, när Liten var skitliten och behövde gå ut och kissa jävlig mycket mitt i natten när det fortfarande var mörkt, råkade jag ju dra tån i en hammare som maken strategiskt hade placerat precis utanför dörren till rummet där jag och Liten sov. Eller ja, han kanske inte hade placerat den så mycket som att han hade använt den för att laga något, och gjort det vanliga. Inte plockat undan efter sig. Då var jag jävligt arg, och mumlade alla fula ord jag kunde komma på.
Det inlägget finns här >>
Inte många dagar efter min första, högst ofrivilligt smärtsamma närkontakt med spridda verktyg gjorde jag det igen. Fast i Strömstad. Samma tå, men ett annat verktyg. Det låg en kofot vid ytterdörren och det var mörkt. Och jag undrar fortfarande vad i helvete han hade haft kofoten till, och varför den nödvändigtvis låg mitt i utgången. Så här i efterhand kanske jag kan sluta undra, eftersom maken fortfarande har kvar motorsågen han lagade precis där han satt och lagade den. På köksbordet. Och sen använde han ju större delen av köksgolvet till att bygga ihop en tippkärra i plåt lite senare på kvällen.
Men jag slog inte en enda tå i varken motorsågen eller tippkärran.
Idag är det jobbdag i Strömstad. Som brukligt varannan måndag. Kunderna här måste ju klappas medhårs åtminstone var fjortonde dag.
Men ack vad jag bedrog mig. Jag hade ju lyckats rädda mina tår hela helgen, trots de spridda skurarna av både verktyg och stora plåtsaker. Ända tills imorse, när jag trött, tröttare, tröttast hasade ut för att rasta jycksen. Satt i solskenet medan hundarna lyckligt skuttade i solen, och humöret var riktigt bra, måndagen till trots. Det kändes som att det här kunde bli en riktigt bra dag. Jobba, möte och sen hade jag lovat svärfar (som precis upptäckt att broccoli är en grönsak och att den är god) min hemgjorda broccolipaj till lunch.
Tanken var god, och jag satt och kontemplerade dagen medan jag njöt av morgonsolen och mina välartade hundar. Eller ja, in my dreams att de är välartade. Men söta. Och som sagt, humöret var inte direkt åt det bittra hållet, snarare tvärtom.
Ända tills jag och hundarna skulle gå tillbaka in för att käka frulle, och samma jävla tå som hade överlevt både hammare och kofot, fick den sista kyssen. Jag drog den rätt i dörrposten när jag gick in. Och där slutade jag andas i flera minuter, så ont gjorde det. Vågade inte ens titta, för det kändes som att tån fortfarande satt fast i dörrposten medan jag hade fortsatt med resten av foten in i köket.
Men jag tittade. Och det var ingen vacker syn. Min äckelmagade make vågade inte ens kika. För jag hade dragit den sidledes med sådan kraft att jag spräckte hela ovansidan på tån. Till och med tån var så chockad att den inte ens vågade börja blöda med en gång, men det gjorde den efter en stund.
Jag var ju fortfarande på rätt gott humör, så jag löste det med toapapper och svordomar, och tänkte att det inte var någon fara. En sketen lilltå klarar man sig utan.
Två timmar senare tänkte jag om. För lilltån (och ringtån) bultade så mycket att det pulserade i öronen. Jag har brutit den förut, samma tå, men inte ens den gången gjorde det så förbaskat ont, och jag började inse att jag kanske skulle bli tvungen att gå till slakthuset (lasarettet). Jag vet att det inte går att göra något åt brutna lilltår, men när det gör så ont att man inte ens kan stödja på foten så känns till och med ett besök på slakthuset som en bra idé.
Då kom problem nummer ett. Skor. Med nöd och näppe fick jag på min flipflop och åkte till akuten. Där medelåldern var 80 år, och väntetiden sjukt lång. Och alla i väntrummet var mer eller mindre döva och pratade VÄLDIGT HÖGT. Bultande tå, pulserande öron, ett väldigt prövat tålamod och två timmar senare kom jag in till farbror doktorn (om man med farbror menar en läkare 15 år yngre än jag).
Jomen visst var den bruten. Såklart. Och tån bredvid hade fått sig en smäll den med.
Tån som överlevde hammare och kofot som jag kunde skylla på maken, lämnade in och gav upp när jag kom för nära en jäkla dörrpost som alltid har stått där den står. Och jag kan inte skylla på någon förutom mig själv.
Nu har jag en tvättad, tejpad och bandagerad fot. Och så skall den se ut i tio dagar framöver.
Dagen som började SÅ bra, slutade med högläge och schmertzen.
Och hela mitt schema gick åt helvete. Jag får inte ens på mig mina skitfula foppatofflor.
Någon som har fiffiga förslag på vad jag skall ha på mig? För jag är ju inte direkt dödligt skadad, och kan fortfarande köra bil eftersom jag har automatväxlad. Men jag vet inte hur proffsigt det ser ut att gå på möten med en fot i sko och en fot som barfotabarn?
Min enda idé hittills är mina stora mjuka fårskinnstofflor. Där får foten plats.
Eller så får jag leta upp mina moonboots från 80-talet.
Rädda mig nu. Vad fan skall jag ha på mig så jag kan linka utanför dörren utan att se ut som den lokala byfånen? Det är illa nog att det gör ont och att jag haltar, men jag kan inte pausa livet/jobbet i tio dagar för att jag inte kan få på mig några skor.
Jag är verkligen sorgligt klantig.
Brysselkakan says:
Kanske du ska dra en sån där blå plast-tossa över? Sån man har på vårdcentraler. Då syns det ju inte att du inte har sko under. Du lär behöva några stycken och jag vet inte vart man köper men det går väl att Googla eller så norpar du helt enkelt ett gäng på närmaste vårdcentral!
Victoria says:
Men smart! Synd att jag inte frågade innan jag lämnade sjukhuset för då hade jag antagligen kunnat sno ett gäng där. För galosher känns inte så somrigt va?
Karin says:
Men va fan klantskalle…..är det inte bättre att ge maken en dörrnyckel ist för kofot/motorsåg?ang fashion week hits Västkusten,prova gubbens foppisar
Mohaha
Victoria says:
Hahah det var faktiskt ingen dum idé alls. Han har ju storlek 46 så de lär jag ju få på mig åtminstone.
Karin says:
Ja,du och dm finns ju fodrade oxå,om det skulle bli kallare….har du mormor/svärfar som hund rastare nu då el?lycka till å halta försiktigt!
Victoria says:
Näe, hundarna får lida för att tårna gick in i dörrposten. Men det var ju faktiskt lite deras fel. Typ?
Karin says:
Tja får väl gå som Murphys lag el force majeur,tur att Man alltid kan skylla p nån annan
B-M says:
Aj! 🙁
Antar att det värsta är att du inte kan skylla på maken? 😉
Jag röstar på moonbootsen! Vem vet, du kanske drar igång ett mode där…
Krya på tån nu!
Victoria says:
På sätt och vis. Det var han som byggde om fastigheten innan vi träffades. Då bör ju dörrpostens placering vara hans fel. Det går alltid att skylla på makar väl. 😉
Karin says:
Ja men klockrent tänk,medans min man gör tvärtom:Syrien katastrofen,barnen som svälter i Afrika,gazaremsan,ja va fan name it ALLT är mitt fel vissa dagar i månaden….herregud vad glad han ska vara att han är så älskad,existerar manligt klimakterie?tom hundarna packar matsäck ibland.kryapådigåsovgott
Victoria says:
Hehe…har han några goda sidor?
Och japp, det finns ett manligt klimakterie, du kanske lever med min manliga motsvarighet. Stackare.
Lillemor says:
Aj aj aj 🙁 jag bröt tån i vintras ( fick för mig att sparka svinhårt på våran fasfrusna soptunna så den skulle lossna , var typ lika frusen inuti kan man säga. Skrek avgrundsvrål samtidigt som jag tänkte “hur fan ska jag ljuga ihop nån bra story om denna tå- kände ju direkt att det gick åt helvete- för detta är så dumt att jag Inte kan erkänna). Jag gick i raggsockar och sambons 3 storlekar för stora Foppatofflor på ena foten och vinterkängor på den andra. Foppatofflor var bra då det inte blev särskilt tungt mot tån uppifrån. Jag oroade mig för för trånga skor men tyngden var värst nästan.
Skickar massa smärtstillande kramar!
Victoria says:
OJ! Och fniss, för det där med att sparka är ju så ogenomtänkt att man genast känner sig nödgad att komma på en lögn. Men det var ju garanterat mer jävligt för dig på vintern (om du inte hade ett par moonboots undangömda?). Sommaren kräver inte lika mkt skor åtminstone. För det ÄR sommar fortfarande och jättelänge till.
Jag sparkade ju i alla fall inte, det var dörrposten som sparkade mig. Jävligt oschysst.
Karin says:
Men har det här blivit enfashion blogg el?kan vi inte få se “da outfitta” med Foppa/snowboots.cameltoe,leotunika.bikerjacka,hatt&blåa glajjorä.gärna matchande nagellack tilloxå,snälla
Victoria says:
Det går absolut att ordna. Givetvis är det en fäschonblogg. Jag ÄR ju fäschon. Harunte märkt det?
Lena C says:
AAAAAJJJJ!!!! Fick du inte med kryckor och en sån där charmig plastsula som man får med (om man ber om det) när man har opererat sin kärringknöl (hallux valgus ellervarenheter)??? Då brukar folk dessutom tycka synd om en… Kram o krya på dig! 🙂
Victoria says:
Hehe nää…så det ser inte synd ut om mig alls.
Annika K says:
Aj som fan! :/
Nån slags toffla man kan stänga och öppna med kardborreband?